En helt klart en läsvärd och välskriven historia. Jag blir dock förbannat trött på alla landsbygdsklichéer som den dryper av och som alltid finns i den litteratur där handlingen utspelar sig utanför städerna i Norrland. Helly Hansen på varje kropp och koskenkorva och i varje skafferi. Tröttsamt. Nidbilder.
Men läs vetja’
Andra böcker som jag läst finns här.
Måndag. Kunde vara “urk” men är inte “urk”, för det säger varenda Turk. Nåja, i alla fall de som bor i Ankara. De gillar nämligen måndagar där, det har jag lärt mig av en säker källa. Ja och kanske har också jag då en liten Turk i blodet eftersom också jag gillar måndagar. Man borde alltså odla mustasch. Odla, färga svart, se mystisk ut. Ta jobb på pizzeria.
Solen gick precis upp här. Åtta och femton. Det är en kvarts förbättring sedan förra måndagen. Kan man göra annat än känna hopp och kanske ropa “hurra”. Ljuset, inte mörkret, är vår vän.
Har inget emot turkar btw. Jo kanske de i politisk ledning förresten. G.ö. är de väl som vilka som helst andra. De flesta. Fast några få jobbar såklart på pizzeria. Några få. Några få. Några få.
Sätter på en tvättmaskin. En skall troligen bli tre eller fyra. Måndagar är dagar för sådant. Sådant man gör.
Fyller sen pellets i Hulkens hungriga mage också såklart. Annat som man gör. Sådant som bara flyter förbi i de dagliga rutinernas flod.
Ja och så te. Garant te. Skit-te egentligen. Mest skräp antar jag, kvistar och nerver, efter riktig teproduktion. Men billigt. Passar alltså mig. Går att dricka. Om man tycker om smaken av ren tvål.
Jodå, det fanns såklart en dusch och en frukost också i de där morgonrutinerna. Det där som mest är rutiner. Som man känner sig ofullständig utan. En dag utan duschande är definitivt en förstörd dag.
Tvåhundraåttiodagar. Exakt.
Har en låt som ligger där och skvalpar också. Borde väl ta tag i den med. Släppa fri. Det är nämligen först efter det där frisläppandet som de slutar mala och tjata där i huvudet. Konstigt att det inte blir mer av det där eftersom det med bred marginal är det roligaste jag vet. Men lek. Definitivt lek. Fast inget egentligen skiljer i det hänseendet mot något endaste annat jag gör så blir det där mer av ett nöje. Ja och vem har tid med sådant när det finns låtsasarbete som MÅSTE göras.
Fast mörkermånaden januari har farit framåt på ett ganska ok sätt ändå. Förra året han jag nästan inte med den alls. Sa bara swish och så var de historia både januari och februari. Man får väl hoppas på något liknande i år. I mars kommer hoppet. Som varje år. Därborta har man liksom överlevt en till vinter. Hopp finnes igen.
Men utmärkt låtsasarbetstid alltså. Fast höstens mörker är bättre. Men god två är den här snötyngda tiden. Oxdragarveckor. Vandrar man på tar man sig framåt.
Men semlor. Noll stycken fortfarande. Måste nog lösa det problemet. Inte oöverkomligt på något sätt.
Fast nu. Jodå. Kör. Framåt. Ler.
Det händer inte så mycket. Ingen ovanlighet här på den här gamla kullen såklart. Kanske är det just de här dagarna när det inte händer så mycket som är storheten med tiden då man befinner sig i ett liv. Man märker det inte bara.
Vi lever i en pandemi. En världs- och livsavgörande tid. En tid som kommer att leva kvar i minnet under generationer framöver. Som det kommer att pratas och berättas om långt efter att vi som nu faktiskt lever i den är borta. Ändå sitter man alltså då här och tycker att det inte händer så mycket. Som andra gjorde under världskrig och farsoters framfart över världen. Det kan bli till vardag. Människans största styrka. Att kunna anpassa sig.
