Day: 16 May 2021

För 16-år sedan (2005) var det två decimeter snö. Japp, Här på kullen där jag sitter i samma hus nu som då. Just idag. Lite regn är alltså inget att ojja sig för. Nä’pp. Det är inte ens kallt. Eller vitt. Fast man har redan vant sig såklart. Vid t-shirtväder. Tycker det är kallt. Fryser. Som man fryser alltid annars också. Här i helvetet borde man väl ändå inte frysa. Kan man tycka, Men gör det ändå.

Så mycket var tänkt för den här helgen. Men så lite blev gjort. Slutsotning. Den innan sotaren kommer en sista gång för säsongen, den blir av. Lite som att ha städhjälp och själv städa innan. Men vafan. De sista fröna som skall förgros går också ner i jorden. “Väx”. Säger man lent. Men allt växer utan de orden för att allt levande så väldigt gärna vill leva. En sån självklar och enkel kraft och vilja.

Ett virus är per definition inte ett liv. Men vill leva det också. Ingen paradox, det är definitionen som är konstig. Men det är bara det det vill. Men jag antar att förlåta eller förstå Corona är som att förlåta en eller förstå en nazist som sa sig göra sitt jobb under andra världskriget. Det går inte. Speciellt om man drabbats själv. Eller om någon närstående drabbats. Då ser man bara ondskan.

Fast inte ens gott och ont är enkelt ibland. Flugan som vill ut. Den du släpper ut. Du känner det som du, nu nära han/hon/det/gud, gör en god gärning. Men flugan vet inte att den fryser ihjäl under natten när den (lycklig?) blir utsläppt från ditt hem som hållit den fängslad. Eller Att den blir uppäten av en spindel nästa dag där den sätter sig för att vila. Inte du heller. Handling. resultat. Inte alltid kopplade. Så länge du inte vet vad som hände är du nöjd i din roll med makt över liv och död.

En dag skall jag… har man tänkt och sagt så många gånger. Eller att jag skall visa “dom”. Men med åren inser man väl att man inte hinner med allt man tänkte. Men lyckligtvis känns det ändå rätt ok. Men just däri finns hemligheten. Alltså att man kan stå här i mogen ålder och inte tänka att “varför gjorde jag inte…” eller “varför gjorde jag…“. Men att kunna stå här i mogen ålder och känna att det man inte gjorde var ändå ok. Ja det man gjorde också. Att man var beredd att betala priset. Det som alltid följer med och skall betalas. Att man efter slutlikviden kan känna sig skuldfri. Lätt som en fjäder.

Gitarren, den akustiska står här bredvid mig i sitt svarta tyska ställ. Ohjälpligt ostämd är den. Jag drar ibland med fingrarna över dess hals när jag går förbi den och ljudet skär i mig mer än vad tusen knivar skulle kunnat göra. Dissonans. Men det som är ohjälpligt för en gitarr med själ att ordna man såklart vilken gammal gubbe som helst med någorlunda gehör (eller med en stämapparat) ordna. Men det skall finnas anledning till att minska entropin. Så den får stå där ostämd. Som en påminnelse om jämvikten. Att jämvikten inte har ett dugg med samklang att göra. Allt strävar efter frihet.

Fast nog är det skönt med samstämmighet ibland. I musik. I samhället. Kompromisserna kan ljuda som det vackraste ackord. Också de med lite udda tillägstoner. Fast de olika viljorna är samhällets rätta natur. Att rätt och fel inte existerar. Vi bara använder oss av det där för att fungera tillsammans. För att vi måste.

Snart skall vi göra den där turen till plantskolan som vi längtar efter under en hel lång vinter. En ljuvlighet. Där skulle det med lätthet gå att göra av med fler tusenlappar än vi har. Jodå vid varje besök. Men man håller igen såklart. Längtan är en del av glädjen i det där. Så mycket hade varit förstört om man kunde köpa allt på samma gång och gjorde det. Det är alltså inte så dumt att vara “fattig bonddräng” egentligen. Troligen bättre än att vara för rik knodd. Lyckan handlar så sällan om många pengar.

Jag har startat en låtsasarbetsvecka nu idag. Känner glädje över att få en till. Ser sällan längre fram än så. En vecka i taget. Framåt i tiden. Visst allt går långsammare idag. Men så länge det går ännu långsammare för så många som är yngre så kan jag leva med det. Jag känner mig inte död ännu. Inte ens gammal faktiskt. Men fattar såklart att jag är nära i det första fallet, och, japp, gammal om man ser mig utifrån, i det andra. Men här, i mig, i min gärning, där finns inte det där. Allt är som förr. Dessutom, de flesta som kastar “gammal” efter en har själva slutat leva för många år sedan. Trötta. Bara Facebook, tv och drömmar som aldrig kommer att infrias finns kvar och såklart viljan att dra ner alla andr aner i trötthetens träsk. Hoppet där är de där drömmarna om hänger kvar. En del vaknar faktiskt. Kastar av sig det trötta träsklöddret. Lever. Ger fan i att leva andras liv. Lever sitt eget. Fullt ut.

Men nu skall här sökas efter sanningen. Den som gömmer sig i några kodrader. De jag själv skrev förra veckan. Ja, lugn. Det är inte så revolutionerande. Bara vanligt enkelt låtsasarbete och en vilja hos den kodande att leva en enda dag till. En i taget. Hela vägen fram.