Ingen riktig fart idag. Är hängig och trött. Löjligt såklart. Jag har ingen anledning att vara hängig och trött. Men så känns det nu då så ändå och det påverkar inspirationen och koncentrationen. Nej, inte positivt. Inte alls.
Försöker såklart med Alvedon. Hjälper inte. Brukar kunna vara det som tippar över ocool gubbe från att sitta och stirra framför sig till nära full fart. Men inte idag. Testar starkt kaffe. Hjälper inte heller. Slösurfar. Hjälper definitivt inte. Så jag låter dagen gå. Hatar att bara låta dagar gå som kan användas bättre. Man vill nämligen saker fast man är ocool gubbe också. Det trodde man ju inte som tjugoåring. Knappt som femtioåring. Hur man nu lyckats komma upp i den här åldern överhuvudtaget.
I nära nog två veckor lät jag dagarna bara gå på Gävle sjukhus. Bilden. Rummet längst upp till vänster. Enkelrum. Två år sedan nu. Snart. Jag har aldrig mött så mycket vänlighet i hela mitt liv. Men allt som allt handlade det egentligen bara om att få dagar att gå. Det var överlevnadsbart där. Hemma. här, icke så, här vill man låtsasjobba i sitt anletes svett. Annars kan det få vara. Trotts att inget är på riktigt.
Nope. Inget för mig. Det gör mig dock inte mindre tacksam.
Någon skrev att “sjukhuspersonalen mördade mig med all sin vänlighet och omvårdnad”. Ja och så kanske det kan vara. Ingen är van att få all den där uppmärksamheten och all den där vänligheten. Alla goda ord. Är man inte försiktig kan man fatta tycke för det där. Se det som ett sätt att finnas och synas. FARLIGT. Väldigt farligt.
Möjligtvis är det elefanten som spökar. Som programmerare måste man alltid koncentrera sig på tuggorna. Inte bry sig om elefanten alls. För skall man äta upp en elefant kan man bara göra det en tugga i taget. Det går inte annars. Gäller om man skall skriva en bok. Bygga en båt. Bygga kropp. Nästan allt. Man får ta ett steg i taget och bara ett.
Men ibland så ligger den där då den där elefanten framför en, stor och väldig. Man inser verkligen hur väldig den är. Fattar hur många tuggor som kommer att krävas innan man ätit upp den. Då blir man lite “ärmlig” (Ovanåkersmål) och trött. Misströstar rent utav.
Fast “äta elefant” som bildspråk när man är vegetarian är väl lite sisådär. Kanske kan man tänka sig en lastbil fylld med brysselkål istället. Rätt äckligt. Men går ju också att få i sig om man avverkar en och en åt gången. Jag jobbade en sommar i Leicester, England, land utanför EU, och fick Brysselkol till frukost varje dag i drygt två månader. Som jag artigt åt upp varje dag. Jodå. Det går alltså. Men äckligt var det. Undvikit sedan dess.
Men att äta upp en elefant i bildlig mening fungerar kanske även som vegetarian.
En smart människa vilar väl sig igenom dagar som den här. Skiter i det där “måstesakerna”. Hämtar kraft. Men jag är både vrång som fan och ickesmart. Alltså fungerar inte det där. För mig. Säkert för andra. Jag sitter där tills kraften och viljan kommer åter. Gud förbjude att den skulle lämna mig en dag medans jag är i livet. Det är detsamma som en dödsdom. Fast jag har förändrats med åren jag med. Längtar inte ner till projekten varje sekund som jag en gång gjorde. Har lättare att koppla av numera. Tänker inte ens på lösningar alla dygnets timmar. Tecken på förfall antagligen. Eller tillfrisknande.
Men man bryr sig mindre numera. Folk kan liksom få hålla på. Skiter väl jag i. Härligt. Tänk om man haft 2% av det med sig som icke ens fyllda trettio. Men det hade man inte. Trodde inte ens fanns. Men det där “skit på er” smyger sig på en. Man behöver inte ens en skit-på-dig-miljon.
Fast näsblod varje dag fortfarande. Prio ett att ha papper att stoppa flödet med i närheten överallt där man befinner sig. Men näsolja hjälper en del. Gistna gubbar behöver smörjas på fler än ett ställe. Men näsan trodde man ju skötte sig bra själv. Men icke alltså. Pelletsdam och sot antagligen. Mycket sådant här. Inget man vill eller kan göra något åt. Överlevnadsbart. Troligen.
Gammelmormor koppade ju folk. Blodiglar användes också. Bli av med lite blod som rening var mantrat. Så hålla röd-blod-kropps-produktionen igång fast ingen vill ha ens blodgivarblod längre medelst näskranande. Gammelblod är icke av intresse annat än som avfall. Men tröttsamt. Pelletssäsongen snart slut. Förhoppningsvis bättring sen.
Fast undrar om jag inte känner någon slags inspiration pirra till i höger lilltå. Japp hoppet. Det som därmed väcks. Kanske skall försöka elda på den där känslan. Bejaka den. Se vart den leder.
Ja så får det bli. Varför inte liksom!?