Men på kullen vilas det alltså mest. Helg. Jovisst, vi bär in de där tre pallarna pellets K och jag. Skottar upp en decimeter blöt snö efter det. Men mer blir det inte. Några papper som behöver ordnas såklart. Mat som skall lagas. Lite annat. Men vardag. Inget händer. Vi har det varmt och skönt. Det finns mat på bordet. Vi är friska.
Jag tycker nästan alltid att det är gott att leva. Har fått förnöjsamhetens gåva. Jag vet inte om sådant kan värderas i pengar. Men jag har aldrig varit speciellt intresserad i den delen av livet ändå.
Nu sitter jag här på låtsaskontoret och skall köra igång en låtsasarbetsvecka igen. Mitt projekt och min person har väl kanske aldrig varit mer ute, än just nu. Jag befinner mig verkligen på botten i denna tid. Fast tack och lov har jag blivit bättre på att bortse från bedömningarna, bra eller dåliga. De betyder helt enkelt inte lika mycket för mig längre. Beröm är inte längre en drivkraft för mig. Som en följd av det så spelar inte kritik lika stor roll längre heller. Men som vanligt är det svårare att kasta av sig det negativa än att bortse från det positiva. Det dåliga har ofta hullingar som är svåra att få ut. Det positiva är mer som att få fin, god choklad över sig. Man slickar i sig och spolar av sig efter det. Borta.
Jag har aldrig brytt mig speciellt mycket om ålder. Alltså inte nu heller. “Gubbe” betyder inte ett skit för mig. Men man är väl en för somliga såklart. Ja jag har ju det till och med med som namn på bloggen. Men inuti där i huvudet… Där känns ingen skillnad mot när jag var tjugotvå. Samma drömmar. Samma rädslor. Bara lite mer bråttom möjligen. Det är så mycket man vill hinna med och tiden kvar den krymper ju definitivt.
Skit samma. Man får knappa, musicera på, skriva på. Bygga på sitt livsverk. Bara för att man gillar att göra det. Behövs det verkligen någon annan anledning? Och om det nu gör det. Vem bestämde det?
Hittar tillbaks på spåret. Koncentrationen finns där. Hoppet följer på det. Väl inne i koden kan inget stoppa mig.
Men börjar morgonen med att lämna blodprov. Andra försöket. Det första försvann ut “in the void”. Som det kan gå. Har inget problem med det.
Halkigt på vägen dit. Kan bero på att jag går och bara har dansvänliga lågskor på mig. Men håller mig upprätt både dit och hem. Med tur.
Hemma handlar det om snöskottning. För vilken dag i ordningen har jag tappat räkningen på. Tyngdlyftarsnö idag i alla fall. Blöt, tung, snö. Nollgraderssnö. Rätt vad det är har man en biceps att vara stolt över på vänster arm. På höger… nåja…
Pelletsinbärarhelg. Men grön IKEA-soffa först. Man bör få läsa ut sin bok där på lördagsmorgonen och somna in lugnt och stilla efter eller mitt i det. Lag på det. Efter uppvaknande, macka och kaffe, sen kan man bära pellets resten av helgen om det behövs.
Ingen semla ännu. Enda anledningen till det är att Janne inte finns längre. Han hade säkert varit hit med en låda vid det här laget. Fnissande. Hummande. Men skall inhandla en vad det lider. Eller två. Mumsa i riktning mot Järvsö. Till den gode mannens minne.
Annars är allt lugnt. Har träffat riktiga människor den här veckan. Japp, flera och mer än en gång. Det är inte varje vecka det händer.
Livet är inte så pjåkigt.
Snö, snö, snö överallt snö. Mer på väg. Jodå man får i alla fall daglig motion.
Vi färdas mot ljuset. Det dröjer inte länge nu förrän man står där och hänförd förundras över hur det är möjligt att det kan vara så skirt grönt, skönt och vackert i världen och i Hälsingland.