Month: May 2021

Varje gång (åtminstone i princip utan undantag) en Stockholmsbaserad föreläsare kör sin grej (är med om det idag också) så läggs det hela upp som om vi här ute på landet och i orter som Gävle och andra “små och obetydliga ställen” aldrig varit i en större stad och sett… ja en bil, eller en elcykel eller annat sådant där som ÄR VARDAG där. I ännu högre grad anses vi inte ha sett resten av världen. T.ex Singapore, New York, den där dalen i Kalifornien som alla är så (förbannat) imponerad av.

Jo jag blir (lite) irriterad på det där. Men vet ju samtidigt att London har samma attityd mot Stockholm, eller New York mot London. Men hej och hå liksom. Det blir liksom lite barnsligt.

“Skärpning” skulle man kunnat skrika. Eller “säga“, om man är lugnare lagd. Men man tuggar i sig. Eller slutar lyssna. Stänger av. Oftast det sista. Eller jämt så. Rent av alltid blir det avstängning. Synd.

ps Jo jag vet. Det här är typiskt gubbgnäll. Men det kan inte hjälpas. Åtminstone är det inte levererat som en insändare den här gången… ds

Jag stoppar två fingrar i halsen. Men det händer inget. Antagligen tänker jag på fel person(er). Anledningen, ja det var länge sedan man fick känna den där sura äckliga känslan av en riktig spya. Allt är bättre liksom. Ja och efter att man spytt så kan saker och ting bara bli bättre den dan. Så tänker jag.

Men inget alltså. Det fungerar inte. Inte ens den eminenta hårdmacksfrukosten kommer upp.

Nu sitter jag här på låtsaskontoret. Det skall Zoomas mot Movexum, Gävle snart. Sen kommer sotaren. Ja ni fattar. Det händer mer här idag än det hänt på flera år. Det behövs liksom ingen aktivtetshöjning av spyor, kräk, hulkande. Lägger alltså ner det där. Innan min firma konkade spydde jag varje dag på morgonen under ett halvår innan jag gick till jobbet. Har väl alltså gjort mitt där. Länge sedan nu. Långt från ett sådant läge nu dessutom. Man kan känna glädje över sådant.

Det där zoomandet är ett försök att vara lite social. Fast enkelspårigt såklart. Jag deltar sällan speciellt aktivt. Inte i de Svenska, de som händer sällan, och inte i de Engelska, de möten som hände ofta. Men ibland finns guldkorn i de där “grejerna”. Sällan men ändå då och då. Dom kan man snappa åt sig och leva på ett tag.

Dricker kaffe. Inte bra. Dels blir lunchkoppen inte så god. Dels så tär en extra kopp såhär på morgonen på ransonerna, de som helst skall räcka en vecka till och lite mer. Fast några dagar utan kaffe har sällan död på en enda gammal gubbe. Men det krävs att man läst Fantomen i sin barndom för att uppbåda styrkan såklart.

Drar ut en låda. Det här händer under gårdagen. Gamla åldrade skrivbord från Edsbyverken här. 50/60-tal. Djupet i lådorna är manslångt. Japp, en fullvuxen man skulle med lätthet gå ner i den nedersta lådan. Ja inte en som är fullväxt (och ståtlig) som mig. Men en med mer normal konstitution. Lätt. Oklart varför dock. Men om Lill Lindfors ägde det. Solklart. Eller hur hon nu tänker i låten sin.

Men nu drar jag ut den alltså. Oklart varför. Undrar väl vad som kan finnas i den. Nämligen varmt nog att befinna sig i rummet nu. Ja och det vanliga har förpassats dit. Några påsar med kretskort. Lite komponenter. Sådant som blev över och inte färdigställt. Men så sticker det fram en påse lite längre in och när jag för in handen så hittar jag en hel massa med kretskort som borde ha fixats sedan länge. Som är totalt bortglömda. Jag får använda flera timmar till att matcha dom med ritningar. Sådant som skulle fixats för fem år sedan alltså. Men som av naturliga skäl inte fixades då. Men några av projekten håller nog fortfarande. Sicken fest det blev. Vintern är räddad, som om den inte var det redan. Mitt liv hade inte räckt till ens om jag kunnat klona mig till trettio personer. Jag lovar.

Google berättar att +400000 har sett mina foton. Det berör mig inte i ryggen mer än ett myggbett. Google liksom… Urk. Spyr nästan utan fingrar.

