Man tröttnar väl aldrig på solnedgång. Inte ens här på en kulle långt frpn brusande hav. Men alltid lika svårt att göra den rättvisa med en mobilkamera såklart. Då skall man inte snacka om att försöka göra samma sak för årets första (dubbel till och med) regnbåge.
Omöjligt. Man bör låta bli. Men låter bli det gör man ju inte.
Såklart.
Liksom.
Segt. Förnamnet till tröttheten äter upp mig. Fast det har varit en bra dag. Fått saker på plats. Så egentligen gör det väl inget om kvällsskiftet på låtsaskontoret tar en tur ut tillsammans med segheten. Hand i hand liksom. Mot solnedgången. Sött.
Är man (för) trött kan man dokumentera eller fixa sådant där som inte kräver koncentration. Såg förresten en man på nyheterna som monterade kugghjul på en axel till vad som såg ut som en växellåda. På något vis såg det skönt ut. Man går till jobbet. Börjar med det där. Sen efter en dag går man hem. Lön ramlar in med jämna mellanrum. Jodå jag har varit i det där. Sju år. Men utan gitarrer, mikrofoner och förstärkare så hade galenskapen tagit mig redan då.
Att köra Spotify gratis har nackdelar. Här snurrar Spotify normalt kanske elva till tolv timmar av de sexton som kodas. Nu med reklam så kan det hela bli rätt olidligt. Vilket såklart är meningen också. Man skall tillbaks som en av de betalande tycker man såklart på Spotify. Och naturligtvis, inget snack om den saken. Men först om några veckor. Få saker ger mig mer valuta för pengarna. Så är det ju.
Hur mycket lön får man i slutet i månaden om man tar ut noll kronor i timmen. Få se nu 16 * 0 = ….
Nåja.
Alla förtjänar inte lönegratifikationer. De flesta som får betalt gnäller ändå. Så lika och samma. Egentligen. Vi är ett gnälligt folk vi Svenskar. Numera. Ju bättre man får desto gnälligare blir man tydligen.
Japp, här har man ju till och med en egen blogg som är avsedd för gnäll. Ulf Lundell får ju till och med betalt för sitt. Fantastiskt är det.
Musiker förresten. Sterotyperna. Ja de lever i ju vanliga världen också. Trummisar t.ex. Underliga, udda, människor, oftast. Men snälla. Ibland. Gärna kryddat med vansinnesutbrott. Basister är bara snäppet bättre. Går för sig själv. Dricker för mycket. Drömmarer. Keyboard. Där finns ofta den ende som har lite teoretiska musikkunskaper också. Resten autodidakter i takter. Ja hen på keyboard oftast också. Förutom musikskola då såklart. Blockflöjt eller gitarr eller i bästa fall piano. Fiol om man har föräldrar som tålde sådant och en gammal spelman i släkten. Gitarister sedan. Stöddiga typer. Men nog mest normala ändå. Skall man välja någon som partner eller kompis skall man nog satsa på gitaristen. Åtminstone komp. varianten. Han/hon som spelar solo är såklart lite besvärligare. Stöddigare. Haka upp. Sen sångaren då. Hopplösa fall. Hustrumisshandlare. Psykopater. Japp, dom hittar man där. En människogrupp man definitivt skall hålla sig unda. Folk man inte vill ha att göra med. Om man slipper. Får dom inte stå på scen under tre veckor så börjar dom knarka istället. Alltid.
Bastuba… finns det dom som spelar på sådan också. Men ni fattar nog själv vad det är för typ av människor.
Skrämmande nog så stämmer ovanstående märkligt väl.
Fast nu kan jag inte finna fler svamlande ord som ursäkter för att inte ta tag i det jag borde ta tag i. Så upp på hästryggen igen.
Liksom.
De där buggarna. Det allt handlar om. I allt. Att hitta dom. Att eliminera dom. Eller ta sig runt dom. det som kallas ingenjörskonst. Ja och jo. Men det där firar triumfer här på låtsaskontoret idag. Jag söker och söker och testar och testar och testar och testar igen. Inser till slut (som alltid kan tillgäggas) att en metodisk genomgång är det enda som hjälper. Ja och efter några timmer så är problemet löst.
Det finns de som tror att de som aldrig stöter på problem är de smarta och framgångsrika. Men hur skall det vara så? Det är bara genom att möta en ständig räcka av problemställningar som man kan lära sig något. Far man frammåt ändå på någotvis så har man bara tur. Tur är enkelt om man har den.
Man kan inte bli någonting utan att ta tag i problemen. Ju mer problem dessto bättre är det. Mängden avgör hur vis man blir i slutänden. Utan problem förblir man en idiot. Det kan vara just det som får folk att tro på räckmackornas existens iof.
Så man skall tacka jävligheterna. Inte hylla räkmackorna.
Nu är jag anmäld till två webinarier samtidigt. Hmmm… Man får swappa mellan efter bästa förmåga. Eller något. Skita i båda är också en möjlig lösning. Se där. Ett problem att lösa igen…
ps Det här med framgångar som en simgulär utvecklare är knepigt. Vem skryter man om sina bedrifter för egentligen? ds