Month: May 2021

Det är den där sista biten. En uppförsbacke. Den innan release. Trodde länge på ett första släpp dag. Men det gick inte.

Jag använder allt jag har inom mig i den här fasen. För det är mentalt påfrestande att nästan vara klar. Att pricka av punkt för punkt. Men också lägga dit nya punkter. Man hittar nämligen saker när man håller på och gör så är det enda in i det sista. Varje adderad punkt innebär mer låtsasjobb. Fler timmar. Ett suck och ett “ta i”. Jobbar man ensam får man klappa sig själv på axeln. Jag jobbar alltid ensam. Ett mantra. Man kunde tro att man var Fantomen. Men då hade man läst för många seritidningar.

Mest dokumentation såklart. Sen installationer. Filer hit och filer dit. Som att städa. Inget vidare medans man håller på. Men skönt när det är klart.

Sen kanske man når en punkt när man släpper grejerna då. Det skall finnas mottagare för det man gjort. Gör det det längre? Knappt. Den här omskrivningen har tagit två år. Många har försvunnit iväg under tiden. Några är med och har varit med sedan begynnelsen. Heder åt dom. Men det här är ett 21-årigt projekt. Det är såklart upp och ner under en sådan lång tid.

Det konstiga är att tiden inte sprungit förbi projektet tekniskt sett. Det trodde man ju. Ja till och med hoppades på. Visst det har kommit mycket verktyg och funktionalitet på högre nivå. Hurra för det. Men inte mycket på de lägre nivåerna. Behovet kvarstår. För det är på de lägre nivåerna det mesta finns ändå.

Fast jag känner alltså glädje i det här fortfarande. Fem procent glädje och 95% låtsasarbete är OK. Ja till och med två/nittioåtta tror jag. Det mesta i mitt liv har jag gjort för att jag vill göra det. Inte för att tillfredsställa andra. Kanske just därför som jag alltid varit en så dålig konsult. Man skall fokusera på pengar och kundens önskemål då. Inte försöka förbättra och/eller lyfta. Räkna timmar. Försvara timmarna. Fakturera. Men inget för mig. Ingen tillfredsställelse där och i det. Synd.

Men Spotify utan reklam från och med idag. Bara det. Man slipper höra om hur bra Kronfågelböndernas kycklingar har det i djurstallarna “där de glada springer omkring”. Eller tuggummireklam. Eller annan skit. Skönt.

158 dagar kvar. Men i mångt och mycket lättar allt från och med idag. Stor tung sten har ramlat ner på marken. Bara lite småstenar kvar. De får ramla en efter en fram till den 2’a november.

Men dokument skall skrivas. Lite kod också. Inget av det där gör sig själv. Det finns bara jag som kan göra det. Eller tro på det. Men framförallt den ende som knappar på. Timme för timme. Mot det där målet “klart”. Sen, efter det, kan man börja om samma resa igen.

Börjar dan med en presentation som en gammal kamrat håller i. Och han gör det såklart med den äran. Väntar mig såklart inget annat. Ämnet är IoT-Open. Demodjävlarna är synnerligen goda mot honom idag, vilket antagligen känns skönt för Marcus som är beroende av dem. Intressant såklart. Vi delar nämligen passionen för att tända och släcka lampor på krångliga sätt.

En ny dag. En helt vanlig vardag. Tack gode han/hon/det/gud för alla dessa nya dagar.

“Bra”. Nä. Jag tror jag aldrig hörde sådant innan jag flyttade, 78. Hösten. Katrineholm. Elteknisk linje. Det skulle läsas in. Ett och ett halvt år. Ett halvår preparandkurs först. Man var ju tjugotvå. Gammal. Minnet kort. Ingen aning om man skulle klara det där. Repetering behövdes.

Men här. Matematikläraren sa “bra”. Fysikläraren också. På Svenskan läste de upp mina uppsatser. Det applåderades. Jag rodnade. På litteraturkurserna matade läraren mig med massor av böcker. Olika. Lyssnade på det jag tänkte om dom. Hur jag resonerade. Var genuint intresserad. Det hade aldrig någon varit förut. Var mina alldeles egna tankar verkligen värda att lyssna på?

Vi var en brokig samling. Från hela Sverige. Ja från hela världen. Någon sa att han – men kanske var det en hon – hur-som-helt, att dom skulle söka till högskolan eller universitetet när de läst klart här.

“Kan man det?”

Uppmuntran. Mer “bra”. Jag börjar dricka kaffe. Köper ett uppslagsverk som tar en stor tugga av studielånet. Medför definitivt svält i slutet av terminen. Dumt. Men fler böcker än vi någonsin hade hemma äger jag nu. Rikedom. Älskar att bläddra i det där uppslagsverket. Onödigt. Fler böcker köper jag på bokrea. Billigt. Röker för mycket. Marlboro. Men ligger i. Blir vegetarian. Hittar något annat än musikern inuti mig själv.

Står där längst bak på klassfotot såklart. Den där första hösten. Letar mig alltid dit. På alla bilder. Längst ut till höger där bak. Ser inte så rädd ut som jag kände mig. För visst var jag väl rädd så in i helvete där? Det fanns ingen återvändo. Åtminstone inte med äran i behåll.

Åker till England första sommaren. Jobbar där en härlig fri och skön sommar. Hade jag inte bestämt mig för Uppsala och fysiken redan innan jag åkte så hade jag nog stannat.

För jag kommer in på mitt förstahandsval i Uppsala. En helt vanlig sommardag ligger det oansenliga intagningsbeskedet där på golvet. Aldrig har jag känt en sådan eufori och glädje över något. En sådan revansch. Men kan man klara det där? Tvivlet tiger inte still. Såklart.

Men på den här bilden vet jag inget om det där. Men älskar alltsammans redan där. Men inte kaffe. Men snart kommer jag inte klara mig utan det jag heller som alla andra där på bilden. En kanelbulle och en kaffe. Fika med de andra. Att höra till en stund.

Vi har en lite fest som avslutning. Sparris och kokt potatis till mig. Vegetarianer… suck. Tycker man på serveringsställena. de andra får festmat. Sådant där skall bli bättre. Men det vet man inte då. Sen går man därifrån. En kaffe, en bulle några hej. Jag jobbar en sommar på ett vattenlab.

Några träffar man igen. Som det brukar vara. De flesta vet man inget om. Hur gick det? Det finns lärare man borde tackat. För att de förändrade ens liv. Och kanske gjorde man det. Tog i hand och tackade. Troligen. Men tillräckligt? Knappats. Studentmössor. Blommor. Hurran. Icke. Det är 70-tal.

Tänk om jag inte sett den där annonsen om Katrineholms Teknisk skola i Ljusnan den där våren 78. Hur hade det blivit då? Hade jag stannat kvar på fabriken? Aldrig fått höra ett “bra”.

Tillfälligheterna gör livet. Bläddrar man i en tidning kan det förändra ens liv. Men man får såklart handla också. Där har man ett eget ansvar. Utan det händer inte annat än att man passivt noterar. Som en tv-serie. Som ett socialmediaflöde. Som en fotbollsmatch.

Nu i Los är alla cirklar slutna såklart. Här säger heller aldrig någon “bra” till någon annan. Men jag har levt på de där åren i ett helt liv nu och kan nog göra det resten av tiden jag har kvar också. Tacksamhet och glädje är det jag känner.

Amen liksom.