Det händer inte så mycket. Ingen ovanlighet här på den här gamla kullen såklart. Kanske är det just de här dagarna när det inte händer så mycket som är storheten med tiden då man befinner sig i ett liv. Man märker det inte bara.
Vi lever i en pandemi. En världs- och livsavgörande tid. En tid som kommer att leva kvar i minnet under generationer framöver. Som det kommer att pratas och berättas om långt efter att vi som nu faktiskt lever i den är borta. Ändå sitter man alltså då här och tycker att det inte händer så mycket. Som andra gjorde under världskrig och farsoters framfart över världen. Det kan bli till vardag. Människans största styrka. Att kunna anpassa sig.
Men på kullen vilas det alltså mest. Helg. Jovisst, vi bär in de där tre pallarna pellets K och jag. Skottar upp en decimeter blöt snö efter det. Men mer blir det inte. Några papper som behöver ordnas såklart. Mat som skall lagas. Lite annat. Men vardag. Inget händer. Vi har det varmt och skönt. Det finns mat på bordet. Vi är friska.
Jag tycker nästan alltid att det är gott att leva. Har fått förnöjsamhetens gåva. Jag vet inte om sådant kan värderas i pengar. Men jag har aldrig varit speciellt intresserad i den delen av livet ändå.
Nu sitter jag här på låtsaskontoret och skall köra igång en låtsasarbetsvecka igen. Mitt projekt och min person har väl kanske aldrig varit mer ute, än just nu. Jag befinner mig verkligen på botten i denna tid. Fast tack och lov har jag blivit bättre på att bortse från bedömningarna, bra eller dåliga. De betyder helt enkelt inte lika mycket för mig längre. Beröm är inte längre en drivkraft för mig. Som en följd av det så spelar inte kritik lika stor roll längre heller. Men som vanligt är det svårare att kasta av sig det negativa än att bortse från det positiva. Det dåliga har ofta hullingar som är svåra att få ut. Det positiva är mer som att få fin, god choklad över sig. Man slickar i sig och spolar av sig efter det. Borta.
Jag har aldrig brytt mig speciellt mycket om ålder. Alltså inte nu heller. “Gubbe” betyder inte ett skit för mig. Men man är väl en för somliga såklart. Ja jag har ju det till och med med som namn på bloggen. Men inuti där i huvudet… Där känns ingen skillnad mot när jag var tjugotvå. Samma drömmar. Samma rädslor. Bara lite mer bråttom möjligen. Det är så mycket man vill hinna med och tiden kvar den krymper ju definitivt.
Skit samma. Man får knappa, musicera på, skriva på. Bygga på sitt livsverk. Bara för att man gillar att göra det. Behövs det verkligen någon annan anledning? Och om det nu gör det. Vem bestämde det?