Day: 11 January 2021

Om nu klockan inte bara var strax efter tio så skulle jag nog fundera på att lägga mig. Trötter nämligen. Men nu finns två alldeles förträffliga låtsasarbetstimmar kvar av det här dygnet som bör utnyttjas. Man får alltså hålla ut. Åtminstone försöka. Men passar på att slösa bort några värdefulla minuter med lite svammel det går ju alltid bra. uPaus.

Av oklara anledningar har vi strömmen kvar. Hörde att Hamra fallit. Men lyset har blinkat oroväckande större delen av dan idag här också (och nu) så jag har väntat mig ett strömavbrott när som helst. Orsaken är såklart snön. Det är snölegor från helvetet där ute. Mängder av träd som står som pilbågar. Igen rolig arbetsmiljö kan det vara för el-“gubbarna” (inom citationstecken för att dom sällan är så gamla de där “gubbarna” nu för tiden. Oftare inte äldre än en jordgubbe faktiskt).

Men “mängder av snö” har det inte fallit här. Lite puder bara. En halv decimeter kanske. Snölegorna är kvar sen tidigare. Det som kommer nu blir liksom droppen som säger “knäck, blixt, mörker”.

De flesta av ledningarna kring oss är antingen nedgrävda eller isolerade på stolpe nu för tiden så strömavbrotten är färre. Första vintrarna här uppe lärde man sig verkligen att trycka ctrl+s ofta per automation. Sitter i fortfarande faktiskt. Tumme pekfinger gör den där rörelsen omedvetet då och då som ett ticks från forntiden.

Har inte riktigt kommit upp i fart efter julledigheten. Inte ovanligt. Jag är en slow starter av tredje graden. Men tar det där med ro nu för tiden. Till slut flyter det på igen och med oxdragarveckor föröver finns god tid att göra saker på.

Den här tiden, som är årets svåraste svarta då, så gäller det att grotta ner sig så mycket det bara går nämligen. Målet är att överleva fram till koltrastsång, med ett delmål och en utandning följd av en inandning vid Vasaloppssöndagen. Alltså första söndagen i mars. Det lättar därifrån. Det är inte kolsvart mörker. Det finns hopp. Men långa månader kvar till sommar och seger. Men man får måla upp solig gräsmatta, grill, lite vin, fil och mjukmacka ute till lunch och sådant där i huvudet. Sikta på dom bilderna. Sen köra utav bara h:e. Inte tänka så mycket på januari och februari. Nej inte ens på mars. Sen kan man koppla på igen. Lite i april. Mer i maj. Sen full fart med en fot på bromsen för att försöka hålla kvar soliga dagar så länge det går. Något man såklart aldrig lyckas med. Där, är det utförsbacke. Nu är det bara uppför.

Fast mig går det såklart ingen nöd på. Hur skulle det kunna göra det?

Sophämtning imorgon. Stor händelse här på vår kullen såklart där inte mycket annars händer om dagarna. Brum, tjoff, pang och juiceblandare. Wow liksom. Ja ni fattar hur händelselöst en dag i min låtsasvärld kan vara. Ja ett låtsasliv är det väl rent utav. Funderar på att inte ställa ut soptunna. Leka rebell…

Men kod kodar sig inte själv. Ännu. Så det är lika bra att sätta igång. Ja…. eller skita i det. Lägga sig. Man får fundera på det där. Endera blir det.

Ovanstående är det lokala extraerbjudandet

Detta är erbjudandet från samma kedja i närmaste stad.

Jag är oändligt glad att vi har en lokal mataffär. Såklart är jag det. Men det här är ett typexempel på en av de där extra kostnaderna man betalar för att få ynnesten att leva på landet. Dubbla boräntor osv mot staden är andra extra kostnader vi kan glädjas åt.

Tur att luften är ren och gratis. Än så länge.

Bara för att man är en pelargon på vinterförvaring behöver man väl inte låta bli att blomma. Eller hur?

Minus femton är kris. Snöfall är kris. Allt är kris. Naturligtvis finns det inte plats för en vanlig människa i en sådan värld, en som bara lever ett helt vanligt liv där det är kallt ibland, snö ibland, sommar ibland, där det blåser ibland, regnar ibland, hettar till ibland. Är som det alltid har varit.

Rubriksättarväder. Rubriksättarliv. Nope, inte vanligt liv på en endaste millimeter. Vanliga liv är ganska monotona och tråkiga nämligen. Fast hemligheten med det är att de är väl värda att leva ändå. För i det lilla finns det stora. Alltid.

Här väntar vi alltså på snösmockan. Prognosen säger fem centimeter. Jag har redan nu tidigt på morgonen fått två varningar på mobilen. Sett krisrubrikerna som matas på mig så att jag storknar ända sedan igår. Men det där som varnas för och beskrivs är alltså bara en vanlig vinterdag. En monoton, lite tråkig vinterdag 2021 då det är gott att leva och man faktiskt kan tillåta sig att njuta av att det är så.

Själv här i huset på kullen, tvättar jag. En måndagsrutin. Sådant man gör utan att tänka så mycket mer på det. Sådant som måste göras. Som kan göras medans man gör andra saker som man tycker är viktigare men som såklart inte är det eftersom det där som är vardag är det riktiga livet. Det där “viktiga” är ofta själva avledarna från viktigheterna.

Nåja, man får inga priser för sådana tankar eller inte ens för handlingar åt det hållet. Förtjänar sannerligen inga heller. Såklart. Fast tänker man efter så finns det dom som förtjänar faktiskt. Det finns många som strävar på i det tysta. “Vanliga” människor. Ni vet de där som, OM, man tar sig tid att lyssna på deras historier får en att baxna. För att det är i “vanliga” liv saker händer. Alltid.

Annars knappar vi på här. Det är knappandet och näsblödandet som gäller. Fick rekommendation om nässpray med sesamolja (Nozoil == kul namn) från hälsocentralen men så mycket bättre vet jag inte om det blev av det med själva näsblödandet. Inte knappandet heller. Carry on säger man till sig själv och gör det. Med lite papper alltid med sig i fickan går det att leva med frekvent näsblod också och det där knappandet, ja det har väl blivit en permanent del av den jag nu är numera. Eller den jag tror att jag är. Vad vet man om sådant. Speciellt om sig själv.

Orkar man skriva mer än så? Nope, det gör man inte.