Använder en stor del av dagen att få qemu-static-arm att fungera. Hur svårt kan det vara egentligen? Men det är det. Varje ny version. Varje installation sitter jag med den där och försöker få till korskompileringarna. Grejen , eller målet i det här fallet är att kunna skapa Raspberry Pi paket på min Ubuntu burk. Ja nu fungerar det. Ett tag. Till nästa bortkastade dag. Japp, så känns det. Varje gång.
Klockan har passerat 17. Inte bra. För lite dag kvar av låtsasarbetsveckan. Men är det fredag så är det. Halv sju blir det avslut. Oavsett var i tankekedjorna man nu råkar befinna sig just då. Har jag tur hinner jag i alla fall få ut ett paket. Fast nu hänger det på håret. Avslut är annars skönt.
Fast bra dag idag. Lite har det faktiskt också blivit gjort. Python modul och unit tester för lib. Nu för tiden innebär varje ändring eller tillägg en hel kedja av operationer. Man kommer snabbt bort från det man egentligen skulle göra och får samla all kraft man kan så att man kan ta upp den ursprungliga koden igen när man fått till alla delar. Finns charm i det där också. Såklart.
Men en helt OK vecka i livet. Mer spännande än såhär blir det inte. Jag har såklart inte träffat många andra levande människor. Det är också som vanligt. Kan tycka det är synd. Jag gillar att både lyssna och prata. Vill förstå och fatta det som är värt att förstå och fatta. Eller det som man tror är det. Inte alltid samma sak.
Tänker fortfarande på Backa-Jan varje dag. Ändå kände jag honom nästan inte alls. Men det är det där goda och osjälviska som fastnade. Jag har nog aldrig mött en sådan människa. Det brukar alltid finnas någon baktanke när någon rör sig i min närhet och är vänlig. Men aldrig med Backa-Jan. Han gillade bara det jag skrev. Mer var det inte med det. Därifrån blev vi vänner. Sen går han och dör. Skit är vad det är.
Utan honom blir det såklart ingen Whisky heller. Dock en och anna Vicks blå ändå. Ja och såklart mängder av semlor till våren. Men jag kommer aldrig att igen kunna äta en semla utan att tänka på den där Järvsö-gubben och hans leveranser. En gång försökte han få Wilmars här i byn att baka semlor off-season (jag tror det var på sommaren) för att överraska mig. Men det ställde dom inte upp på. Ordning och reda skall det vara här. Men han var väl van annat i Järvsö. Där det är möjligt. Har för mig det blev en pava whisky och fem påsar Vics blå istället. Ja ni fattar hur han var den gode mannen.
Idag snurrar de professionella anemometrarna igång igen också. Isen smälte väl. Men lite komiskt att det var just dom som inte klarade årets första snöstorm. Men det var också en kraftig nerisning. Fick nästan spränga loss bilen idag när jag skulle iväg och handla. Men Renault. Man gasar lite. Den svarar. Tar sig loss. Alltid.
Nåja…
Osäkert om jag kan hålla mig vaken idag på grön IKEA-soffa. Det behövs antagligen lite stödsömn för att klara en film och någon serie. En kvart brukar räcka. Sen är jag med igen. Igår fick jag faktiskt sova en stund här i låtsaskontorsstolen. Bara att fälla ner den så långt det går och stänga ögonen. En kvart eller något ditåt då också. Klarade mig resten av dan och kvällen på det sen. Förr kallade jag det där meditation. Ja och det inleddes väl ofta så också. Men ganska ofta somnade jag. Men åkte iväg på kvällspassen efter. Längre sådana då. Här i samma lokaler nu som då. Fast vi bodde inte i det här huset då. Hyrde ut.
I Ugglarp står grönkålen och väntar för den som behöver. Vi gjorde en resa 2012 som startade i Tanumshede och gick till Norrköping. Hela tiden åkte vi så nära kusten man bara kunde. Småvägarna. Det fanns inga bestämda mål, inga tidplaner, ingenting. Bara det där att vi skulle hålla oss till kusten. Ugglarp var en plats vi kom till. Eller snarare råkade komma till. Vi behövde någonstans att sova. Där fanns en stuga att hyra. En pizzeria att äta en pizza på. En vacker strand med sanddyner att äta frukost vid dan efter innan resan fortsatte. En skön vecka. Vill göra om den men efter småvägar i Europa. Mycket tid. En bil man kan lita på. Inga mål. Bara uppdämd upptäckarlusta. Ja sen samma sak i USA kanske… Kust till kust.
Al Pitcher har en del att säga om grönkål förresten. Al är den ende som fått mig att skratta på en föreställning så att jag haft magknip i bilen sen på vägen hem. Otroligt skojig man när man ser honom live.
Men nu skall jag nog fylla några säckar pellets i Hulkens hungriga mage och sedan ge mig. På bilden fyllningen i natt någon gång efter tolv innan sänggående. Man kan det där nu. Numera tvåhandsfattning dessutom. Många år har det varit mer eller mindre enarmsfattning.
30000 pumpor finns för den som har det behovet. Kanske kan de kombineras med grönkålen till en fin sallad.
Men som sagt. Veckan är slut här. Det är dags att ge sig. Om orken finns skall det målas och tapetseras lite imorgon. Finns den inte, orken alltså, får det bli soffan. Nog skall det ordna sig ändå alltid.
Trevlig helg!
