Month: November 2020

Istället för att vandra i stilla brusande och syrerik skog så ränner jag runt i lägenheten idag med dammsugare och skurmopp som kamrater. Skapar helg. Det är ok. Just därför. Förutom dammsugaren. Jag konstruerar en ny fungerande och användbar varje gång i huvudet. Den som designat vår har nämligen med 100% säkerhet aldrig städat själv i något som liknar en normal omfattning. Inte den som gjorde vår förra heller förresten. Den före den, ja troligen inte.

Men nu skall jag inte ge mig in på dammsugarbyggarbanan även om den verkar ha gjort livet gott för Mr. Dyson och säkert andra med honom. Men nöjd med dammsugardesigners, nope, det är jag inte.

Här nere har jag två robotdammsugare. Den ena återvunnen skrot men nu fungerande. Billiga. Finns brister. Jag hoppas de dyra inte har dom bristerna. Jag kommer aldrig att få veta. Men med lite vilja och många laddningar så går det ganska skapligt att jaga dammråttor med dom där här nere på låtsaskontoret.

Igår trött. Men vill bli klar. Kör till jag nästan tuppar av. Stapplar upp när jag vågar säga “klar”. Helt slut. Det måste vara riktigt tufft med jobb när till och med låtsasjobb är sådär uttröttande. Jag lär aldrig få veta.

Trötthet sitter i idag. Men tamefan om den skall få segra över ocool gubbe. Tar jag mig in i mysterierna så glömmer jag det där trötta. Japp, bränna ljus i båda ändarna är jag lika bra på som att bränna broar bakåt. Men man har bara ett liv och i mitt fall börjar allt kännas så förbaskat bråttom.

Nu låtsasjobb. För freden.

Python , C och Javascript. Upp och ner och fram och tillbaks. I olika ordningar. Från och till. Byte order. Packade strukturer. Olika plattformar lagda uppe på det där. Egentligen är det väl inte konstigt att man blir lite snurrig. I c konverterar man ju en dubbel till rätt byte ordning för att skicka över en kanal fast man halvsover, men i Python, ja man får leta, testa, samma i Javascript. Ja sen göra allt det där åt andra hållet. Samma procedurer. Inga fler populära språk nu tack.

Ändå, ja så älskar man det här.

Jag kommer hem efter en frostig promenad. En explosion med efterföljande tryckvåg någonstans ifrån vid 10:11 får mig att undra om huset står kvar. Men det gör det ju. Låtsaskontoret där nere. Nog älskar jag det allt. Ja huset och kullen också. Ingen osäkerhet där i den känslan.

Jag kan inte hålla mig från att fotografera de där frostnupna där ute. Kameran har svårt med skärpan. Billiga grejer. Men jag kan ändå inte hålla mig. Ibland blir det ändå skapligt. Sen att alla andra tar exakt samma bilder just nu spelar mindre roll. Jag tar bilder som jag aldrig någonsin tittar på igen.

Men när jag tar upp kameran ur fickan så är selfiekameran vald och jag ser farsan där på displayen. När man träffar folk som kände honom brukar alla orera sig över hur lik honom jag har blivit. Har aldrig sett det själv. Men folk fortsätter att påstå det. Så jag tar en selfie. Det där skall undersökas hemma.

Men väl hemma ser jag inga som helst likheten. Skäggstubben då kanske. Det kunde han ha också dagar när han bara var själv bland maskiner och projekt. Men kanske är det bara jag som inte minns hur han verkligen såg ut. Lukten av honom när han kom hem från Träförädlingen den lämnar mig däremot aldrig. Jag tittar efter honom än idag när jag känner den doften. Etanol och terpentin. Spånskivetillverkningens dofter.

Konstaterar helt lugnt att livet ändå är gott att leva när jag låser upp och går in på låtsaskontoret för ännu en dag här på kullen. Det räcker långt.

Två och en halv minus ute. Men man sitter inne. Så vad gör det. Hulken är räddaren. Som alltid. Fryser bara lite. Jag alltså. Men det beror inte på innetemperaturer. Mest på att jag är per definition en fryslort. Min förre husläkare var vinterbadare. Påstod att det var stärkande. Jag – mycket – tveksam. Den nye husläkaren är “bara” skåning. Fryser nog han med.

Seg dag idag. Men jag får i alla fall ur mig lite Python-kod. Den växer den där delen också. Men sakta tycker man. Är ingen fantast där. Learing-as-we-go. Som vanligt idag. Förr brukade jag köpa några böcker. Mata på med dom in i huvudet. Körde sen när det satte sig där. Kunde ta ett tag. Nu Googlar man. Allt. Glömmer lika fort som man plockat upp och använt den sökta informationen. Ett annat sätt att arbeta. Men det går det också. Jag tyckte nog förr att de med tomma bokhyllor var ganska suspekta. Nu för tiden är det tvärtom. Möjligen har vi bara inte hunnit kasta alla utdaterade mästerverk som står där och samlar dam i hyllan. Ja och visst svider det att kasta de där böckerna. Förra veckan kastade jag en bok om Sendmail och två om Forth i papperkorgen. Tog upp dom senare igen. Klarade inte av det. Fick stå i en undanskymd bokhylla med annat skräp. Kommer aldrig att lösa dem igen. Det vet jag ju. Kernighan & Ritchie får väl stå kvar mest av sentimentala skäl i den “riktiga” bokhyllan. Välläst en gång i tiden. Finns nog heller aldrig anledning att öppna den någonsin igen.

Minns när man köpte Windows SDK en gång i tiden. En hyllmeter böcker följde med. Jag älskade varje millimeter av de där böckerna. Det var hur roligt som helst att ge sig in i den där världen. Det roliga finns ju kvar såklart. Men fysiska böcker är ändå böcker. Hundöron och anteckningar. Kaffe och kärlek till ny kunskap.

De öppna flikarnas tid är här. Man har mängder av dom. Flera browserfönster ofta också. Session Buddy och liknande verktyg blir ovärderliga. Fungerar.

En skaplig dag ändå alltså. Trotts det trötta och sega. Man hoppas på en mer alert dag imorgon och försöker då stödja den förhoppningen med att gå och lägga sig nu om en liten stund. Siktar på sju timmars snarkande. Hoppet är det sista som överger också gamla ocoola gubbar som jag. Nämligen.