Month: December 2020

Båtvändning. Mörkare än såhär blir det inte. Nu far vi med en obegriplig fart mot ljuset. Nu full fart mot koltrastsång och grillning och sköna dagar ute i solen. Jodå! Det går snabbare än vad man tror. Härifrån seglar fartyget söderut. En joy-ride.

Slut på te. Det får alltså bli kaffe. Går väl. Bra att bryta det som blivit rutin. Men förstör såklart det där ljuvliga intaget av det som brukar vara dagens första kaffe där vid lunchtid. Mer är sällan bättre. Det har man ju lärt sig. Men nu är det som det är.

Igång här. Hulk matad. Tvättmaskin matad. Gammal ocool gubbe matad. K iväg till det som skall stängas. Jodå, biblioteken coronastängs. Finns visst att göra ändå. Kanske till och med nytänk.

En måndag. Brukar betyda en hel vecka med stora förhoppningar om att hinna med “allt”. Men inte idag då. Två futtiga dagar att förändra världen på för min del. Ingenting nästan. Men också med det är det som det är. Det är inget att stressa upp sig över. Har man tur kommer fler dagar efter jul och nyår.

“content” är ett bra ord på engelska. Det är väl så man känner just nu. “Tillfredställd” låter futtigt. “Förnöjsam” är kanske mer nära. Att vara nöjd över det som är fast allt inte är perfekt. Ja det är nog förnöjsamhet jag känner. Jag kan inte önska mig mer. Inte ens en tepåse, eftersom jag nu har kaffe här i koppen bredvid mig.

I den känslan kan man väl starta igång den här dagen. Livet kunde alltså vara sämre.

Veckan har startat. Julvecka måste man väl kalla den. Det finns bara innevarande dag och två dagar till att slutföra saker på. Sen… den stora vilan. Julhelg under ett mycket konstigt år. Ett år (ja säkert nästa också) som man kommer att prata om i framtiden. Minnas. Vi lever såklart alltid i historien men de här åren kommer att vara historiska landmärken framöver. Fyrar och landmärken i tidens färd framåt som det kommer huggas tag i när man vill orientera sig i ett flöde som ibland kan tyckas pågå och färdas för snabbt för att man riktigt skall kunna hinna med och förstå.

Ändå känns det mesta normalt här på min kulle. Säkert hos de flesta. Men jag har hört människor säga att de upplevde de stora krigen på det sättet också. Digniteten är densamma såklart. Vad om väntar vet vi inte. Vi kan bara hoppas på mildhet från ett virus som per definition inte är en levande varelse, men sannerligen “lever” som en sådan, som med den levandes självklarhet vill överleva och föröka sig. Tämligen likt oss människor faktiskt.

Smittan ökar här i Ljusdal. Det märks direkt på bara de man känner som nu testas positivt. Dessutom kommer det rapporter om en mer smittsam variant. Inget förvånande såklart. Virus muterar alltid . Som Spanska sjukan som kom tillbaks i en mycket värre variant i andra vågen, den som tog de unga. The survival of the fittest på virus vis. Det här är allvar. De som inte fattar det, ja och dom är tyvärr många, borde låsas in och nycklarna till de där låsen skulle slängas in närmaste sjö. Det är inga normala tider vi lever i nu. I år är det ingen standardjul. Svårare än så är det inte. Nope, borde inte vara så svårt att fatta.

Det är hur vi sköter oss som avgör hur det här går för samhället som helhet. Det där gnället på att hitta ansvariga, felfinneriet som alltid oändligt tröttsamt håller på i Sverige leder ingenstans. Bara hur vi efterlever lagda restriktioner har någon verkan. Ja och man kan göra mer om man vill också. Faktiskt. Tycker man munskydd är en bra grej i alla situationer kan man faktiskt ta på sig ett. Någon “där upp” måste inte komma med direktiv i allt. Man måste själv både tänka och ta ansvar. Det har alltid varit så för vuxna.

