Month: May 2021

Så anländer han igen den gamle sure Österlensgubben. Motvilligt sker det där från min sida. Försöker mota i dörren. Men han tränger sig in. Har bestämt sig. Hit skall han. Men har jag nu ställt mig i den långa kön av gubbar som vill lösa den där fyran, bok fyra alltså, så må han väl få komma in då. Jo. Tänker att man kan ju alltid skumma valda delar. Eller hela boken. Så att man kan säga att man har läst den. Det är ju tufft. Att ha läst en sån här bok. Också om man nu inte gjort det alltså.

Men vi får se. Skummar gör jag bara när det blir riktigt dåligt. Det är stadiet för lägga boken åt sidan. Fast nu är det här en bok med kö på. Man har två veckor på sig. Många sidor. Man måste rappa på. Helst vill man ju hinna med annat också. Skumma alltså. Eller alltså låtsas att man läst den. Det är så man blir ett geni. Man tar genvägar. För visst räcker det väl att folk tror att man är ett…

Ja sen står jag i kö för bok fem också. Ja jävlar. Tur i alla fall att Guillou har avslutat sin serie. Det är liksom mycket gubbar ändå. Speciellt när man själv är en.

Men om jag inte skummar fyran så får jag väl skumma femman. Sen hoppas jag att han lägger ner. U.L. alltså. Så att man kan skriva om fåglar ifred alltså. Sen han började skriva sin blogg och skrev om fåglarna på gården så härmas ju alla vi andra som också skriver om fåglarna på våra gårdar. Spelar ingen roll att vi andra var först. Jävligt är det. Spott. Spott. Söderut.

Nä det där förtjänade han såklart inter. Jag säger bara “Öppna Landskap”. Det är inte vem som helst som kommer upp med något dylikt. Ja och jo och visst, det finns ju tjugo till på samma nivå som kommit från hans hand. Man bör buga sig mellan loskorna. Motvilligt men lite villigt också. Men inget fel på gubben. Men den där fyllekörningen ligger liksom ivägen. Kan inte acceptera sådant. Nope. Inte av någon.

Antagligen är det dessutom bara en egen brist på talang som genererar gnället uppåt. Men hellre slå uppåt än att sparka neråt är min device. Dom där nere slår så bra på sig själva.

Någon värme är det inte att tala om här på kullen. Alltså fryser jag. Men till helgen skall det visst bli ändring på det. Värme. Blir det inte så, så får vi offra en meteorolog. Eller två. Då finns gudar som måste blidkas. Såhär kan vi inte ha det. Sommaren är kort. Och någon måste ju ändå bära hundhuvudet. Så varför inte en budbärare. Det har fungerat förr i historien. Ett avhugget huvud tillbaks till prognosmaskinerna. Sen jävlar kommer sommaren. Säkert.

Räknas det där som ett hot?

Isåfall tar jag tillbaks det.

Feg är jag sedan barnsben.

Har egentligen inget emot meteorologer. Vi kan lika gärna ta en lapplisa.

Men…

Sjuttioplussarna rusar runt som stepphöns hela bunten till barnbarn och andra tillställningar. Nu är dom skyddade. Skiter väl i alla andra. Dom har väntat länge nog nu. Fyrtiotalisterna. Proppen. Har alltid hållit sig själv först. “Sjuttio är det nya fyrtio”. Sicket trams. Gamlingars sludder. Men det är inte över. Inte på långa vägar. Man får hålla ut. Det finns ingen som vill. Man måste. Serru.

Fast som sagt. Influenser blir jag aldrig. Mina ord har alltid fungerat i motsatt riktning. “Ja vi åker till…” Då vill alla andra åka åt andra hållet. Ett helt liv med det gör att man resignerar. Ja och vid sextio börjar fatta att det inte är någon ide att försöka påverka.

Det skall vara BlondinBellor till sådant. Eller i alla fall en rolig person. Eller snygg. Möjligen kan rik fungera det också. Lite.