Fast jag har alltså “mycket” att stå i idag så det här får räcka med ord från kullen. Ha en bra dag gott folk. Ja ni andra också…

Jag har tydligen väldigt varmt på låtsaskontoret. Säger K. Säger andra, sådana som kommer på besök… ja, jo det har hänt. En gång. Kanske rent av två gånger. Att de där andra kommer på besök alltså. Men inte händer det ofta. Och det var… hrm.. förr… Det kan konstateras, ja och räknas in. Ja och varmt tycker dom också alltså alla att jag har det. Om man nu skall försöka hålla sig till saken.

Själv fryser jag.

Alltid.

Antagligen har det att göra med att jag sitter stilla. Det är mest fingrarna som rör sig. Räcker inte för att värma upp en gubbe. Jo, jag försöker stiga upp och vandra runt lite planlöst “i cellen” ibland. Men inte fryser man mindre för den skull. Snarare mer. Tomheten ger sig tillkänna så fort som man lyfter rumpan från stolen.

Man skall ha ståbord.

Eller ståpäls.

Men bäst är ståbord.

Fast inte om man sitter…

“Nyamko Sabuni är otäck” skrev någon på Twitter idag. Ja och japp, det ärt något otäckt över de där högerkvinnorna. En svart och en vit, men båda oerhört skrämmande. Högermännen är båda vita, men skrämmande rätt ofta dom med.

Men färg har ju inget med det hela att göra såklart. Det är vad man säger. Vad man står för. Hur mycket vi och dom det finns i orden man kastar ur sig. Ju mer av det man tycker och säger och verkar för, desto mindre är man som människa. För dom är ju vi. Åtminstone nästa gång. Jävligheter är ofta rättvisa på det viset.

Sitter och lyssna på koltrasten som sjunger utanför fönstret en stund. Det betyder Spotify avstängt. En ovanlighet. Men ljuvligheterna finns i den där sången. Skulle man ens vilja leva i en värld utan det där? Tänk att det finns dom som inte har tid att stanna upp och lyssna. Så bråttom man måste ha. Så stor och viktig man måste vara.

En fotbollsgeneral orerar över Folkhälsomyndighet och regering som inte inte tillåter publik på fotbollsarenorna i det antal HAN tycker är det sanna och riktiga. Jag vill rycka tag (hårt) i den jävlens nacke, sätta på honom en gasmask, skjutsa honom till närmaste IVA och låta honom suga slem ur lungorna på de som ligger där. Kanske kan det gå in då. Men antagligen måste en mamma, ett barn, eller någon närstående dö innan poletten ramlar in. Ja antagligen hjälper bara hans egen sjukdom. Då blir skriken de omvända. De där männen (och kvinnorna) skriker alltid ORÄTTVIST i alla lägen. Dumma i huvudet troligen. I det kan man kanske förlåta dem. De veten icke vad de gören.

Eller sägen.

Om man nu skall tala tungor. Nästan åtminstone. Eller tala som en präst(usling).

Håll med om att det låter mer som ord från han/hon/det/gud än ord från en gammal ocool gubbe om man skriver sådär. Nåja. Nehej, INTE! Kalle Anka har väl en del sanningar att komma med han med.

Ibland.

Har inte ens titta på en båtannons än i år. Det finns nog ett rekord liggande i det. Om man letar. Eller troligen bara ännu en dröm som förkastats på drömmarnas rostande skrotupplag. Förresten: Oj vad guld en sökande skulle kunna finna där. Men ingen söker någonsin. Inte där. Krävs brytande av nya vägar för att ta sig dit. Alla går de vägar som redan är upptrampade av andra. Säger sig ändå vara de första som går där. Det var inte saker att upptäcka som tog slut vettu. Det var de som ville ge sig ut på upptäcktsresa.

Stavningskontrollen tycker att “båtannons” ovan skall bytas till “bilannons”. Så väl känner den mig. Fast ännu rullar den röda. Det är flera månader till besiktning. Undertecknad vilar helt ovetandes om vad som väntar följaktligen. Möjligen finns tid för “bilannonser” således.

Men “trollen” i “kontrollen” har alltid oroat mig. Vad har dom där att göra liksom.

Men nu är det fest. Har inte tid mer med ord och svammel och ärliga bokstäver sända rakt ut i voiden.

Så POFF liksom…