För förvånades jag över att Google fått mig till “musikartist”. Nu är det bilden av mig som förvånar. Ja, ja bättre kanske… Lite synd om han på bilden kanske om han nu inte står för min musikproduktion… 😉
Februari. En månad till bara – sen mars. Och ljuset. Det rinner in. Till och med temperatursensorn på söderväggen reagerar på värmen under förmiddagen. Ramlar ner mot noll. Får vårkänningar av alla fotoner som bombarderar söderväggen som om en superfotonkulspruta har placerats åtta minuter bort. Här inne på låtsaskontoret får man fälla ner persienner. Inget man vill. Men i datoråldern måste man om man skall kunna leve att liv som framlevs framför döda skärmar.
Men hopp alltså.
Men nätterna är kalla. Iskalla som ingen sol funnes där åtta minuter bort. Men Hulken håller kylan stången. Man vill ropa “heja Hulken” i stunder som dessa. Ja och vifta med grönfärgade glada flaggor. Född 1962 som han är har han varit med ett tag. Men tillverkad med kärlek och i gjutjärn står han ändå där stadigt. Hur länge vet ingen.
Annars är det bara liv som fortgår. Kan det vara på annat sätt? Längtar efter dagar i t-shirt och kortbyxor. Grillat och ett glas vin. Utflykter ut till platser man inte varit till förut. Ingen av dom märkvärdiga eller långt borta. Sen havet såklart. Kanske skall man satsa på att möta Atlanten i år. Trondheim är inte långt bort. För det fodras såklart öppna gränser och en bil man kan lita på. Eller tur och bilassistans som fungerar i Norge.
Men man skall inte planera för mycket framöver. Han/hon/det/gud/jämvikten har en tendens att vilja skoja med en människa som gör det. Bäst är att leva nu. NU. Låta bli hatet. Försöka förstå att de där man gärna vill kalla idioter också är människor som en själv som bara försöker leva ett liv.
Fast 273 dagar kvar. Nog när jag en viss längtan dit. Men för säkerhetsskull lever jag alltså nu med. Om man nu kan kalla det här ett liv. Många skulle kanske inte göra det. Men man tar vad man får. Som de flesta andra också gör.
Men nu så, en dag i taget, sen tar vi oss fram till Vasaloppssöndag och den stora vändningen. Sen kan det få gå som det vill. Då finns tillräckligt mycket ljus för att hålla en uppe på benen och som en bärare av hoppet.Man kan bara hänga med liksom. Det är inte länge. Nej då. Håll ut!
Ingen semla har inmundigats ännu. Det finns något skrämmande med det. Något mycket skrämmande. Det vattnas i munnen av blotta tanken såklart. Men jag uppbådar alltså ett oerhört mått av karaktär här just för tillfället. Frågan är bara vad just det skall tjäna till. Semlor är goda. Alltid i plural.
Men vad är en semla i magen…
Dags att byta på tvättmaskinen nu. Måndagssyssla. Sådant som man bara gör. Dagar som går.
Breakits granskning visar att bara ett (1) bolag från orten lyckats få kapital från Sveriges tyngsta investerare de senaste åren – samtidigt har riskkapitalisterna gått in med cash i 86 startups med adress i Stockholms innerstad.