Day: 14 March 2021

Veckor som startar. dagar som går. Min låtsasarbetsvecka startar alltid på en söndag. Vilodag är lördag. Fast “Alltid” skall man väl aldrig vräka ur sig. “Alltid” kräver oändlighet och oföränderlighet och det finns det inte mycket av i verkligheten.

Men känner stor tillfredsställelse såhär en kvart över elva på kvällen. Fick en ide för några år sedan. Har jobbat på den ett tag. Satte den på plats ikväll och det fungerar som jag hoppades. Tillfällen som är högtidsstunder för en sådan som mig.

Nope, det blir inga priser eller ovationer den här gången heller. Det går mänskligheten förbi det här också. Men jag kan leva med det. Jag gör väldigt få ansträngningar för inhämtandet av priser och applåder. Min väg är en annan. Sandkonst kallar visst Buddhisterna samma sak. Eller kallar. Tanken är densamma. Tillfredsställelsen är nu och verklig. Verket. Ja det behöver inte leva och finnas för evigt så länge det existerade en stund.

Men också Buddhisterna krånglat till det. Det blir för många pekfingrar och “den enda vägen” där med. Som i allt det där religiösa. Man får hitta sin egen väg.

Men en orörd vecka föröver. Härligt. Som ett oskrivet ark ligger den där. Jag älskar de där oskrivna arken. Fast jag vet ju såklart vad jag skall göra. Låtsasarbete finns det precis hur mycket som helst av. Är det inte fantastiskt så säg.

Fast nu skall jag tanka några säckar pellets i den hungriga Hulkens mage och sen ge mig upp för alla trapporna och greppa min bok innan sömnen och drömmarna tar mig. Sen kan jag bara hoppas att jag vaknar upp imorgon redo att göra det som måste göras.

Det är internationella Pi dagen idag 0314. Kåk på det. Speciellt. Einsteins födelsedag. JB’s födelsedag. Han med en hjärna som ett läskpapper. Morsans födelsedag också. Ingen dumskalle hon heller. Bondhjärna. “Man skall inte göra sig märkvärdigare än man är…”. Hon skulle ha blivit 98 idag.

Hon som alltid var “morsan”. Som man aldrig riktigt uppskattade efter förtjänst när hon levde. Hon som aldrig ville någon något ont men aldrig fick cred. för det eller den kärlek och snällhet hon så frikostigt delade ut. Aldrig tog eller fick. För vi är ju sådan vi människor att vi gärna förminskar de goda och höjer de som tar för sig, bröstar upp sig och ställer sig först i kön. Sen fattar vi så mycket senare att det egentligen är de där som inte syns så mycket och som inte gör så mycket väsen av sig som är de stora egentligen. För sent, alldeles för sent.

Men en mamma som man suttit och hållit i handen när hon lämnar den här världen är såklart inte längre någon vars födelsedagar man firar. Men man har minnen. Ljusa minnen. Och så länge det finns någon som minns är inte ens en vanlig morsa helt död, borta och bortglömd. Det är först när ingen längre minns en som man är helt död och gör sitt slutgiltiga utträde ur den här världen.