Month: May 2021

Lite får man ändå vifta med den norska flaggan idag. Det är ändå 17-maj och lite norsk är man ändå. “Törns Hans” eller Hansen Törn. En förfader på morsans sida. Men överlöpare står han noterad som. Det är väl detsamma som desertör. Inte så där hedervärt. Men tillräckligt länge sedan för att han skall ha fått förlåtelse vid det här laget. Sen en norsk man i en dansk arme’… Ja vem som helst kunde kanske bli “överlöpare” med hedern i behåll där och då. Napoleon krigade för fullt i Europa också. Men vad fan vet jag. Kanske kommer släktens stora fega hjärta, djupt rotad i en sådan som mig också, därifrån.

Men en del norrmann finns i mitt blod alltså. Vad mer vet jag inte. Orsa, Ovanåker, Norge. Lite Bollnäs. Galenskapen verkar ha sitt ursprung i Bollnäs. Som Edsbybo var man på det klara med det redan som barn. Att man själv bar på den var väl klart för alla utom en själv.

Törns Hans har ett berg uppkallat efter sig. Eller om det är sonen. Eller någon annan. Skit samma. Berget finns där. Bortåt Ejheden. Vacker plats. Det enda som finns kvar där till Törns Hans minne är det där berget. Jo kanske en jordkällare. Dom brukar överleva människor och byggnader med råge dom där. Fast ett skapligt monument över en överlöpare är ett berg. Eller om det då är över hans son. Den här kullen jag bor på lär aldrig kallas Åke Hedmans kulle hur jag än knappar på. Nope. Fast den de facto nästan är min. Nåja.

Jag har lyckats befinna mig i Stockholm flera gånger under den här dan. Det har alltid varit vacker väder. Stockholm har skrattat och de vackra norska flickorna har fyrat av vackra ljuvliga leenden också mot en gammal gubbe som mig. Möjligen har de känt igen en “landsman” där i blodet. Men troligare är att de bara varit glada och själva känt sig vackra och därför kunnat kosta på sig ett utkastat leende också mot en gammal ful gubbe. Jag har nästan alltid varit realist. Tyvärr sådana där gånger. Tru för det mesta.

Fast glädjen. Stoltheten. Den som norrmän känner för sitt land. Går man där i Stockholm vid Kungsträdgården så bubblar det av den där stoltheten och glädjen. Man lyckas liksom balansera på rätt sida om det där nationalistiska. Byter man ut de norska flaggorna mot hakkorsditto blir det såklart inte lika roligt längre. Men samma nationalism. Samma hänförelse. Svårare att förstå. Anledningen till att jag inte klarar av en Svensk motsvarighet. Sjätte juni blir så högerpolitiskt och så nära det där man vill hålla sig borta ifrån. Länge leve konungen och den ende guden som utsåg honom. Suck.

Sen nationalism. Den kräver att man känner sig bättre än någon annan. Norsk lillebrorkomplex är verkligen jobbigt när det poppar upp och blir synligt vid ytan. Mer och mer verkar det bli av det där också. Fast vi egentligen är ett och samma. Alltid varit det. Man måste kunna glömma gamla oförrätter. Förlåta. Gå vidare. Tro på tillsammans.

Fast idag regnar det såklart. Synd. Men bra i smittskyddshänseende. Det finns bra saker med allt. Ibland behöver man inte ens leta.

För 16-år sedan (2005) var det två decimeter snö. Japp, Här på kullen där jag sitter i samma hus nu som då. Just idag. Lite regn är alltså inget att ojja sig för. Nä’pp. Det är inte ens kallt. Eller vitt. Fast man har redan vant sig såklart. Vid t-shirtväder. Tycker det är kallt. Fryser. Som man fryser alltid annars också. Här i helvetet borde man väl ändå inte frysa. Kan man tycka, Men gör det ändå.

