Gitarren var viktig under några år. Nu står de exemplar jag har mest och dammar här på låtsaskontoret. Jo jag lyfte in den billiga Kinesiska akustiska piraten hit in till värmen för ett tag sedan. Konstaterade att den fortfarande var skapligt stämd. Något som imponerade eftersom den stått oanvänd och otempererat i ungefär ett år. Så mycket mer blev det inte sen. Synd. Måste skärpa mig. Om inte då bara för att de där instrumenten representerade kärleken en gång i tiden. Det gick aldrig en dag utan en gitarr i näven. Inget finger på vänsterhanden var någonsin utan sina valkar. Öron vilade aldrig från Mashallstackens vrålande tinnitus generator.
Ja jag älskade det där. Allt jag hållit på efter det är ett slags ge upp. Fysik. Programmering. Elektronik. Tråkigt för mig är den i min natur att jag går all-in i det jag håller på med. Antingen det eller inget. Så ja, kärlek till de där sakerna också såklart. Hur kan annars en sådan som jag leva ett liv.
Men kanske skulle man helt enkelt läras sig att spela gitarr. Nu. När man snart är pensionär.
Eller skita i det då.
Man får fundera på det där.
Eller inte.
Liksom
