Låtsasjobbar under mikroskopet idag. Det är som att virka en halsduk. Lugnande. Men man blir trött i gammelögonen. Synd, annars kunde man hålla på med det där hur länge som helst. Lödrök och bra musik är motorn som leder till andra himlar. Host! Man får alltså tidsbegränsa.
Byter istället till att göra ordning studiodatorn. Har ett modekort liggande som är bättre än det som sitter i. Borde bytts länge nu. Dags idag. Gör så. Windows 10 fixar det där. Jag gapar. Första gången i mitt liv som jag inte behövts installera om Windows när hårdvara bytts. Heja M$ måste jag utropa. Linux har fixt sådant i flera decennier såklart.
Bättre fart på den blir de ju. Men inte helt nöjd. Det är något konstigt med antingen Windows eller någon disk. Borde definitivt snurra på bättre än den gör. Trodde nytt moderkort skulle fixa det där. Icke alltså. Men “musik” bör det väl gå att göra på den igen nu. Jag är inte bortskämd. Det enda jag önskar där är ett bättre ljudkort. Måste få tag i en tusenlapp till ett sådant vid tillfälle. Tyvärr växer dom inte på träd. Men jag har inte bråttom. Det kommer nya tider.
Men av allt jag gör är det nog när jag sitter där i “studion” som jag har det som roligast. Tiden liksom försvinner i det där. Jodå, jag älskar låtsasjobbandet också. Men fler måsten där. Fler krav. Långa projekt. Som snurrar runt, runt, runt, runt, runt. Men i musiken är det låtar som liksom rinner förbi i en lätthetens flödande flod. En plopp i huvudet. Sen studiodatorn och försöka få till den där grejen man kom upp med. Ja eller vem det nu är som kommer upp med ideer och planterar dem i ens huvud. Det vet man inte. Men ofta är jag inte tillräckligt talangfull för att få till den där ideen precis som det var tänkt i “ploppen”. Det är där och då man skall ha vänner att ringa. “Kan du komma och…” Men sådana har jag icke. Speciellt inte inom musiken. Jag får alltså sänka målsättningen. Ja jag måste ju fixa allt själv. Annars blir det noll. Det momentet svider såklart en del. Men jag är tålig mot sveda och värk. Klarar en del. Kan ta mig igenom och göra “klart” nästa varje gång.
Älskar processen fram till “att göra klart”. Därifrån är det ungefär lika kul att hålla på som att gräva en grop mitt i skogen där marken består av rötter och stora stenar och spaden är rostig, slö och vek. Men jag gör oftast “klart”. Många gånger dock med tanken “det få bli bättre nästa gång”. Man har bara ett liv. Man lär sig medans man håller på. “Perfekt” finns inte. Den som söker efter det allt för hårt får inget ur sina händer.
Men vill skriva också. Men hittar inte tid till det så ofta. Men har ganska mycket gammalt där. Hade en period för några år sedan där jag skrev väldigt mycket. Borde väl tänka “klart” där bland de där texterna också. Men av någon anledning är det svårare i den världen.
Måste ta mig i kragen där. Avsätta tid.
Men ingen bok alltså. Det är omslaget jag är ute efter. Eller snarare baksidan. Författarporträttet. Alla borde väl få se ut som en författare på ett bokomslag åtminstone en gång i livet. Snyggar blir man inte.
Utifrån lyser en stor måne i nedan in genom de störa fönstren här på vår gamla skola. Tanterna, ja pelargonerna, blir alltid lite till sig när månen lyser på dom på det där, enligt dom, “erotiska sättet”. Det kråmas och skolflicksfnissas här alldeles något oerhört nu på kvällen. Jag försöker med “skärp er” men tanterna, ja pelargonerna alltså, hyschar på mig och fortsätter att rodnande tråna efter måne och månljus. Man får väl vattna med näring imorgon som dom tar ut sig kvällar och nätter som den här
Själv funderar jag allvarligt på att gå och lägga mig. Ja trotts tiden. Lite som att gå hem tidigt alltså. Men det är nämligen rätt mosigt i kroppen och knoppen. Snorig. Hostande. Grusögon. Svensk vanlig förkylning eller Covid-19. Vad vet man. Man får hosta på. Snörvla på. Gnugga ögon. Tror mest på vanlig. Eftersom jag är en synnerligen vanlig person. Men tycker jag varit förkyld i om gångar med återtag sedan i våras nu. Lite ovanlig ändå alltså. Det härdar.
Men kanske handlar det där bara om att jag inte riktigt orkar med tanternas, ja pelargonerna fortfarande, trånade efter månljus. Att jag vill fly allt det där lite fåniga. Som en fegis alltså. Man borde ryta ifrån. Ouppfostrade pelargoner är som en hund som inte lyder.
Tack och lov att månen är i nedgående.
K och jag får personligt brev idag. Handskriven adress. Ovanligt. Jag tänker att vi är bjudna på middag, eller på fest eller har har fått ett arv eller att något annat roligt väntar. Låter K öppna brevet. Hon behöver piggas upp. Själv går jag och klär om till middag. Nåja, sätter på mig mjukbyxor. En vana jag har efter att ha hämtat posten om K inte skall hämtas. Stimulerar kodandet. Nämligen. Återkommer till K. Hon har läst. Ler. “Måste ju vara något bra” tänker man. Så jag sätter mig. Bäst så. Kan vara stort arv. Eller inbjudan till Nobelfesten. Ja, varför inte? Går bäste vän Isse varje år med fru så kan väl vi. Men… det är från Jehovas vittnen. Ny taktik. Man får bränna osch svära eder över innehållet, ett handskrivet brev som beskriver den enda sanna vägen om man vill leva efter döden. Va!!!??? Religiösa fundamentalister gillar jag inte. Jo en tid, gillade jag att ta det där diskussionerna i dörren. Kunde stå där en timme. För sakens skull. Men man lär sig såklart att det inte tjänar något till. Man omvänder inte en fundamentalist så lätt.
Men man får försöka vara glad i alla fall.
Men nu ger jag mig. Det är jag faktiskt värd. Eller inte om man tänker så. Vore kanske det om mitt liv nu varit på riktigt. Jo jag hör folk muttra. “Nu låtsasjobbar han inte hela dagar heller längre…”. “Ynkna tolv,tretton timmer, det är väl ingenting”. “Låtsasarbet är väl inget arbete heller”. Ja och jag håller med. Såklart gör jag det. Skyldig är jag. EN smitare. En usling. Kasta sten på mig bara. Eller traktorer, grävskopor, lastbilar för den delen. Jag förtjänar verkligen inte bättre. Men gör såklart som jag vill. Det har jag alltid gjort.
Godnatt!