Så mycket var tänkt för den här helgen. Men så lite blev gjort. Slutsotning. Den innan sotaren kommer en sista gång för säsongen, den blir av. Lite som att ha städhjälp och själv städa innan. Men vafan. De sista fröna som skall förgros går också ner i jorden. “Väx”. Säger man lent. Men allt växer utan de orden för att allt levande så väldigt gärna vill leva. En sån självklar och enkel kraft och vilja.

Ett virus är per definition inte ett liv. Men vill leva det också. Ingen paradox, det är definitionen som är konstig. Men det är bara det det vill. Men jag antar att förlåta eller förstå Corona är som att förlåta en eller förstå en nazist som sa sig göra sitt jobb under andra världskriget. Det går inte. Speciellt om man drabbats själv. Eller om någon närstående drabbats. Då ser man bara ondskan.

Fast inte ens gott och ont är enkelt ibland. Flugan som vill ut. Den du släpper ut. Du känner det som du, nu nära han/hon/det/gud, gör en god gärning. Men flugan vet inte att den fryser ihjäl under natten när den (lycklig?) blir utsläppt från ditt hem som hållit den fängslad. Eller Att den blir uppäten av en spindel nästa dag där den sätter sig för att vila. Inte du heller. Handling. resultat. Inte alltid kopplade. Så länge du inte vet vad som hände är du nöjd i din roll med makt över liv och död.

En dag skall jag… har man tänkt och sagt så många gånger. Eller att jag skall visa “dom”. Men med åren inser man väl att man inte hinner med allt man tänkte. Men lyckligtvis känns det ändå rätt ok. Men just däri finns hemligheten. Alltså att man kan stå här i mogen ålder och inte tänka att “varför gjorde jag inte…” eller “varför gjorde jag…“. Men att kunna stå här i mogen ålder och känna att det man inte gjorde var ändå ok. Ja det man gjorde också. Att man var beredd att betala priset. Det som alltid följer med och skall betalas. Att man efter slutlikviden kan känna sig skuldfri. Lätt som en fjäder.

Gitarren, den akustiska står här bredvid mig i sitt svarta tyska ställ. Ohjälpligt ostämd är den. Jag drar ibland med fingrarna över dess hals när jag går förbi den och ljudet skär i mig mer än vad tusen knivar skulle kunnat göra. Dissonans. Men det som är ohjälpligt för en gitarr med själ att ordna man såklart vilken gammal gubbe som helst med någorlunda gehör (eller med en stämapparat) ordna. Men det skall finnas anledning till att minska entropin. Så den får stå där ostämd. Som en påminnelse om jämvikten. Att jämvikten inte har ett dugg med samklang att göra. Allt strävar efter frihet.

Fast nog är det skönt med samstämmighet ibland. I musik. I samhället. Kompromisserna kan ljuda som det vackraste ackord. Också de med lite udda tillägstoner. Fast de olika viljorna är samhällets rätta natur. Att rätt och fel inte existerar. Vi bara använder oss av det där för att fungera tillsammans. För att vi måste.

Snart skall vi göra den där turen till plantskolan som vi längtar efter under en hel lång vinter. En ljuvlighet. Där skulle det med lätthet gå att göra av med fler tusenlappar än vi har. Jodå vid varje besök. Men man håller igen såklart. Längtan är en del av glädjen i det där. Så mycket hade varit förstört om man kunde köpa allt på samma gång och gjorde det. Det är alltså inte så dumt att vara “fattig bonddräng” egentligen. Troligen bättre än att vara för rik knodd. Lyckan handlar så sällan om många pengar.

