Det år ett år sedan idag. Sedan du försvann. Janne. Jag kände dig som Janne. Från Järvsö. Visste såklart att det fanns ett “Persson”. Ett efternamn. Men alla andra verkar ha känt dig som “Backa-Jan”. Det var Björn Lunden, han från Näsviken, fast Colombia då, som först upplyste mig om det. Han berättade också om hur du drog ut tjurarna i hornen ut ur lastbilen. Orädd och med ett mod som skulle göra varje annan cowboy grön av avund.
Men en cowboy var du ju. Lite bedagad kanske. Som jag. Som alla i vår ålder. Tjurarna var sålda. Orken, gången och talet inte detsamma, som det var före stroken, den som förändrade allt.
Du dök upp här på kullen ett år några veckor före jul. Vi hade tydligen träffats. Jag mindes inte det. Men så är det ju med alla de där hastiga mötena man har. Men nu hade du varit i Fågelsjö. Träffat en gammal arbetskamrat. Överlämnat en fin pava whisky. Nu ville du lämna en till mig också. Jag bjöd in dig. Du okände man som ville ge mig en flaska whisky av ett av de fina märkena. Jag hade ingen aning om varför. Inte den ringaste. Men du berättade att du läste min blogg. Att du hade stor glädje av den.
Efter den gången blev det många besök. Du tittade in i bland. Varje gång när man minst anade det. Alltid med en flaska, ett gäng semlor eller fem påsar Vic’s Blå. Alla mina favoriter. Allt jag kunde bistå med var kaffe och en stunds prat och ord i en blogg.
Du var en jävel på att dricka kaffe. När jag druckit en halv kopp hade du hällt i dig tre. Ingen mening med att vänta på att det svalnade. En gammal programmerare blir imponerad av dylikt.
Snart kunde jag konstatera att du var den snällaste människa jag mött i mitt liv. En som gav utan att förvänta sig något endaste dugg i gengäld. Många blev de blogginlägg där jag skrev och såg dig sitta och läsa dem med ditt stilla hummande och ditt småskrockande skratt. “Jo jo”
Koltrasten. Den första var ovanligt tidig i år. Sjöng nya sånger, men lika himmelskt var de som alltid. Jag tänkte, att nu är Backa-Jan här igen. Och kanske var det så.
