Såklart finns det dagar när man inte ser en ände på nedlagt arbete. När man undrar varför man håller på. När man skulle haft goda kamrater som klappar en på axeln och kommer med uppmuntrande ord. När tröttheten övermannar en.
Men man har varit där så många gånger. I hålet. Att man kallt räknar med att kunna kravla sig upp igen. Hittills har det ju alltid fungerat. “Vad händer den dag det inte gör det?” manar en röst. Såklart. Skriker.
Så istället för att gå på inspiration. Den där ljuvliga. Sitter man där och kör vidare ändå. Disciplin kanske. Eller vilja. De där tankarna “vad tjänar det till“, “tänk om det inte ger ett dugg“, “alla andra är bättre än dig”, “skit i det här det är inget att ha…” smattrar som aldrig vilande kulsprutekärvar mot pannbenet.
Hjälm som skydd har man ingen. De sårar och skadar och sliter sönder de där tankarna. Men man jobbar på. Ger sig fan på…