Jag har startat en låtsasarbetsvecka nu idag. Känner glädje över att få en till. Ser sällan längre fram än så. En vecka i taget. Framåt i tiden. Visst allt går långsammare idag. Men så länge det går ännu långsammare för så många som är yngre så kan jag leva med det. Jag känner mig inte död ännu. Inte ens gammal faktiskt. Men fattar såklart att jag är nära i det första fallet, och, japp, gammal om man ser mig utifrån, i det andra. Men här, i mig, i min gärning, där finns inte det där. Allt är som förr. Dessutom, de flesta som kastar “gammal” efter en har själva slutat leva för många år sedan. Trötta. Bara Facebook, tv och drömmar som aldrig kommer att infrias finns kvar och såklart viljan att dra ner alla andr aner i trötthetens träsk. Hoppet där är de där drömmarna om hänger kvar. En del vaknar faktiskt. Kastar av sig det trötta träsklöddret. Lever. Ger fan i att leva andras liv. Lever sitt eget. Fullt ut.

Men nu skall här sökas efter sanningen. Den som gömmer sig i några kodrader. De jag själv skrev förra veckan. Ja, lugn. Det är inte så revolutionerande. Bara vanligt enkelt låtsasarbete och en vilja hos den kodande att leva en enda dag till. En i taget. Hela vägen fram.

Uppe på vägen igen. Men först kristiflygare, ute, värme, härligt. Som en dikeskörning alltså. Bara tre procent av det som skulle göras blev gjort. Det var ju så trevligt att sitta på en trädgårdsstol och äta glass och dricka kaffe och prata om vad man borde (och skall = sen) göra. K och jag. Ett gammal gift par.

Skön dag alltså. +24. Fantastiskt. Koltrastsång. Mer kan en enkel man som jag helt enkelt inte begära. Jo. Nu. Att få låtsasjobba några timmar. Ja och det får jag. Tänk om man haft en fru som gnällt på sådant…

Men det har jag alltså inte.

Låtsasjobbar alltså.

Har tänkt mig en release innan sommaren. I lagom tid för att man inte skall bli upptagen med frågor under sommarledigheten då såklart. Annars vore ju det en variant. Släppa. Sen smita. Se hur det går liksom.

Men stor uppdatering. Plus två år att få till. Nästan allt är genomgånget. Massor av nyskriven kod. Centrerat kring MQTT. VSCP servern är nu hårdvaru och funtionsinterface. Level I och Level II drivare. Där level I är tänkt för de minsta enheterna och level II för lite mer kraftfulla grejer. Men det där är flytande också.

Nu var d t inte det där jag tänkte berätta. Grejen är det där med att vandra mot “klart”. Det är mycket som skall kollas. Mycket som skall fås på plats. Just nu så växer alla listor. Antalet järn i elden är så många att man går i ett konstant snurrande. Hemskt egentligen. Ja HEMSKT. I alla fall så länge de där listorna bara ökas på och ökas på. Men vis, efter att ha gjort detta många gånger nu, så vet jag att att en dag snart nu, så börjar de där att-göra-listorna krympa. Jo öka igen. Retas med mig. Men ändå neråt går de på det stora hela. Och så en dag kan man släppa. Pusta ut… Andas in…

Tills den första personen hör av sig och säger att saker inte fungerar…

Ja sen löser man sådant. Ett tag. Misströstar på sina egna förmågor. Använder det där sista. Och javisst. Efter en tid så avtar också det där. Saker snurrar där ute i världen. Tystnaden, inga tack, är själva belöningen.

Där skulle normala personer då ha en fest. Fira. Dricka öl. Skjuta fredliga raketer.

Här på den här kullen kör vi istället igång nästa etapp.

Det är en slags galenskap såklart. Författare. Musiker. Många andras känner igen sig i det där också. Samma känsla. Ingen av oss vet varför vi gör det här, de flesta vet dock att vi måste.

Men ledig dag imorgon. Möjligen “lite” jobb på kvällen. Vi får se. Jag borde…

Godnatt kamrater. Jämvikt och solidaritet. Bra grejer. Varje dag.

Stora stålar på väg in. Sparar man i fem månader så har man råd med en påse Vics-Blå. I alla fall om man inte tar med skatten i beräkningen. Jippie! Liksom.