Month: May 2021

Att så smått kunna börja titta lite på kapsling igen är stort här. Det liksom pirrar till inom en. Äntligen!

Ibland. När någon länkar till den här bloggen på Facebook. Då piper det till. “Du har väldigt många besökare” säger det där pipet. Ja “väldigt många” antar jag att den som genererar “det där pipet” , det som egentligen är en meddelandebox på min telefon, väger mot vad som är normalt för den här siten. Inte jämfört med Blondinbella alltså. Många kan vara lite, liksom, fast fler än väldigt lite. Ungefär så. Här. Kanske inte hos andra.

Men hur som helst. Ibland kommer de där. Kanske är det någon som förfasar sig över ett inlägg. Ursprunget får jag aldrig reda på eftersom jag inte har Facebook. Men det som är intressant är den tid den där vågen av besökare varar. Vanligtvis uppstår nämligen vågen och försvinner under en och samma timme. Det läses inte så mycket. Om överhuvudtaget. Definitivt inget annat än det länkade. Ja och när just den där länken passerat i flödet så är den verkligen död som en död kan bli.

Jag blir lite orolig för de här människorna bakom klicken.

Fast det skall man kanske inte bli.

Men typiskt för Facebook är när jag skrev ett inlägg som var pro fler kvinnor i programmeringsvärlden. Inlägget provocerade medvetet med att börja som om jag var av helt motsatt åsikt. Alltså att kvinnor inte hörde hemma inom programmering. Men läste man åtminstone halva artikeln så fattade man min ståndpunkt.

Men hatet jag möttes av efter den artikeln går inte beskriva. Massor av inlägg. Några få andra försökte förklara vad det handlade om (de läste hela artikeln) men dom lyssnades inte på heller. Till slut modererades artikeln bort. Jag orkade inte ens protestera. I de absolut flesta fall där folk blev arga så hade de bara löst rubriken. Inte ett ord till.

Där – en farlig värld. Jag tappade tron på mänskligheten där tror jag.

Här skriver jag ju ofta ganska många ord. Jag antar att i de flesta fall gäller det där ickeläsandet här också. Men jag vet i alla fall att det finns några där ute som hedersamt för dem, läser hela inlägg. Fortfarande idag alltså. Stjärnor och medaljer däråt.

Imorgon är det inte vilken torsdag som helst. Kristus skall ut och flyga igen. Men ledigt. K är glad åt sådant. Själv ser jag en behövlig låtsasarbetsdag försvinna. Men försöker ändå vara ledig nu för tiden. Eller “ledig”, det är jag ju alltid numera. “Ledigare”. “Annorlundare”. Eller något sådant kanske. Får man förresten hitta på ord? Antagligen inte. Hur som helst skall vi börja greja lite i trädgården. OM det inte regnar åtminstone. Men tillräckligt med snö borta nu för att kunna ta tag i sågar och krattor och skottkärror. Snöskyffeln ställde jag i alla fall in i garaget igår. Jo jag vet. Utmanar ödet där. Men kom ann bara.

Det där med Kristus förresten. I flygandet och allt det andra. Alltså, i det där kan man väl också misstro mänskligheten. Djävulen, om nu “djävulen” står för det onda, finns väl i religionerna om något. Ingen speciell variant nämnd eller glömd då. Alla är de hittepå och fånighet. Han/hon/det/gud klarar sig alldeles utmärkt utan det där. Ja du med.

Men det skall bli arton grader här idag. Sådana temperaturer tas tacksamt emot här i huset. Det vänder. Fast inte då där 1867. Då låg isarna kvar till midsommar. Snön kom i augusti igen. Två jävliga år som fick folket ut efter vägarna. Man behöver mat.

Idag skall alla antikroppar vara optimalt igång efter spruta ett. Jag är lite långsam av mig så helt säker kan man inte vara. Men hoppas kan man. Nästa spruta skall rädda semestern då är det tänkt. Vad man nu skall med sådan till? Egentligen? Varje år dessutom?

Fast mina celler är bättre än mig. Fast eftersom dom är så jäkla bra, arbetsamma och fungerande, så kan väl ändå inte jag heller vara helt värdelöst. Får man finna tröst i en sådan tanke? Och var går gränsen mellan dom och mig? Finns den ens?

Man kan fundera på mycket.

Men jag skall starta igång min reklamfinasierade Spotify och sätta igång med mitt. Det finns att göra nämligen. Inte något viktigt. Inte sådant där som världens “stokärar” och “storbertor”, betydelsefulla personer, sysslar med. Nej bara lite enkelt hobbyknappande här i min kammare på 100 m2. Jo, två hundra om jag öppnar en dörr. Trehundra om jag öppnar två till. Men min kammare.

ps Note to self: Måste vattna blommorna idag. “Tanterna“. Mina älskade pelargoner. Jo de är K’s också. Förresten är tjattertanterna också här. Björktrastarna. Massor. Härligt. Efter midsommar är de borta. Njuter av dem och deras finurliga maskjakt fram till dess. ds

Segt. Förnamnet till tröttheten äter upp mig. Fast det har varit en bra dag. Fått saker på plats. Så egentligen gör det väl inget om kvällsskiftet på låtsaskontoret tar en tur ut tillsammans med segheten. Hand i hand liksom. Mot solnedgången. Sött.

