I själva verket innebär det en betydande tröghet. Exempelvis har en person som växer upp bland de 20 procenten fattigaste bara 12 procents chans att själv hamna i den rikaste femtedelen som vuxen, och löper omvänt stor risk att bli kvar i den fattigaste femtedelen (Långtidsutredningen 2019).
Source: Petter Larsson om myten om social rörlighet | Aftonbladet
Det snöra ymnigt. Våren är nergrävd i skyttegravarna. Vinter anfallande med fullkraft från de högre belägna kullarna. Vita härar väller ner, ner, ner – tyst skrikande, som bara fallande snö kan – en mass. Försöker ta tillbaks. Vill kyla ner världen. Som varje år. Som varje århundrade. I april. Ställningskrig.
Jag är gammal nog nu för att ta det här med ro. Det här är april. Presskåta försök till forskare kan försöka sprida sina sagor hur mycket de vill. Att kalla aprilväder något annat än aprilväder gynnar ingen än dem själva. Japp vi har en pågående klimatförändring. Men aprilväder – kära du – har inget med det att göra. Den kritiska rösten är kunskapens bästa kompis. Besinna er dårar.
Jag på ett låtsaskontor då såklart. Sover lite längre innan det. Anledning: att boken är bra som jag läser för länge innan insomning. Men upp skall man. Frukost. Pellets skall fortfarande fyllas. Såklart. Det hör också april till. Näsblod skall torkas bort som en påminnelse om blodet som rusar runt i våra ådror och kärl och de hjältar det bär på. Låtsasarbete skall utföras.
Jag kokar mig lite av det där billigaste teet. Det som smakar kvistar. smulor och tvättmedel. Men kasta? Icke. Det dricks upp. Kröker man på lillfingret och höjer hackan så är det där inga problem att sippa försiktigt på. Morgonen kan liksom bara bli bättre efter det.
Byter från autoconf till cmake. En först. Hundra sen. Oj. Borde man gjort tidigare. Mycket blir enklare. Magiska saker händer under någon yta. Men på Windows får man såklart kämpa även med cmake. Men innan jag lägger mig löser det sig. Handlar väl mer om att förstå och lära sig där också såklart.
Windows förresten. Programmerar över fjärrskrivbord. Lovar, det är en upplevelse i sig. Testa!
Dit till det fjärrskrivbordet skall jag bege mig nu igen. Ja det finns med fjärrskrivbord är såklart att de bara finns där i ett “fönster” framför en. Det är bara att öppna en “ruta” och så är man förflyttad iväg till andra lokaler. Men note sot self. Måste investera i en gammal Windowsburk. Om jag nu inte kan hitta en bortkastad någonstans som den utvecklingsmaskin jag jobbar på nu. Men sådana kap händer kanske bara en människa en gång i livet. Såklart. Om ens då.
Men låt nu fredagen börja. Det finns en värld att förändra.
Nu stämmer i alla fall “musikartist”. Men stackars människa som måste stå för min “låtskatt”.
Trött som en hamburgare startar jag kvällspasset. Jodå, somnar under Rapport. Det brukar iof hjälpa den där insomningen. När man väl vaknar till liv lite igen. Men just nu är det alltså inte full rulle. Man hoppas det blir det. Det måste det. Finns att göra här på kullen. Men på låtsas såklart. Serru.
Dagarna skyndar iväg som lösgjorda ankarkättingar på väg ner i ett hav utan botten. Jag hinner inte riktigt med. Har aldrig gjort det. Under hela mitt liv har det funnits mer att göra än det funnits dagar att göra saker på.
Men dagar rasslar på alltså. Har ni hört ankarkättingen gå på ett stort fartyg. Inget jävla mjuksänkande med bromsar och grejer. Nej fritt fall. Stop på direkten. Om det går. Det rister i skrovet. Dundrar som ett åskväder. Varje länk väger femtio kilo. Alla väntar på att ankaret skall nå botten, eller ännu värre – inte nå botten. Sådan är dagarna.
Jag var sexton när jag började jobba. Ett år på gymnasium, jag hade redan gett upp det där pluggandet innan jag började det året. Att det inte blev mer där var nog förutbestämt. Hade jag velat gå kvar så hade jag fått gå om ettan. Mest ettor i betyg tror jag. Utom i Svenska. Underligt såklart. Just det ämnet har aldrig varit mitt favoritämne. Utom när det gäller att skriva då. Det gillade jag alltid. Men rockstjärna ville jag nog bli hellre då och där än en pluggande idiot. Adjö idioter blev det och sen tack och adjö. Trotts att den störste idioten där och då såklart var jag själv. Det insåg jag nog redan då.
Men tog igen det där såklart sju år senare. När rockstjärnedrömmar inte kändes som en framkomlig väg om man inte satte sig vid de löjliga djävlarnas bord och skrev på tjocka bloddrypande, stinkande evighetskontrakt. Men jag har aldrig varit speciellt intresserad av att sälja min själ.
Men länge sedan nu såklart. Det har flutit iväg både dagar och år sedan dess. I år uppnår jag pensionsålder. Det tar slut per definition. Känns konstigt. Växer i epitetet gammal ocool gubbe med råge liksom. Men känner mig inte gammal. Måste börja träna på det. Man kan inte gå ett helt liv och känna sig som tjugotvå. Det blir löjligt. Fast man borde såklart få bestämma själv. I alla fall så länge man har någon begränsning kvar inom sig och inte börjar jaga småflickor eller tvångsmässigt utföra liknande patetiska ungdomliga handlingar. Nope. Bäst och säkrast är det att skaffa hatt. Eventuellt också galoscher. Ja och fransk mössa att ha under dåliga dagar.
Man borde såklart kammat hem storkovan vid det här laget. För jobbat har jag. Åtminstone i tid och energi räknat. Jo också om man räknar in risker. Men där finns inte mycket att hämta. Resultatet blir ungefär detsamma som om man inte jobbat en dag under alla de där åren. Ett konstigt system. Världens bästa säger Göran Persson. Han är iof konstig han med. Det har jag från säkra källor. Fast å andra sidan är vi väl alla det. Om vi är någotsånär friska.
Men faktum är att den här dagen nu har rasslat förbi i all sin prakt. Jag har faktiskt hunnit en del. Men ville då såklart hinna tre delar. Men det gjorde jag då inte. Men vis av levt liv kan jag leva med det. Förväntar mig att ankaret når botten i samma sekund som jag drar täcket över min gamla kropp. Därifrån vill jag inte ha något ankarkättingsrasslande här i huset.
God natt!
ps Detta är Sven Gillsäter förresten. En gång en stor förebild ds
