Day: 4 January 2021

Pelargonerna, ja tanterna alltså, och jag försöker suga i oss så mycket ljus som det går idag under de få soltimmarna utan att själva ge oss ut i det arktiska. Det går sådär såklart. Men om jag minns rätt från förra året så är det en vecka kvar tills ljuset börjar plocka minuter i pluralis från mörkret varje dag. Det där är en accelererande rörelse som man inte riktigt hänger med i och förstår förrän man står där på Vasaloppssöndagen och då på riktigt fattar att nu jävlar, nu har vi lämnat den riktiga vintern bakom oss. Talgoxar har sjungit en sång om sommar för oss ett bra tag då men det är liksom som man inte fattar förrän den där dan.

Vasalopp sjunde mars i år. En månad senare är det påskdagen. Om allt lättar efter Vasaloppsöndagen så kan man oftast pusta ut den fullständiga utandningspusten efter Påsk. Alltså den där som definitivt tar loven av det-är-vinter-och-det-kan-gå-åt-helvete skräcken. Jodå, massor av saker kan gå åt helvete på sommaren också, men små helveten blir lätt mastodontstora helveten under vintern. Alltså därför bättre att göra sina besök i valfritt helvete under sommarhalvår.

Har lite svårt att komma igång sådär på riktigt idag. Det blir gärna en massa onödigt surfande. Men tar tag i lite sådant där måste-göras så dagen blir i alla fall inte helt bortkastad. STIM’ar två låtar också för säkerhets skull. Det är väl egentligen ingen mening med det där heller för en sådan som jag. Men Peter L. sa att man måste, och honom litar jag på fortfarande, fast han själv är borta nu och turnerar i för mig okända världar numera. Tänker förresten, “alltid retar det någon”, när jag skriver i minuter och titlar..

Den gamla damen faller samman inför mina ögon. Alltså körsbärsträdet som står utanför mitt fönster. En till stor gren knäcks just precis när jag står där och skall fylla fågelmat. Hon har passerat sina bästa år som det verkar. Orkar inte stå emot vinterns hårda härjningar. Det är med stor sorg man ser på. Vi måste prioritera så att vi kan plantera ett nytt till sommaren. Det har vi iof försökt några år redan utan att lyckas. Men den som försöker lyckas oftast till slut. Så ge sig är det inte tal om. Men frågan är väl om man kan få så söta och goda körsbär som vårt träd har bjudit på så många somrar. Hade jag hur mycket pengar som helst så skulle jag plantera hundra körsbärsträd här på kullen. Japp, bara för blommornas skull. Tänk att göra det här till “körsbärskullen”. Eller ännu hellre skapa “körbärsbyn”, men då måste såklart människor samarbeta. Det har jag bara upplevt två gånger under den tid jag bott här. Den första gången var när gruvan kom till. Den andra nu i vår när skolan skulle krympas till en tumetottskola. Det finns en urkraft här uppe hos folket som ingen endaste en kan stoppa. När den vaknar mullrar det. Men den är som en gammal traktor från trettiotalet. Svårstartad. Oftast.

Så ett körsbärsträd alltså. Möjligen två. Jodå. Till slut. Ett i taget.

Ut i det vintriga måste jag såklart när posten kommer. “Tanterna” skrattar åt mig där från fönstren eftersom de ogärna följer med ut. Dom är inte snälla på det viset. Det är väl det där Sydafrikanska i dom som tittar fram. Men postlådeturen är snabbt avklarad. Reklam mest. Väntat eftersom det ändå är måndag. Men lådan innehåller också nässpray till undertecknad hitsänd från Apoteket. Sesamolja. Japp, Gubbnäsor behöver smörjas. Skall tydligen minska blödningarna som stört mig ett tag. Man går omkring och lever med ett gistet och knarrande maskineri numera.

Nu återstår intag av föda – kallas kvällsmat här – följt av kvällsskift. Kanske hinner man stödsova en kvart innan rapport. Eller inte. Det går på ett ut det där. Oftast räcker det att komma bort från det invanda en stund för att starta igång den där inspirationen. Lugnet lämnar mig aldrig i den där väntan. Den har alltid kommit tillbaks till mig hittills. I någon form, i någon nivå av kraft. Så att man kan förändra världen. Jodå, Serrö! Det där retar definitivt mer än en. Det vet jag ju. Varför skulle jag annars skriva det? Tjing så länge.