En mäktig måne som smygande reser sig upp på himlen bakom Örnberget pockar på min uppmärksamhet. Berget som vi är del av, men som är högre än kullen där vi bor på. Kullar drömmer om att bli berg. Berg drömmer mardrömmar om att bli grus. Himlakroppar bara existerar med den gamles rätt att göra just det. Allt egentligen samma. Vår måne, den kikar fram mellan trädstammarna just här och nu. Känns som en prickskytts kikarsikte som söker det bästa melonskottet mot mitt huvud när den ogenerat tittar in genom låtsaskontorets stora fönstret. Rakt på mig tittar den, jag som sitter här och låtsasjobbar med gratis reklambehängd Spotify på 90% volym. Men inte är den hotfull ändå. Det finns en mildhet över månens existens och ljus. Åtta minuters återreflektering av helveteseld.
Fullmåne först imorgon. Det här är den näst sista natten att uppleva oljuset. Man får hålla sig framme i natt och imorgon natt. Sen får man vänta bortåt oktober på att kanske igen, en molnfri natt, få en skymt av det där magiska som gömmer nattens alla varelser. Ja till och med avslöjar existensen av en och annan av dem. Men då måste man såklart stå där en stund. Koncentrera sig. Öppna upp sitt sinne för sådant som inte kan finnas i en tid vi kallar modern och utvecklad. Som är så navelskådande och imponerad av sin egen storhet att den inte ser allt annat som är större. Som tappat fotfästet i sin giriga längtan efter mer. Vill ha mycket mer. Omättad. Hungrig. Hur än mycket som fångas in eller stoppas in i den hungrande käften så räcker det inte.
Men månen, den bryr sig knappt. Större är den. Den bara återreflekterar helveteselden och finns. Samma över hela planeten Tellus. Den vi kallar vårt hem. Imorgon. Fullmånen förenar oss. Alla.
