Month: April 2021

Söndagar är en slags halvdagar. Man vill. Men gör inte. Det går segt. Men framåt. Ändå. Hur som helst. Faktiskt. Men somnar i alla fall inte. Inte ens nära. Tomaterna måste plantyeras om. Det börjar bli trångt. Men måste inhandla jord. Det får bli nästa vecka. Gurkor skall ner dom också. Och annat. Men skall inhandlas först. Frön. Efter lön. Allt rör sig kring den där magiska dagen då den kommer. Men härifrån lättar det. Bara dimma kvar. Som alltså tunnar ut. Sakta. Vet man.

Helg i slöhetens tecken som vanligt. Ljungström ringer. Vi pratar gammelgubbeprat med varandra. Han har fått sprutan. Kommer att överleva. Troligen.Har flytt till Hudiksvall. Staden. Människorna. Den ende jag pratar med på telefonen. Jo T. också. Men mitt fel såklart. Har jag ens telefon? Undrar en del. Ensamhet man väljer för att få tid. Ångrar jag mig en dag?

Läser Kjell Anderssons bok med ganska lite glädje. Förvånas över hur lite det behövs för att hamna mitt i Sveriges musikaliska elit. Man skall bara känna rätt person. Så många och mycket åker in på ett bananskal utan ytterligare ansträngning. Sorgligt mest alltsammans. Man vill gråta. Jo, också över att 1700-tals adeln fortfarande sitter i storbankers styrelser och högt upp i startup-världen. Man vill ropa “revolution” men vet ju att toppen bara ersätts av andra skurkar efter den. Skurkarna flyter alltid uppåt och stannar sen på ytan. Eller kanske är det bara makten som korrumperar när man väl når dit. Ryggdunkandet. Eller också är det goda gener. Precis som de där uppe nära han/hon/det/gud hävdar. De vi andra, vi som är folket, inte har.

Måste skriva musik. Det känns så. Det sker bara för min skull det där. Utloppsventiler. Lite som den här bloggen. Kan jag ens sluta skriva? Och överleva? Samtidigt? Troligen inte.

Tänker “självbiografi kanske” när jag börjar läsa KA’s bok. Men inser att jag minns för få detaljer från förr för att genomföra ett sådant hårt självrannsakande projekt. Det vilar ett minnenas mörker över min barndom. Antagligen lika bra att inte veta varför. Vem vet vad som gömmer sig i det där beckmörkret av lycka?

Men jag måste ta mig mer tid för att skriva musik. Alla tror att man gör det där för att man vill bli kändis, stor, tjäna pengar, bli älskad, få en hit. och bli något. Men det har nästan aldrig varit så för mig. Speciellt inte nu som gammal och befriad. Jag gillar bara processen. Älskar den rent utav. Men unnar mig såklart inte tiden det kräver. Är en hård låtsaschef på det viset. Mycket tid för “låtsas” blir det men inte mycket tid till “lek”. Måste nog ändra på det. Men snart. Finns en milstolpe som jag vill nå fram till först. Efter den kan jag ta andra vägar. Säja ut det gamla, öppna upp för det nya. Det som egentligen är gammalt och ursprung och riktigt.

Låtsas har sin tid. På riktigt sin.

Men den där chefen som är jag skriker på mig här i bakgrunden. Vill att det skall låtsasarbetas och inte skrivas ord. Som vanligt kan jag inte låta bli att lyssna till den där rösten. Låtsas är vägen på väg mot riktigt. Jag har insett det. Ingen behöver lära upp mig där.

Så avslut återstår. Varm aprildag lockar mig ut i ljuset. Men hård låtsaschef håller mig kvar. Det är jag och en ide` kvar. En jag satsat allt på. Utan att egentligen någonsin tro att det blir mer än så. Är det värt det? Antagligen inte. Men vad mer hade en sådan jag, i brist på bananer och bananskal, för att inte tala om riktningar att halka iväg i, göra.

Inget annat än att ge upp. Men det har aldrig ens varit ett alternativ.

Liksom.