Men skitsamma. Det där är inget att gråta över, i alla fall inte när man har gråtit klart.

Fyra koltrastar utanför fönstret i morse. Det laddas nog för sångtävling. Där ligger melodifestivalernas mediokra utbud i lä. Nåja, det var ett tag sedan jag tog del av det där. Man skall inte gnälla. Många gillar. OK för mig. Ulf Lundell tittade säkert.

Nej. Jag försökte alltså inte härma U.L. nu. Jag är min egen.

Har min egen kulle.
Där det ofta är det full rulle.
Utom när undertecknad äter söt bulle.
i tid och otid och lusse lulle.

Nåja

Men det gick fort.

Man kan inte begära mer.

Men nu skall jag packa ihop lite högar med hårdvarupapper och göra mig redo för några raders otroligt vacker kod. Eller också kanske man skall lägga mig. Återstår att se. Men ljuset ute gör att man tror att klockan är en bra bit före åtta. Vem vill sova nu liksom. Det är sommar. Man bör leva sommaren.

Gäsp…

Mitt i allt annat tar jag en sväng ut i hårdvaruland. Kreativt kaos uppstår såklart. Fullständigt assimilerad blir ocool gubbe. Som vanligt. Det blir rörigt i det där. Men några grejer kommer ändå fram ur det hela som har mindre entropi än övrigt och alltså kan få stämpeln “klart”. Ja “klart” för att skicka till kretskortfabriken. Några vändor lär det väl bli. Som vanligt.

Anledningen till det nya vägvalet, som faktiskt bara är en stickväg, är att jag vill använda tiden så effektivt som möjligt. Det tar nämligen några veckor att få tillbaks kretskorten från landet där i östern. Tid som jag kan göra annat på. Sen hinner jag förhoppningsvid med att bygga ihop grejerna och göra en ny revision innan semestern och kan på så vis använda dom veckorna till att vänta på nästa sändning som med lite tur ligger och väntar då när sommarledigheten är slut.

Japp så tänker jag. Fast bråttom har jag väl inte. Fast det har känts så ändå hela livet. Det finns så mycket man vill göra. Nu. Jodå. Det där drivet kan nog ses som en sjukdom. Finns säkert diagnoser för sådant. Och mediciner. Men Tack gode/han/hon/det/gud för att jag fick den här hjärnan som vill göra saker. Det här är hela mitt liv. Älskar’t! Ja hjärnan med. Det finns så många idag som så snabbt stämplar “annorlunda” som dåligt. Men det är faktiskt precis tvärt om. Likformigheten är döden. Annorlunda bra. Däri finns överlevnaden och mänsklighetens hela utveckling. I likformigheten… ingenting. Bara död och tristess. Sug i er dom orden. Jämvikt uppnår man inte med alla och allt på samma sida av gungan serru och jämvikt, ja det strävar allt i universum efter. Däri har du han/hon/det/gud om du nu vill ha och behöver en sådan.

Men sitter jag här och skriver blir inte mycket gjort. Låtsasajobb tar också tid.

En gång var jag en ung man. Bodde i Edsbyn. Los var fjärran. Kunskaperna sträckte sig till att Loslimpan, bussen, gick hit. Man hade klasskamrater som tog den morgon och kväll från och till byar som Håven, Lobonäs och Lövriset. Vackra namn. Men visst, man anade att de fortsatte sin färd också bortom de där småbyarna. Till ett avlägset mystiskt Los. (Nope, visste inget om förbannelsen då).

Sen matstället i Los. Det var känt. Lokatten. Där kunde man få en finfin söndagsmiddag. Och folk reste dit. Vi med tror jag. Men såhär efter sextio kan man aldrig varit helt säker på sina minnens riktighet. Kanske var det någon annan som gjord det. Man hörde det berättas. I alla fall var köket känt för sin förträfflighet. Så mycket är jag i alla fall säker på.

