Day: 19 April 2021

Den nya elmätaren är installerad. Tog en kvart. En dröm för en nörd som mig (“mig” är OK vettu, alltså du som vill se “jag” där). Tre minuter efter att den är uppsatt har jag aktiverat kundinterfacet. Tyvärr har jag lite annat att göra så jag hinner inte koppla upp den. Men skall försöka imorgon. Fina grejer. Sätter tillbaks mina ursprungliga sensorer som referens. Såklart. Det testas här.

Avslagen dag när det gäller det som bara är på låtsas. Tar mig inte in i det koncentrerade. Men ger mig inte. Det kommer. Varför skulle det inte göra det. Väntar otåligt på det såklart.

Tretton. Imorgon. Grader alltså. Plus. Inte illa. Snön smälter redan med samma fart som om den låg i ändtarmen hos en diarresjuk sjöman. Nu alltså ännu mer fart innan det kommer mer nerdimpande på torsdag. Ersättningssnö. Självklart det, då den gamla håller på att ta slut.

Hittar ett gäng gamla insändare om Hylströmmen när jag städar en hylla idag. Jag hade flyttat när dom skrevs men försökte försvara det jag såg som värdefullt med allt jag hade då och har nu. Ord. Min tröstare och vän skulle bli damm och kraftverk. Vem idag skulle kunna komma på den ide’n? Ingen tror jag. Det borde istället gå åt andra hållet. Flottningsmsakern skulle återställas, Vandringvägar skapas. Ål och lax igen. Tänk, en gång var Voxnans alla vattenvägar, biflöden och huvudflödet, kopplade direkt med Sargassohavet. Ja alla andra hav med. Sen tyckte några att “det var väl ingenting att bry sig om”. Och ingen endaste en vågade säga emot för arbete det måste man ha. Fram med räknesticka, arbetskraft och bygg bara. Stoppa upp allt det där.

Man körde med arbetstillfälleskortet på den tiden också. Samma som man gärna kastar på bordet idag också när man pratar vindkraft. Och visst skall vi bygga vindkraft. Men inte genom samma gamla rovdrift och lögner som alltid använts. Utan det skall ske eftertänksamt och hållbart. Jämvikt. Maskrosor. lavar och varje liten obetydlig fluga skall med i tankearbetet. Lägg ner hafsverken i dåligt tankearbete.

Såg en person som hade taget efternamnet “av Solstråle” idag. Hur mycket gillar man inte ett sådant namnbyte. “von flugskit” skulle kanske kunna fungera här. Får undersöka det. Eller varför inte “va Ocool”…

UN vill tydligen ge mig 5 000 000 EUR. Jag höjer ögonbrynen ganska mycket åt dom där spammen. Vadå, förenta nationerna skulle ha börjat lotta ut pengar på email adresser pga corona! Ja och fem miljoner. Har en endaste person gått på en av de där spammailen? Och om en person nu gjorde det, förtjänade då inte han eller hon helt enkelt att bli lurad? Det är ju bara så dumt alltsammans. Värre är det med dom som är bra gjorda. “Posten: Ett paket är på väg betala in 75:- som fattas i port…” Då finns det åtminstone en chans att någon skall åka dit.

Konstigt är det. Men de dyker upp hela tiden de där mailen så antagligen fungerar de.

Sjuttiosju. Sen höst. Vi låg i hamn i Norrköping med Visborg (M03). Jag och några andra av grabbarna på staben var ute på stan och käkade en pizza. Någonstans där ute blev jag av med plånboken. Antingen tappade jag den eller också blev den stulen. Fick låna pengar till pizzan. Det var såklart enklare sådant där då och där i slutet av sjuttiotalet. Det fanns bara pengar och kanske någon bild i den där plånboken. Kontokort som skulle spärras var inga problem. Man hade inte sådana. Jag minns inte om jag ens polisanmälde det där. Troligen inte. Vi seglade iväg tidigt dan efter. Åbo. Finland. Studentföreningen på universitetet bjöd in alla sjömän på middag och dans. Jag fick ta en extra vakt istället. Tur var nog det. För studentskorna hade varit många och vackra och vinet gott berättade mina kamrater när de sent på nattkröken kom tillbaks lite lagom påstrukna och glada. Hade man varit med hade man väl blivit kvar. Har alltid varit svag för kärleken. Men en önskan att bli finländsk medborgare det har jag aldrig närt.