Egentligen återstår det väl bara att checka in koden och stänga av utvecklardatorn. Inte mycket kvar av den här veckan nu inte. Liksom ingen ide att kasta sig in i något heller. Så jag för väl in ett inlägg om ingenting här bara för att.

Den gröna IKEA soffan ropar efter mig såklart. Vill sluta mig i sin famn. Men rätt pigg idag. Kanske kan stå emot det värsta grön-soff-kramandet. Hålla mig vaken. Åtminstone ett tag. Ibland går det faktiskt.

Men oftast inte.

Alltså lägger man sig tidigare på helgerna än under veckorna. Helt bakvänt alltså. Men jag har alltid varit lite bakvänd och udda.

Nästa vecka ny elmätare och första vaccinsprutan. K skall dessutom vara med i antikroppstest utför av Folkhälsomyndigheten. Sen är det körsbärsblommans dag också på onsdag och på torsdag ramlar alla sponsorpengar in. Sicken vecka alltså.

Det där med körsbärsblommor förresten. Hade jag råd skulle jag plantera hundra träd här på kullen. Enbart för dom. Eller tänk om alla i byn gick all in för det. Vila vårar! Folk skulle vallfärda.

En ide jag burit på länge är att ordna en “give-back” dag på sommaren för alla de där människorna som hjälper oss under resten av året. Ni vet sjuksköterskor, brandmän, poliser och allt va det är. Dom där vi tar för givna. Vi borde bjuda dem på fest en dag. En fest när vi andra lagar maten, serverar maten, spelar musik för dom, sjunger för som, applåderar dom, skämmer bort dom… ja ni fattar. Kanske ännu mer aktuellt i en tid som denna.

Men…

Problemet att skulle jag gå ut och leta folk för att göra något sådant där grej så skulle alla krypa in i sina gryt och stanna där. Jag skulle aldrig få med mig en enda annan människa. Blir ju inte så festligt då såklart. Och det vill man ju att det skall bli en sådan där gång. Så man hoppas på att någon populär och “lyssnad på” person tar upp den där bollen och kör. Ja eller kommer på det där själv. Det vore i alla fall det minsta vi vanliga kunde göra för de som “bara finns där” när de behövs.

Men liv går vidare här på kulle av och med och under och över. Igår fyllde jag lite kvarglömda frön i fågelautomaten och då sjöng Koltrasten en av sina allra vackraste sånger för mig Jag misstänker nästan att det är han Backa-Jan som har flyttat ut där i skogen och tar sig ton. Sången är så tidigt i år. En nykomling är det helt säkert. Det hör man tydligt. Helt annan sång än de tidigare svartingarna haft. Sorgsnare. Går rakt in i hjärtat på en sådan som mig. Stod där en bra stund och lyssnade i kylan. Härligt!

Men nu så. Min låtsasarbetsvecka slutar här. Nope, jag har inte hunnit det jag skulle. Har fått tagit några utvikningar och vandrat efter väggar som jag inte egentligen skulle gått efter. Men så är det. Oftast. Jag saknar en tid när man kunde leka fritt. Japp, skulle väl egentligen kunna det. Men något driver mig efter en annan väg. Den känns så rätt. Jag tror och har alltid trott på den känslan.

Återstår gör alltså att önska alla som är in hit och läser en trevlig helg. Ni har varit ovanligt många den här veckan. Det är roligt. Fast orden här kommer såklart till också om en läser, ingen läser eller 65 stycken läser. Det där med att ge folk vad de vill ha har jag aldrig varit speciellt bra på.

Njut helg nu!

Städdag. Eller städförmiddag. Den går åt till det där. Det nödvändiga. Helgskaparen. Sen en massa underhåll. Sådant man måste göra. En eftermiddag i tid räknat rusar iväg som en gubbe på hal is i brant nedförsbacke av det.

Fast nu då redo för riktigt låtsasjobb. Men annat först. Laga mat. Äta mat. Rapport. Men sen. Kanske.

Ute smälter snön. Äntligen skall det väl bli lite fart på det där. Pallar inte mycket mer av vintern nu. Trött på kalla vindar och blöta skor. Men det finns hopp. Den som har hopp har något att leva för. Varje dag.

