Mer kodarmusik finns alltid här serru… Musik för 111h och 21 minuters koncentrerat kodande just för tillfället. Nog med tid för att göra storverk. Ja och hinns det inte med på 121 timmar så går den väl bra att köra några gånger till såklart. Men aktivera knappen med random spelande. Random är inte helt random enligt Spotifys definition dock. Någon slags bias finns inlagd för storbolagsspelning. Mer till dom stora alltså. Man knyter handen i fickan som vanligt och nöjer sig med det.
Jag har tydligen väldigt varmt på låtsaskontoret. Säger K. Säger andra, sådana som kommer på besök… ja, jo det har hänt. En gång. Kanske rent av två gånger. Att de där andra kommer på besök alltså. Men inte händer det ofta. Och det var… hrm.. förr… Det kan konstateras, ja och räknas in. Ja och varmt tycker dom också alltså alla att jag har det. Om man nu skall försöka hålla sig till saken.
Själv fryser jag.
Alltid.
Antagligen har det att göra med att jag sitter stilla. Det är mest fingrarna som rör sig. Räcker inte för att värma upp en gubbe. Jo, jag försöker stiga upp och vandra runt lite planlöst “i cellen” ibland. Men inte fryser man mindre för den skull. Snarare mer. Tomheten ger sig tillkänna så fort som man lyfter rumpan från stolen.
Man skall ha ståbord.
Eller ståpäls.
Men bäst är ståbord.
Fast inte om man sitter…
“Nyamko Sabuni är otäck” skrev någon på Twitter idag. Ja och japp, det ärt något otäckt över de där högerkvinnorna. En svart och en vit, men båda oerhört skrämmande. Högermännen är båda vita, men skrämmande rätt ofta dom med.
Men färg har ju inget med det hela att göra såklart. Det är vad man säger. Vad man står för. Hur mycket vi och dom det finns i orden man kastar ur sig. Ju mer av det man tycker och säger och verkar för, desto mindre är man som människa. För dom är ju vi. Åtminstone nästa gång. Jävligheter är ofta rättvisa på det viset.
Sitter och lyssna på koltrasten som sjunger utanför fönstret en stund. Det betyder Spotify avstängt. En ovanlighet. Men ljuvligheterna finns i den där sången. Skulle man ens vilja leva i en värld utan det där? Tänk att det finns dom som inte har tid att stanna upp och lyssna. Så bråttom man måste ha. Så stor och viktig man måste vara.
En fotbollsgeneral orerar över Folkhälsomyndighet och regering som inte inte tillåter publik på fotbollsarenorna i det antal HAN tycker är det sanna och riktiga. Jag vill rycka tag (hårt) i den jävlens nacke, sätta på honom en gasmask, skjutsa honom till närmaste IVA och låta honom suga slem ur lungorna på de som ligger där. Kanske kan det gå in då. Men antagligen måste en mamma, ett barn, eller någon närstående dö innan poletten ramlar in. Ja antagligen hjälper bara hans egen sjukdom. Då blir skriken de omvända. De där männen (och kvinnorna) skriker alltid ORÄTTVIST i alla lägen. Dumma i huvudet troligen. I det kan man kanske förlåta dem. De veten icke vad de gören.
Eller sägen.
Om man nu skall tala tungor. Nästan åtminstone. Eller tala som en präst(usling).
Håll med om att det låter mer som ord från han/hon/det/gud än ord från en gammal ocool gubbe om man skriver sådär. Nåja. Nehej, INTE! Kalle Anka har väl en del sanningar att komma med han med.
Ibland.
Har inte ens titta på en båtannons än i år. Det finns nog ett rekord liggande i det. Om man letar. Eller troligen bara ännu en dröm som förkastats på drömmarnas rostande skrotupplag. Förresten: Oj vad guld en sökande skulle kunna finna där. Men ingen söker någonsin. Inte där. Krävs brytande av nya vägar för att ta sig dit. Alla går de vägar som redan är upptrampade av andra. Säger sig ändå vara de första som går där. Det var inte saker att upptäcka som tog slut vettu. Det var de som ville ge sig ut på upptäcktsresa.
