Month: April 2021

Det behövs jord. Löningsdag för K. Alltså gör jag jordinköp. Inget konstigt med det. Men på tiden. Tomater och annat behöver omplanteras innan plantorna själva hoppar ut ur planteringen och rymmer till någon som sköter om dem bättre.

Så jord alltså. Snart. Kanske en påse Vics Blå också. Om jag inte kan stå emot när jag passerar den och den vackra påsen ropar. Lyssna nästa gång ni går förbi de blå. De kan bli riktigt högljudda.

Plura sjunger här på låtsaskontoret. Fulla för kärlekens skull. Vill han bli. Skulle väl kunna tänka mig det också iof. Han fick frågan om hans skilsmässor berodde på turnelivets alla snedsprång en gång. Han svarade att det där med korta sexuella förbindelser bara var jäkligt jobbigt, han var istället hooked på själva kärleken och förälskelsen. Där och i det åkte han (ofta) dit. Tänk att det fanns en till man som tänkte så…

K får vaccinationstid hon med. Nu går det undan i Gävleborg. Heja! Ändå gnälls och klagas det och felpekas det mitt i en tid när man borde jobba på lösningen.

Håll käften nu alla gnälljävlar och låt folk arbeta i fred!

När och om vi kommer igenom det här så finns det tid för reflektion. Man släcker inga bränder med ifrågasättande och gnäll, man måste handla.

Och Du som tvekar inför vaccin. Gå in på Fass och läs valfri bipackssedel. Det är farligt att leva och att stoppa i sig saker. Men ännu farligare att bli sjuk och att bara gå ut en helt vanlig dag. Himlen kan nämligen falla ner på en när man minst anar det.

Nu skall jag köpa jord. För att jag vill sätta tänderna i en solvarm nyplockad tomat bortåt Juli någonstans.

En mäktig måne som smygande reser sig upp på himlen bakom Örnberget pockar på min uppmärksamhet. Berget som vi är del av, men som är högre än kullen där vi bor på. Kullar drömmer om att bli berg. Berg drömmer mardrömmar om att bli grus. Himlakroppar bara existerar med den gamles rätt att göra just det. Allt egentligen samma. Vår måne, den kikar fram mellan trädstammarna just här och nu. Känns som en prickskytts kikarsikte som söker det bästa melonskottet mot mitt huvud när den ogenerat tittar in genom låtsaskontorets stora fönstret. Rakt på mig tittar den, jag som sitter här och låtsasjobbar med gratis reklambehängd Spotify på 90% volym. Men inte är den hotfull ändå. Det finns en mildhet över månens existens och ljus. Åtta minuters återreflektering av helveteseld.

Fullmåne först imorgon. Det här är den näst sista natten att uppleva oljuset. Man får hålla sig framme i natt och imorgon natt. Sen får man vänta bortåt oktober på att kanske igen, en molnfri natt, få en skymt av det där magiska som gömmer nattens alla varelser. Ja till och med avslöjar existensen av en och annan av dem. Men då måste man såklart stå där en stund. Koncentrera sig. Öppna upp sitt sinne för sådant som inte kan finnas i en tid vi kallar modern och utvecklad. Som är så navelskådande och imponerad av sin egen storhet att den inte ser allt annat som är större. Som tappat fotfästet i sin giriga längtan efter mer. Vill ha mycket mer. Omättad. Hungrig. Hur än mycket som fångas in eller stoppas in i den hungrande käften så räcker det inte.

Men månen, den bryr sig knappt. Större är den. Den bara återreflekterar helveteselden och finns. Samma över hela planeten Tellus. Den vi kallar vårt hem. Imorgon. Fullmånen förenar oss. Alla.

“Multimiljardärernas sätt att undandra sig skatt har utvecklats till ett sofistikerat spel med intrikata och komplexa metoder,” säger Pehr G Gyllenhammar i en intervju med GP.

Source: Gyllenhammar: Wallenbergs kan inte längre kallas industrialister utan är istället en kassakista som ständigt fylls på | Realtid.se – Kapitalmarknad, finansiering, strategiarbete & fondförvaltning

Det här kom från ett oväntat håll.

Kyrkogården. Se senaste gångernas promenader har det varit orrspelets symfonier som fyllt vårens lätta luft. Man har tänkt att här kanske det ändå inte är så dumt att ligga. Bättre ändå, än instängd på en åldringsinrättnings inramade tillvaro måste det ju ändå vara. Men idag. Tyst. Fåglarna har annat för sig. Också orrar tydligen. Tills jag då kommer nästan förbi kyrkogården. Då drillar den. Storspoven. Det där drillandet som stiger upp i rymden och bygger en katedral, den största och vackraste av dem alla, byggd, hållfast av säkert tagna toner. För mig är det där vår.

Lika mycket vår som tofsvipors lätta akrobatiska dans över en äng. Vår där vid Lidmans ängar som inte var hans ängar mer än det var mina ängar eller någon annans ängar. Jo visst, på pappret ägdes det där av bonden men sin häst. Men vad är ett papper? Fritt land handlar det här om. Det som älven format. Voxnan som kopplade oss till havet som en navelsträng gör detsamma till en mor. Som för alltid band mig vid den älven. Aldrig riktigt klipptes av. Som bevarar en evig längtan till havet inom mig.

Men Storspoven. Hans hörde den säkert. Jag hörde den. Så många andra rörde sig inte där då tidigt på våren. Den var vår. Han såg säkert mig när jag vandrade där nästan dagligen ensam med min kamera. Jag såg sällan honom. Men Storspovens drillande förenade oss med självklar förundran under katedralens tak.

Så jag stannar upp en stund. Lyssnar. En dundrande buss från X-trafik får Storspoven att tystna och mig att gå vidare. Upplyft av sången är jag som om han/hon/det/gud sänkt sig ner och vidrört min axel. Tillbaka i barndom igen. Med en längtan tillbaks till de där dagarna efter Lidmans ängar. Tid i moll då som nu. Det sista jag hörde var att nu skall de tydligen bebyggas de där änganra. Gå hela vägen in i framtiden. Utveckling kallas det visst. Allt har sin tid.