Hemresan gick norrut. Tror vi skulle upp till Luleå. Rejäl storm. Tio meter höga vågor. Jag var säker på att vi skulle dö varje gång fören dök ner i de där vågdalarna och vågen sköljde in över däck. Det här var ändå amatörkryssningar. Högst två ombord hade väl verklig sjövana och dom var väl för det mesta berusade utom räddning. Men överlevde gjorde vi. Inte ens minorna slet sig. Sjösjuk blev jag såklart. Som alltid. Någon sjöman blev jag aldrig. I Luleå bjöd Björn Afzelius och några flickor på sitt bästa. Borttappade plånböcker var därifrån i tidsresan bara en historia att berätta sisådär fyrtio år senare för er som inte ens vill höra om det där.

“Plocka upp efter dig”. Åtminstone om du tappar dina revolvrar eller din hatt.

Människan har flugit för första gången på en annan planet. Ingen stor sak tydligen. För ingenstans skrivs det om det. Men det är det såklart. Så jävla mycket märkvärdigare än vad enda en av de självkörande bilarna är som rullar runt och skapar löpkilometrar i pressen. Storverk helt enkelt. Grattis till teamet. Många år av hårt arbete bakom detta.

Godbiten nedan

Edit: Nåja, en notis orkade Aftonbladet med ändå. Men inte når man Lets Dance nivåer inte. ;.)

Morgonsol. Talgoxar. Trolige tvillingarna Kurt och Knut. En skogsduva eller kanske är det en uggla som ho, hoar. Jag har aldrig lärt mig skillnaden på deras läten. För lika. Orrspel från en myr en bit från vägen. Ljuvligt. Himmelsk. Som alltid. Går rakt in i hjärtat. En koltrast, med den vanliga sången för Hälsingland, inte den som vår nya serverar, sjunger för mig under en lång bit efter vägen. Liksom lyfter mig. Tar bort tunga kilon. Två ekorrar pilar snabbt över en gräsmatta och upp i ett träd. Piff & Puff kanske? De vill leva. Jag vill leva. Allt det här vill leva. Den urkraften har vi tillsammans. Den och jämvikten, som gör att vi verkligen klarar det där uppdraget.

Här hör jag hemma. Jag kan inte känna någon tvekan om det när jag går min morgonpromenad. Fast sanningen är såklart att jag skulle kunna höra hemma var som helst. Är man öppen för intryck så finns det vackra överallt. Att höra hemma och samtidigt längta bort så det värker var än man befinner sig… Ett straff. Antagligen. Man får lära sig att man aldrig kan fly från sig själv. Sen försöka överleva med den insikten.

Det går tungt i allt det ljuvliga. Jag har blivit harig sedan alla historier med axeln. Vågar inte ta de där promenaderna på det halkiga. Hatar också bilarna. Men nu, ingen is (äntligen) och jag måste bara ut. Behöver verkligen det där. Mår så oerhört mycket bättre av en timme om dan. Men väntar på elljusspår och skogsstigar. Då blir det enklare. Där är det bara björnarna och jag.

Jag går förbi hus som ser tomma ut (men som egentligen inte är det). Tänker att den här pandemin var värre. Att man gick här som en av de sista överlevande. För mig, här, skulle antagligen inte så mycket förändras. En skrämmande tanke.

Men än är vi inte där. Man får hoppas att vi inte kommer dit heller såklart. Man kan gilla människorna men sen inte anse sig ha tid med dom. Dumt men ibland ett måste. För att kunna överleva.

Fast husen. Det är så många av dom som bytt ägare efter att de som bodde där lämnat oss. Har man bott någonstans i trettio år blir det naturligtvis så. De här vålnaderna från förr följer med mig på promenaden. Fler och fler ansluter och vid kyrkogården skulle vi tillsammans kunna fylla en mindre församlingssal. Alla har sina historier att förtälja. Jag lyssnar en stund. Men jag tillhör ändå livet. Inte dom. I backarna ner mot slalombacken säger vi hej. Dom svävar hem till sitt och jag, ja jag stapplar vidare. Hemåt.