Stavningskontrollen tycker att “båtannons” ovan skall bytas till “bilannons”. Så väl känner den mig. Fast ännu rullar den röda. Det är flera månader till besiktning. Undertecknad vilar helt ovetandes om vad som väntar följaktligen. Möjligen finns tid för “bilannonser” således.
Men “trollen” i “kontrollen” har alltid oroat mig. Vad har dom där att göra liksom.
Men nu är det fest. Har inte tid mer med ord och svammel och ärliga bokstäver sända rakt ut i voiden.
Lite får man ändå vifta med den norska flaggan idag. Det är ändå 17-maj och lite norsk är man ändå. “Törns Hans” eller Hansen Törn. En förfader på morsans sida. Men överlöpare står han noterad som. Det är väl detsamma som desertör. Inte så där hedervärt. Men tillräckligt länge sedan för att han skall ha fått förlåtelse vid det här laget. Sen en norsk man i en dansk arme’… Ja vem som helst kunde kanske bli “överlöpare” med hedern i behåll där och då. Napoleon krigade för fullt i Europa också. Men vad fan vet jag. Kanske kommer släktens stora fega hjärta, djupt rotad i en sådan som mig också, därifrån.
Men en del norrmann finns i mitt blod alltså. Vad mer vet jag inte. Orsa, Ovanåker, Norge. Lite Bollnäs. Galenskapen verkar ha sitt ursprung i Bollnäs. Som Edsbybo var man på det klara med det redan som barn. Att man själv bar på den var väl klart för alla utom en själv.
Törns Hans har ett berg uppkallat efter sig. Eller om det är sonen. Eller någon annan. Skit samma. Berget finns där. Bortåt Ejheden. Vacker plats. Det enda som finns kvar där till Törns Hans minne är det där berget. Jo kanske en jordkällare. Dom brukar överleva människor och byggnader med råge dom där. Fast ett skapligt monument över en överlöpare är ett berg. Eller om det då är över hans son. Den här kullen jag bor på lär aldrig kallas Åke Hedmans kulle hur jag än knappar på. Nope. Fast den de facto nästan är min. Nåja.
Jag har lyckats befinna mig i Stockholm flera gånger under den här dan. Det har alltid varit vacker väder. Stockholm har skrattat och de vackra norska flickorna har fyrat av vackra ljuvliga leenden också mot en gammal gubbe som mig. Möjligen har de känt igen en “landsman” där i blodet. Men troligare är att de bara varit glada och själva känt sig vackra och därför kunnat kosta på sig ett utkastat leende också mot en gammal ful gubbe. Jag har nästan alltid varit realist. Tyvärr sådana där gånger. Tru för det mesta.
Fast glädjen. Stoltheten. Den som norrmän känner för sitt land. Går man där i Stockholm vid Kungsträdgården så bubblar det av den där stoltheten och glädjen. Man lyckas liksom balansera på rätt sida om det där nationalistiska. Byter man ut de norska flaggorna mot hakkorsditto blir det såklart inte lika roligt längre. Men samma nationalism. Samma hänförelse. Svårare att förstå. Anledningen till att jag inte klarar av en Svensk motsvarighet. Sjätte juni blir så högerpolitiskt och så nära det där man vill hålla sig borta ifrån. Länge leve konungen och den ende guden som utsåg honom. Suck.
Sen nationalism. Den kräver att man känner sig bättre än någon annan. Norsk lillebrorkomplex är verkligen jobbigt när det poppar upp och blir synligt vid ytan. Mer och mer verkar det bli av det där också. Fast vi egentligen är ett och samma. Alltid varit det. Man måste kunna glömma gamla oförrätter. Förlåta. Gå vidare. Tro på tillsammans.
Fast idag regnar det såklart. Synd. Men bra i smittskyddshänseende. Det finns bra saker med allt. Ibland behöver man inte ens leta.