Los var rött sas det. Ett “kommunistfäste“. Efter att ha flyttat hit så fanns dock bara en att finna. Erik på sin cykel. En vänlig man. Ja och “kommunisten” kallades han väl av vissa. Jo jag sa väl det jag också. Mest för att jag är så förbannat dålig på att minnas namn. Men sant också kanske. Jag tror han var representant för “partiet” i Ljusdal under en tid. Men också det kan jag ha fått om (bak/bock)foten. Vi tog en pratstund när vi sågs. Alltid. Mest eftersom han alltid tog en pratstund med alla. Jag minns när systemet inte vill bekosta hans byte av hjärtklaffar. Han fick betala den där operationen själv och göra den på en privat klinik i Danmark. Fanns något sorgligt över det hos en man som kämpat för och trott på det allmänna och solidariteten människor emellan.

Men han är borta nu såklart. Som så många andra efter vägen.

Loslimpan, brödvarianten, stod väl inte direkt högt i kurs i Edsbyn. Vi hade en egen. Såklart hade vi det. “Svens limpa” hette den hemma. Från Elektrobageriet. Godare. Fick man tag på en färsk “mixkaka” från samma ställe reste man iväg till de sju himlarna som efter en injektion av olagliga substanser direkt i blodet på en skitig förortstoalett. Ja i alla fall om man också fick några skivor Samsö att lägga på det ännu varma brödet. Ja och oftast fick man det på den tiden.

Sen lärde man sig såklart att äta Loslimpa också. Det var ju den som fanns att tillgå här. Gick i den med. I alla fall under den tid också den gick att få färsk och fortfarande varm efter ugnars och bagares farscinerande magi.

Nu är det “Bull-Olle” som står för limporna i både Edsbyn och Los..

Men “Gutten“, “Kommunisten“, “Sten” och de där andra gubbarna finns inte längre här i byn. Nu har man själv blivit en av “de där gubbarna“. Tänka sig. En som bara finns men som det väl inte är så mycket nytta med egentligen.

Pratar med en kamrat på fredagen. Han berättar om “de unga tjejerna” på jobbet som oroligt undrar över efterverkningarna av hans nu avklarade cancer och hur han skojar tillbaka. Och nog tänker jag också på de där tjejerna som “unga“. Trettiofem till fyrtio enligt min kamrat. För inte alls så länge sedan (trettio år sådär) minns jag att jag den avsmak jag kände när en annan kamrat sa att de där damerna i fyrtioårsåldern han tränade tennis med var riktigt sexiga. Fyfan liksom, “gamla tanter“. Så tänkta men då. Annorlunda idag. Annorlunda hela tiden.

Men även om mitt alias “ocool gubbe” kommer just ifrån det där, alltså vilken position man sätter sig på när man själv står på och tittar på sin egen person, så känner man sig ju aldrig riktigt gammal där inuti (det gör nog inte “tanterna” heller). Jag har gått och väntat på den där “nu är jag vuxen” känslan ända sedan trettio. Men den infinner sig aldrig. Kommer dessutom antagligen aldrig att göra det. Det värsta är väl ändå att det här landet styrs av folk med samma tankar. Ja att till och med de med koderna till kärnvapenen innerst inne är omogna fjortisar. “HJÄLP” liksom.

Men veckan då? Det vanliga såklart. Inga utsvävningar såhär “veckan före lön“. Fast i stort sett så handlar det väl om den sista veckan nere i träsket. Bättre tider ekonomiskt härifrån och framåt. Man kan känna stor glädje för sådant. Eller lugn. Färre tunga stenar att bära. Mindre oro. Hade man inte redan sovit så bra som man gör så… ja så hade man sovit bättre. Men jag vet inte hur man påverkas av lugnet. Det var så länge sedan jag helt och fullt fått befinna mig där. Men får alltså veta snart.

Men veckan alltså. Jo två webinarier. Månadshandling med årets första plantskolebesök. I allt annat bara det vanliga. Det där att förändra världen alltså. Men det är ju vardagsmat. Låtsasjobbet. Men älskar det vettu.

