Så mycket vår är det ju inte. Man får överleva det. I alla fall tills någon kommer och säger att det beror på klimatförändringarna. Då får man skrika rakt ut. Högt. Intensivt. Ronjavrål. Eller slå [hårt] om de står nära. Och nej, det betyder inte att man är en klimatförnekare. Bara att man är någon som minns väder som varit mer än ett eller två år bakåt i tiden.
Fast tiden handlar mycket om med eller mot nu. Gråzoner är utraderade. I princip. Man får allt bestämma sig. Nu. All-in åt antingen det ena eller det andra hållet gäller. Seså, inga halvmesyrer.
Mänskorna längtar efter konserter. Folksamlingar. Öltält. Fulla gungande vrålande läktare. På samma sätt som man längtade efter den första bananbåtens ankomst efter det sista stora kriget. Men att orka den sista milen gören icke människorna. Nope. Dumt kan man tycka.
Utsövd är man här efter världens snabbaste helg. Åtminstonde det. Det bara blixtrade till där någonstans efter 18:30 när jag lämnade låtsaskontoret och sen satt man här igen. Svaga minne av helgmat och någon film och sömnig morgon i grön IKEA soffa dröjer sig kvar, men kanske hände inget av det där ens. Tur att man inte otrivs här på låtsaskontoret då alltså.
Dags att vakna på helgerna nu. Det är vår. Det finns att göra.
Nästa helg kanske. Valborg. Första maj.
Musik blev det däremot ingen. Men måste nog sätta mig ner någon dag nu och göra något av det där som ligger och som står upp. Varför det frågar du? Jo, för att jag måste. För att jag har det där i mig. Man har inga val ibland. Ut skall skiten. Jag kräver inte att någon varseig skall lyssna eller gilla sen. Bara jag får trycka ut. Bara det som trycks ut får finnas. Som en parentes. (). Visst en synnerligen tom. Men där.
Valborg hette kort och gott “Sista april” i Edsbyn. Enkelt och tydligt. Arbetarspråk. Om Valborg visste vi väldigt lite. Första maj var en ledig dag inget mer. Socialister var det få i min närhet. Arbetare som får det bra glömmer så fort sitt ursprung.
Men till sista april gällde det att ha den största kasen. Vi ungar bevakade varandra. Borgen. Barnängen. Ja vad de olika delarna i byn nu kallades. Veckan före sista april var det en enorm aktivitet. Alla ungar var med och samlade material till kasen. Ensam hade jag oftast gjort just det där ända sedan januari/februari. Byggt stordelen. Men poäng utdelades bara för den här sista veckan. Det var också nu som det skedde brandsyn. Fick vi tända eller inte tända. Det handlade om storelk på kasen, vind och torka och om närhet till annat. Efter vad jag minns fick vi alltid tända trotts att det var nära några gånger.
Fyrverkeri samlades ihop genom dörrknackning. Undertecknad igen. De brukade bli en del. Sen tändes det. Sköts raketer. Stektes korv och så var man brandvakt en bra bit in på småtimmarna och sen var det sommarlov. I princip. I alla fall i min värld. Som jag minns det.
Korven, lagd i bröd med hackad gurka och en Fanta lever kvar här i huset. Stekt numera. Ingen eld finnes att grilla den på. Men det där andra då alltså. Obrutet från den där tiden tror jag. I princip i alla fall. I Uppsala var det ju sillfrukostar och annat sådant studentikost. Men nästan utan undantag ändå. Ja korven blev väl vegetarisk där någon gång på sjuttiotalet. Fanta… ja jag vet inte varför vi dricker Fanta den här enda gången per år. Men det har blivit så. Traditioner skall man hålla på även om man inte minns varför de kom till en gång. Eller inte. Hur som helst tror jag att det blir Fanta och grillad korv i år också. En tomhet skulle breda ut sig över kullen annars. Det vore som att inte fira jul ungefär.
Jag skulle ge min högra hand för en godispåse just nu. Japp i detta ögonblick. Finns ett allvar i det där. Mitt knark. Det söta. Beroendepersoner. Möjligen inte lika tufft som Heroin och Kokain. Men inte fullt lika dumt heller. Man får välja om man vill bli dum eller tjock. Val finns alltid. Men för att koppla med det som skrevs ovan även gråzoner.
Fast någon “bra” knarkare blev jag aldrig. Inte ens alkoholist. Jag har alltid ogillat det där flyende bortkoppladet. Alltid sökt vägar att komma mer med i världen istället för att ta mig längre bort från den. Nåja. det har man ju misslyckats rejält med. Men kanske lika bra det (då).
Ja nu kan ju ett evigt (låtsas)jobbande ses som den ultimata flykten bort såklart. Den besattes väg. Men serrö, liv utan besatthet är bara för medelmåttor. Det får göra hur ont som helst.
Japp medelmåttor är vi allesammans.
Men man kan ju låtsas. Att man gör det man gör för att försöka att inte vara en. Det ges poäng för försök. Tror mig. I himlen. För de som kommer dit. Här är det “highway to hell“. Inga poäng där för försöken att vara märkvärdig. Jodå, jag har stått på fabriksgolvet. Vet det.
Men första maj betyder väl mer här. För mig. Jag är socialist. Om jag nu är något. Gillar förresten inte sådan snabblimsepitet så mycket. Tror mest på tanken på att vi måste hjälpas åt. Karl Beril’s jul ni vet. Att man bygger ett bättre land om man försöker få med alla. Gärna balanserar sådär snyggt på knivseggen mellan socialism och kapitalism som vi gjort i Sverige och gjort oss till ett av det bästa länderna i världen att leva i. Det skedde inte av sig själv. Folk kämpade för det där. Dog till och med för det. Borde bevaras och utvecklas. Inte avvecklas. Åtminstone inte pga av “orkar inte” eller “vill ha (mer)”.
Att vinna en middag med Bob Dylan kanske vore skoj. Men jag skulle inte ha något att prata med, med honom över en middag. Skulle bli en ganska tråkig tillställning för oss båda. Lika bra att tacka nej alltså. Ja så skulle det bli. Om nu det inte från början fanns premisser om sänkta murar. Om vi kunde prata om han/hon/det/gud och filosofi, eller om helvetet i att vara känd och att inte vara känd. Om livet. Jo, då skulle det kunna bli en bra och en lång middag. Om han nu inte är dum i huvudet. Det finns fler nobelpristagare och musiker än han isåfall som är det. Priser är ingen garanti för smarthet. Inte tusen låtar heller. Eller kunskaper i schack.
Men sannolikheten för en sådan middag är såklart rätt minimal för att inte skriva (elektron)mikroskopisk. Japp, lika bra det såklart. Känns mest som en gäsp ändå.
Det slår mig att troligen har ingen enda levande människa läst den här texten ända hit till det här stycket. Undertecknad oräknad såklart. Det finns något komiskt i det. Man måste le. För sig själv. Ja och sen återgår man äntligen till det man gjorde innan man satte sig att skriva de övriga styckena. Mer är det inte med det heller.
Liksom!
