Dagarna skyndar iväg som lösgjorda ankarkättingar på väg ner i ett hav utan botten. Jag hinner inte riktigt med. Har aldrig gjort det. Under hela mitt liv har det funnits mer att göra än det funnits dagar att göra saker på.
Men dagar rasslar på alltså. Har ni hört ankarkättingen gå på ett stort fartyg. Inget jävla mjuksänkande med bromsar och grejer. Nej fritt fall. Stop på direkten. Om det går. Det rister i skrovet. Dundrar som ett åskväder. Varje länk väger femtio kilo. Alla väntar på att ankaret skall nå botten, eller ännu värre – inte nå botten. Sådan är dagarna.
Jag var sexton när jag började jobba. Ett år på gymnasium, jag hade redan gett upp det där pluggandet innan jag började det året. Att det inte blev mer där var nog förutbestämt. Hade jag velat gå kvar så hade jag fått gå om ettan. Mest ettor i betyg tror jag. Utom i Svenska. Underligt såklart. Just det ämnet har aldrig varit mitt favoritämne. Utom när det gäller att skriva då. Det gillade jag alltid. Men rockstjärna ville jag nog bli hellre då och där än en pluggande idiot. Adjö idioter blev det och sen tack och adjö. Trotts att den störste idioten där och då såklart var jag själv. Det insåg jag nog redan då.
Men tog igen det där såklart sju år senare. När rockstjärnedrömmar inte kändes som en framkomlig väg om man inte satte sig vid de löjliga djävlarnas bord och skrev på tjocka bloddrypande, stinkande evighetskontrakt. Men jag har aldrig varit speciellt intresserad av att sälja min själ.
Men länge sedan nu såklart. Det har flutit iväg både dagar och år sedan dess. I år uppnår jag pensionsålder. Det tar slut per definition. Känns konstigt. Växer i epitetet gammal ocool gubbe med råge liksom. Men känner mig inte gammal. Måste börja träna på det. Man kan inte gå ett helt liv och känna sig som tjugotvå. Det blir löjligt. Fast man borde såklart få bestämma själv. I alla fall så länge man har någon begränsning kvar inom sig och inte börjar jaga småflickor eller tvångsmässigt utföra liknande patetiska ungdomliga handlingar. Nope. Bäst och säkrast är det att skaffa hatt. Eventuellt också galoscher. Ja och fransk mössa att ha under dåliga dagar.
Man borde såklart kammat hem storkovan vid det här laget. För jobbat har jag. Åtminstone i tid och energi räknat. Jo också om man räknar in risker. Men där finns inte mycket att hämta. Resultatet blir ungefär detsamma som om man inte jobbat en dag under alla de där åren. Ett konstigt system. Världens bästa säger Göran Persson. Han är iof konstig han med. Det har jag från säkra källor. Fast å andra sidan är vi väl alla det. Om vi är någotsånär friska.
Men faktum är att den här dagen nu har rasslat förbi i all sin prakt. Jag har faktiskt hunnit en del. Men ville då såklart hinna tre delar. Men det gjorde jag då inte. Men vis av levt liv kan jag leva med det. Förväntar mig att ankaret når botten i samma sekund som jag drar täcket över min gamla kropp. Därifrån vill jag inte ha något ankarkättingsrasslande här i huset.
God natt!
ps Detta är Sven Gillsäter förresten. En gång en stor förebild ds