Det har hänt något. Ett självförtroende har uppstått. Vi har liksom börjar gilla vårt landskap. Börjat känna stolthet för byarna, bergen och skogarna. Vem kunde tro att det skulle hända? Jo jag såklart. Om man är inflyttad. Nåja återflyttad. När ens fru visar en bergen som man aldrig sett. Då förälskar man sig. Eller kanske är det mer som en kamrat som man växt upp med. En man är god vän med. Så händer det plötsligt. Man blir kär i den där vännen. Att man liksom inte tänkte så från början.
Japp, jag gillar Hälsingland. Föddes här. Räknar med att dö här. Låter lite futtigt och introvert. Men det betyder inte att jag inte uppskattar andra delar av världen. Bara det att närmast hjärtat bär jag alltid Hälsingland som ett blått smycke. För Hälsinglands färg är av någon underlig anledning blå för mig.
Lite fånigt är det såklart. Knätoffs och kålbullar. Men det finns mer i Hälsingland numera. Högteknologi i Alfta och Delsbo. Hårdrock i Bollnäs. Vilja och mod av stål i Edsbyn. Sammanhållning i Järvsö. Glada människor i Hudiksvall. Havsmusik och metalldjävlar i Nordanstig. Unga som omformar och bygger nytt. De som skapar ett nytt Hälsingland att fortsätta vara stolta över. Världen tillhör alltid de unga. Som gammal gubbe får man aldrig glömma det.
Sen är det människorna. De man kan lita på. Som står med båda benen på jorden. Visst övermodet finns där. Hälsingeslott har byggts. Men övermod behövs för att se utanför och över. Utan människorna inget landskap. Såklart. Det kan finnas hur många lador och röda stugor med vita knutar som helst. Människorna byggde landet. Ja och bygger landet.
Japp, också i Hälsingland.