Jag hur de som normalt skriker högljutt om sänkt skatt nu skriker högljutt om bidrag till företag och annan kommersiellt verksamhet. Som icke geni har man svårt att förstå hur det där går ihop. Jo såklart. Vi skall mildra arbetslöshet. Givetvis. Åtminstone “givetvis” om man tror på det där med att “hjälpas åt”. Alltså det som är kärnan i socialismen. Tror man inte på det, ja och många hävdar ju det, så skall det väl innehas försäkringar för sådant här och annat elände. Var man/kvinna är själv sin bäste dräng och bygger bäst sin framtid själv. Är det inte så det brukar låta? Hela tiden? Varför är det inte så nu då? Undrar man ju.

Vi måste självklart bygga på ett samhälle där vi hjälps åt. Inte ge efter för de egoistiska strömmar som ger blå och brunskjortorna kraft och luft att andas. Det borde väl självklart bli en slutsats som dras av en sådan här tid? Eller? Skall det koncentreras på att Anders Tegnell har fel. Eller någon annan. Avgång, sen blir allt bra. Barnsligheter.

Men jul lär det såklart bli. Annorlunda javisst. Men jul. Allt måste inte vara lika. Allt ÄR INTE lika. Saker förändras hela tiden. Rätt vad det är saknas någon där vid julbordet som alltid varit med. Det har vi alla upplevt. Sköter vi oss inte nu kommer det bli fler som får uppleva det där. Ja vi är såklart redan där. Men det slutliga antalet, ja det bestämmer vi bara själva.

Så lyssna. Var försiktig. Njut ändå av en annorlunda jul under en märklig tid.

Avklarad.

Det droppar. Ute. Inte inne. Fyra grader. Januarivärme. Jo. Den brukar alltid komma den där värmeböljan i januari. Nä inte temperaturer som på sommaren. Men lite dropp. Så att det blir halt. Så att man håller sig inne och i “skinne”.

Men i år kommer det där alltså i december. Ingen fara. Man överlever. Andra med. En cyklist på racercykel cyklar förbi när jag står där ostadigt på det ishala på gården och sandar. Kastar sig ut för backen gör han. I trikåker och skyddsväst. Jag får slänga ut lite sand framför fötterna för att inte halka efter och förbi.

Kaffe samlas här. Gödning. Fyller på hos Rododendron nummer två. Den tackar så vänligt på en vintergrön växts vis.

Sen återstår bara sotning av panna. Jodå temperaturerna sjunker. Larmen går. Som om jag inte redan visste. Det är ju jag som stängt av. Men ingen AI här. Men bra när man inte vet. Som fyra på natten. Då kan man vilja veta om man vill ta en varm morgondusch. Serrö.

Stormen närmar sig men verka mildras. Blir till friska julfläktar till slut kanske för tomtar att färdas på. Det är nästa man får huka sig för. Det här var alltså bara en varning.

Annars vilodag. Jag ligger och läser på soffan… ja somnar såklart. Men vaknar och inser att det är precis såhär som livet skall vara om jag skall trivas i det. Visserligen hade jag tänkt mig en dag i studion. Men min musik, liksom allt anat jag gör, kan nog världen vänta en eller två dagar till på, utan att en endaste en blir speciellt upprörd över det. Kanske finns till och med tacksamhet över detta faktum att finna hos en och annan själ där ute. Själv skiter jag i vilket och tar mig en bondkaka innan jag på allvar vaknar till liv igen och försöker göra i alla fall något vettigt denna smältande lördag.

Två låtsasarbetsdagar kvar. Platåletardagar. Sen den stora ledigheten. Har kommit fram till att en normal månadshandling i pandemisynpunkt ändå måste vara bättre än en hel räcka av småhandlingar. Så det får bli en sådan den här månaden också. Men bara med mig. Kommer någon för nära blir det en snytning. Jodå.

Sen efter den där turen så börjar den stora, ja den STORA vilan. Flera dagar i rad utan minsta ansträngning för hjärnan än ett parti TP med familjen. Böckerna som vi faktiskt köpt i år, mot bättre vetande, är inte skickade ännu, trotts god framförhållning. Men också detta faktum är nästan rutin och tradition numera. Bor man med en person som jobbar på bibliotek så löser det där sig ändå.

Ja nu är det “VERY” så det är väl bästa att hörsamma Hulkens klagan. Hur det annars kan gå vet man inte. Di gröne är inte att leka med nämligen. Allvar. Så ner i källaren gäller här.

Var försiktiga där ute. De är de små som är farligast. Det lär vi oss så sakta. Utomjordingar. Japp, det är min teori.