Får en ovanlig lust att skapa “musik” här på eftermiddagen mitt io allt annat. Det där som drabbar mig mer och mer sällan. Men ger inte efter. Fast det hade väl inte gjort ett dugg om jag gjort det. Givit efter alltså. Låtsas det som annat.

Men har legat i den här veckan. Fått mycket låtsasarbete gjort. Känner det i kropp och huvud. Det behövs vila. Men imorgon då. Grön IKEA soffa och jag. Fredagarna är min räddning. Det finns inget “låtsas” med det.

“Geniet” Lundell ger sig på “Håkan” i “Vardagar”. Det gnälls något alldeles förskräckligt nerifrån ensamheten i Skåne. På sann äldre gubbe på väg utför nivå såklart. Kan bäst. Eller kunde bäst. Längst k*k. Ändå måste man väl läsa det där. Men Kjells bok först. Den ligger och väntar. Hoppas på några sanningar därifrån. Men en till gubbe som bräker såklart det också. Vi är många gubbar som alla borde hålla käften så att yngre kan få utrymme. Men både genierna och vanliga, som jag då, försvinner av sig själv snart genom att gå ur tiden. Fast hålla käften ett tag innan det händer kanske vore smakligt. Om man nu kunde. “Genierna” verkar inte heller kunna. Men slutar dom slutar jag. Lovar.

Hela elektronikbranchen har gått crazy med webinarier. Ville jag så skulle jag kunna sitta dagarna långa och titta på webinarier. Värt är NXP. Dom är mer som ett TV producerande bolag än en ic-tillverkare. Fast en del måste jag såklart titta på. En CHIPS genomgång bland annat. Men herregud vad mycket gäsp det var. Maximering av antalet talare dessutom. Inte en enda av dem sa något vettigt därtill. Luft. Luft. Luft och några buzzwords om världsdominans däremellan. Men man får väl ändå hoppas. Kanske blir det frälsaren inom IoT. Jag tveksam. Men har antagligen fel. Världen är ändå ännu galnare.

Kommer ni ihåg ADB. Hur trött man blev på det. Sen blev det IT. Ja herrejävlar, hur mycket skitsnack har det inte varit kring det. Nu IoT och AI. Alla satsningar rör sig runt det. Elektroniktidningarna handlar bara om batterier och bilar. Orkar inte räkna “IoT” och “AI” såklart. Luftigt är bara förnamnet. Fast mest av det där kommer från Vinnova. Som om buzzwords berättigar en existens. Lägg ner skiten.

Japp, jag är en gammal gubbe som gnäller. Till skillnad från Ulf och Kjell så är gnället dock helt gratis. Sug på den.

Järvsö är ett märkligt ställe. Men också fascinerande. Det finns en jäkla framåtanda där. En stor känsla för bygden hos nästan alla. Det händer saker. Man står bakom varandra. Men ibland pekar kompassen fel. När det här att stå bakom varandra blir till grabbars ryggdunkande och hamnar över allt annat. Snälla Järvsö plocka fram den moraliska kompassen ur lådorna igen. Många där som tyvärr verkar ha tappat den. Backa-Jan i sin himmel blir säkert sur på mig nu. Han älskade sitt Järvsö. Men en moralisk kompass, det tror jag han hade och den var servad och installerad de flesta dagar.

Oj vad saknaden efter Janne kom över mig nu… Ett år sedan snart nu sedan han for iväg till platser jag inte har tillträde till. Men jag skall lyssna lite extra och njuta lite mer än vanligt av koltrastsång och barfotalunchen i solen i år till hans ära.

Men dags att värma ärtsoppa. Krävs ingen kulinarisk skicklighet för det. Den har K stått för. Antagligen lyckas jag bränna anrättningen eller bidra med något annat smaknedsättande. “Det skall gå fort” är mitt måtto när det gäller matlagning. Rimmar väldigt illa med “smaklig måltid” tyvärr. Även om blinda kockar som jag också då ibland faktiskt får till kulinariska mästerverk, de som oftast då tillkommer mer av ren tur än av skicklighetens fiffiga fingrar. Men funderar på att löpa kockmössa. Tror nämligen att det kan hjälpa…