Är man (för) trött kan man dokumentera eller fixa sådant där som inte kräver koncentration. Såg förresten en man på nyheterna som monterade kugghjul på en axel till vad som såg ut som en växellåda. På något vis såg det skönt ut. Man går till jobbet. Börjar med det där. Sen efter en dag går man hem. Lön ramlar in med jämna mellanrum. Jodå jag har varit i det där. Sju år. Men utan gitarrer, mikrofoner och förstärkare så hade galenskapen tagit mig redan då.

Att köra Spotify gratis har nackdelar. Här snurrar Spotify normalt kanske elva till tolv timmar av de sexton som kodas. Nu med reklam så kan det hela bli rätt olidligt. Vilket såklart är meningen också. Man skall tillbaks som en av de betalande tycker man såklart på Spotify. Och naturligtvis, inget snack om den saken. Men först om några veckor. Få saker ger mig mer valuta för pengarna. Så är det ju.

Hur mycket lön får man i slutet i månaden om man tar ut noll kronor i timmen. Få se nu 16 * 0 = ….

Nåja.

Alla förtjänar inte lönegratifikationer. De flesta som får betalt gnäller ändå. Så lika och samma. Egentligen. Vi är ett gnälligt folk vi Svenskar. Numera. Ju bättre man får desto gnälligare blir man tydligen.

Japp, här har man ju till och med en egen blogg som är avsedd för gnäll. Ulf Lundell får ju till och med betalt för sitt. Fantastiskt är det.

Musiker förresten. Sterotyperna. Ja de lever i ju vanliga världen också. Trummisar t.ex. Underliga, udda, människor, oftast. Men snälla. Ibland. Gärna kryddat med vansinnesutbrott. Basister är bara snäppet bättre. Går för sig själv. Dricker för mycket. Drömmarer. Keyboard. Där finns ofta den ende som har lite teoretiska musikkunskaper också. Resten autodidakter i takter. Ja hen på keyboard oftast också. Förutom musikskola då såklart. Blockflöjt eller gitarr eller i bästa fall piano. Fiol om man har föräldrar som tålde sådant och en gammal spelman i släkten. Gitarister sedan. Stöddiga typer. Men nog mest normala ändå. Skall man välja någon som partner eller kompis skall man nog satsa på gitaristen. Åtminstone komp. varianten. Han/hon som spelar solo är såklart lite besvärligare. Stöddigare. Haka upp. Sen sångaren då. Hopplösa fall. Hustrumisshandlare. Psykopater. Japp, dom hittar man där. En människogrupp man definitivt skall hålla sig unda. Folk man inte vill ha att göra med. Om man slipper. Får dom inte stå på scen under tre veckor så börjar dom knarka istället. Alltid.

Bastuba… finns det dom som spelar på sådan också. Men ni fattar nog själv vad det är för typ av människor.

Skrämmande nog så stämmer ovanstående märkligt väl.

Fast nu kan jag inte finna fler svamlande ord som ursäkter för att inte ta tag i det jag borde ta tag i. Så upp på hästryggen igen.

Liksom.

De där buggarna. Det allt handlar om. I allt. Att hitta dom. Att eliminera dom. Eller ta sig runt dom. det som kallas ingenjörskonst. Ja och jo. Men det där firar triumfer här på låtsaskontoret idag. Jag söker och söker och testar och testar och testar och testar igen. Inser till slut (som alltid kan tillgäggas) att en metodisk genomgång är det enda som hjälper. Ja och efter några timmer så är problemet löst.

Det finns de som tror att de som aldrig stöter på problem är de smarta och framgångsrika. Men hur skall det vara så? Det är bara genom att möta en ständig räcka av problemställningar som man kan lära sig något. Far man frammåt ändå på någotvis så har man bara tur. Tur är enkelt om man har den.

Man kan inte bli någonting utan att ta tag i problemen. Ju mer problem dessto bättre är det. Mängden avgör hur vis man blir i slutänden. Utan problem förblir man en idiot. Det kan vara just det som får folk att tro på räckmackornas existens iof.

Så man skall tacka jävligheterna. Inte hylla räkmackorna.

Nu är jag anmäld till två webinarier samtidigt. Hmmm… Man får swappa mellan efter bästa förmåga. Eller något. Skita i båda är också en möjlig lösning. Se där. Ett problem att lösa igen…

ps Det här med framgångar som en simgulär utvecklare är knepigt. Vem skryter man om sina bedrifter för egentligen? ds