Jag sitter här på kullen. Det är OK. Man får vara nöjd med det. Oooooh Kejjjj alltså.

Tittar efter vad förbannelsen äter på för tillfället. Ja ungefär som vanligt är det såklart. Man skulle såklart stuckit, med svansen mellan benen som en räv i en skogsbrand, den där dan i februari 1992. Om man hade varit smartare. Eller varningen fanns väl där redan 1987. Snö på midsommarafton. Kan man serveras mer “stick” än så? Det är rent utav “stick så fort du kan” där. Men stack gjorde man inte. Idot!

Jag har till och med skrivit en låt till Loos. Varför det? Gillar dessutom inte den där stavningen med dubbel (o)(o). Ett lösryckt försök, helt utan substans att… ja vad då? Förnya!?

Men förbannelsen. Den finns där. Los låg klart i topp i självmordsstatistiken under flera decennier. Männen tog livet av sig. Antagligen säger det något om kvinnorna också. Nu är det visst Grums som har en där tätplaceringen. Antagligen säger det något om kvinnorna där också. Eller inte.

En del vill ha tillbaks den gamla Los kommunen. Man undrar lite försiktigt hur man tog sig igenom skolan då. Alltså om man tror på sådant. Vi kan liksom inte bli mer nettobidragstagare än vi är idag. Pengarna rinner i vår riktning. Alla skulle dessutom såklart bli glada om de blev av med oss. Utom vi själva. Vi fick svälta. Förfalla ännu mer än vi gör idag. Ja om vi inte tvångsåtertog skogar, vatten och vind. Men isåfall behövs kanoner och gevär. Ja och mod. Faller det inte på de första så faller det definitivt på den sista detaljen.

Japp dra borde man. Åtminstone hoppas man att det unga gör det. Som avlöningar ungefär.

Skriver såklart det här för att reta upp de som låter sig retas upp. Fast osanningar finns det såklart inte i orden ovan heller. Inte en enda. Inga. Man/kvinna av tiden vet att det inte hjälper ett dugg att titta på världen genom rosa solglasögon och ropa hurra av annan orsak heller eftersom världen ser allt bra underbar ut ändå genom de där glasen. Man måste förändra. Skall man förändra måste man ta tag i den där skiten som ligger i hörnen först. Man måste alltså ta sig en titt på det dåliga. Det duger inte att dutta med det bra. Bort med skiten först. De storta grejerna. Sen kan man dutta i okackat bo.

Men bäst är kanske om förbannelsen får ta oss. En sjujävla skogsbrand. Sen är det slut. Var ju nära för några år sedan förresten.

Men längtar bort alltså. Tanka bilen full och sen åka söderut så långt det bara gick vore grejen. Gärna nu denna minut. Jovisst, jag vet så väl att man inte kan fly från sig själv. Men man kan åtminstone komma bort från förbannelsen. Sjumils flyktavstånd högst borde den orka behålla sitt grepp. Sen sprider sig antagligen en märklig känsla i kroppen. En känsla av att allt är möjligt. Eller så. Jo man har ju sig själv att fajtas med också. Så en del blir ändå inte möjligt. För att man är för feg. För snäll. Men lite mer ändå.

Ett aber finns det med den där flykten. Hälsingland. Gillar Hälsingland. Identifierar mig med landskapet. Hmmm… Men man fick väl begrava den känslan som många andra känslor av längtan man begravt.

Förresten blir man väl mer Hälsing omvänt proportionellt med avståndet till Hälsingland. Jo så är det ju. Så kanske är det inte ens ett problem det där. Eller rent av troligen.

Men förbannade är vi. Sicket helvete!

Trevlig helg om någon nu orkat läsa denna spya ända till slutet. Grön IKEA-soffa väntar nämligen på mig. Den är en säker zon. En dit förbannelser inte når. Japp, ingår i IKEA’s köptrygghetsgaranti. Serru spooling.

Tjing!