Skulle inte gå att lämna in deklarationen igår. Men det visste inte jag…
Day: 16 March 2021
Japp, vår, det är definitivt vår i luften. I Hälsingland.
Den 2 000 år gamla maskinen saknade många delar, men nu har kugghjulen återskapats. University College London hävdar att deras modell av Antikytheramekanismen är den mest kompletta hittills.
Source: Antikytheramekanismens sista hemligheter kan vara avslöjade
K skickar en länk till den här. Hur läcker är den inte! WOW! Jag vill genast bygga en egen såklart. En större. Som ser ut över Hälsingska blånande berg. Kanske skulle det försten vara flera, djävulen och ett gäng dansare. Ställd på Hårgaberget. Så att legenden får liv igen. Ja. Jo. Men skall bara… först…
Han heter Guillaume, Har problem med en av mina grejer. Det löser sig efter några mail fram och tillbaks. En vänlig fransman. Jag känner två till faktiskt. Annars är min bild starkt präglad av franska servitörer i Paris som har varit allt annat än vänliga eller för den delen serviceinriktade.
Jo, jag väntar mig att tyskar skall vara lite dryga sådär. Att fransman skall vara sura och tvära. Fast oftast är såklart de där målbilderna helt uppåt väggarna. Jag känner en och annan ödmjuk tysk också. Hur bra som helst. Man får omvärdera. Motvilligt.
Fransmännen har väl aldrig vunnit ett krig. Men därifrån till ett erkännande det är det långt. Låtsas man att man vunnit i alla fall så blir man en vinnare, resoneras det. Således får man en anledning att fira segern varje år. Kan bygga triumfbågar och ha mäktiga parader där medaljer i glänsande valörer delas ut till de tappra (som egentligen flydde så fort fienden visade sig).
Den där i Paris förresten. Bågen alltså. Den vid Place Charles de Gaulle. Där den okände soldatens grav också ligger. Det finns fler. K och jag hittade triumfbågen en kväll där i Paris och prickade av den från listan. Den var sannerligen inte så imponerande som på bild. Men avprickat är avprickat. Dagen efter så vandrade vi in i “den riktiga” mest av en slump. Upptäckte att det kryllar av dom i Paris. Nåja, det finns åtminstone två. Men ibland går det som det går. Kan tillägga att vi inte befann oss efter den gatan för att shoppa…
Men “Guillaume”. Smaka på det. Det är liksom lite annat än Lars, Anders och Sven. Varför döpte vi inte en av sönerna till Guillaume? Man undrar. Skaffar vi en hankatt någon gång skall den definitivt få heta Guillaume om jag få bestämma. Där har vi f.ö. en tradition med Franska namn eftersom en av våra katter (född trebent) hade namnet Phebus, efter en tapper Fransk riddare.
Min dröm om en lång resa med bil i Europa innefattar såklart Frankrike. Åtminstone en vecka. Det finns landsbygd och folket där att utforska. Tänk om man etikettsatte alla människor efter stressade och livsstilslivrädda Stockholmare. Inte blev bilden korrekt på ens ett endaste vis då. Det riktiga folket finns där ute på landet. Eller såklart både i stad och på landsbygden. Men det är tillsammans dom bildar själva landet och dess folk. Vi glömmer det så ofta här i Sverige. Fokuserar oss blinda på Stureplan som om Gud fanns just där när han/hon/det/gud inte skulle komma på tanken att ens sätta sin fot i en miljö där ingen vågar annat än att följa efter den som står närmast eller över.
Men den där månadslånga resan genom Europa kanske bara är en dröm. Fast drömmar är bra att ha dom också. Håller en uppe mer än att buttert stirra in i en kal vägg utan något gott att längta efter. Fast Paris skall det väl gå att ta sig till. En helg. För en kaffe och en croissant framslängd på bordet av en sur och butter servitör som tycke alla borde i alla fall klara att säga mer än tack på franska annars kan de gott stanna hemma i sina egna skitländer. Härligt liksom. Skulle man möta en trevlig servitör i Paris blev man verkligen besviken och det ingen dricks till den förloraren. Nope.
Men det där får bli efter Covid-19. Om man överlever.
Categories
Den visa människan
Människor, somliga av oss tror att vi står över allt där ute. I själva verket är vi bara ännu en värd i blommornas fortplantningscykel. Vi samlar in de där tagetesfröna på hösten. Vinterförvarar dom på ett torrt ställe. Sen ner i jorden med dom på vårkanten. Pysslar om det som spirar som om det var spädbarn. Och sen frisläppning där ute i solen någonstans där borta vid midsommar. Vi tror vi har kontrollen men är i själva verket inget annat än slavar i livets och det växandets tjänst.