Day: 25 May 2021

“Bra”. Nä. Jag tror jag aldrig hörde sådant innan jag flyttade, 78. Hösten. Katrineholm. Elteknisk linje. Det skulle läsas in. Ett och ett halvt år. Ett halvår preparandkurs först. Man var ju tjugotvå. Gammal. Minnet kort. Ingen aning om man skulle klara det där. Repetering behövdes.

Men här. Matematikläraren sa “bra”. Fysikläraren också. På Svenskan läste de upp mina uppsatser. Det applåderades. Jag rodnade. På litteraturkurserna matade läraren mig med massor av böcker. Olika. Lyssnade på det jag tänkte om dom. Hur jag resonerade. Var genuint intresserad. Det hade aldrig någon varit förut. Var mina alldeles egna tankar verkligen värda att lyssna på?

Vi var en brokig samling. Från hela Sverige. Ja från hela världen. Någon sa att han – men kanske var det en hon – hur-som-helt, att dom skulle söka till högskolan eller universitetet när de läst klart här.

“Kan man det?”

Uppmuntran. Mer “bra”. Jag börjar dricka kaffe. Köper ett uppslagsverk som tar en stor tugga av studielånet. Medför definitivt svält i slutet av terminen. Dumt. Men fler böcker än vi någonsin hade hemma äger jag nu. Rikedom. Älskar att bläddra i det där uppslagsverket. Onödigt. Fler böcker köper jag på bokrea. Billigt. Röker för mycket. Marlboro. Men ligger i. Blir vegetarian. Hittar något annat än musikern inuti mig själv.

Står där längst bak på klassfotot såklart. Den där första hösten. Letar mig alltid dit. På alla bilder. Längst ut till höger där bak. Ser inte så rädd ut som jag kände mig. För visst var jag väl rädd så in i helvete där? Det fanns ingen återvändo. Åtminstone inte med äran i behåll.

Åker till England första sommaren. Jobbar där en härlig fri och skön sommar. Hade jag inte bestämt mig för Uppsala och fysiken redan innan jag åkte så hade jag nog stannat.

För jag kommer in på mitt förstahandsval i Uppsala. En helt vanlig sommardag ligger det oansenliga intagningsbeskedet där på golvet. Aldrig har jag känt en sådan eufori och glädje över något. En sådan revansch. Men kan man klara det där? Tvivlet tiger inte still. Såklart.

Men på den här bilden vet jag inget om det där. Men älskar alltsammans redan där. Men inte kaffe. Men snart kommer jag inte klara mig utan det jag heller som alla andra där på bilden. En kanelbulle och en kaffe. Fika med de andra. Att höra till en stund.

Vi har en lite fest som avslutning. Sparris och kokt potatis till mig. Vegetarianer… suck. Tycker man på serveringsställena. de andra får festmat. Sådant där skall bli bättre. Men det vet man inte då. Sen går man därifrån. En kaffe, en bulle några hej. Jag jobbar en sommar på ett vattenlab.

Några träffar man igen. Som det brukar vara. De flesta vet man inget om. Hur gick det? Det finns lärare man borde tackat. För att de förändrade ens liv. Och kanske gjorde man det. Tog i hand och tackade. Troligen. Men tillräckligt? Knappats. Studentmössor. Blommor. Hurran. Icke. Det är 70-tal.

Tänk om jag inte sett den där annonsen om Katrineholms Teknisk skola i Ljusnan den där våren 78. Hur hade det blivit då? Hade jag stannat kvar på fabriken? Aldrig fått höra ett “bra”.

Tillfälligheterna gör livet. Bläddrar man i en tidning kan det förändra ens liv. Men man får såklart handla också. Där har man ett eget ansvar. Utan det händer inte annat än att man passivt noterar. Som en tv-serie. Som ett socialmediaflöde. Som en fotbollsmatch.

Nu i Los är alla cirklar slutna såklart. Här säger heller aldrig någon “bra” till någon annan. Men jag har levt på de där åren i ett helt liv nu och kan nog göra det resten av tiden jag har kvar också. Tacksamhet och glädje är det jag känner.

Amen liksom.

Så anländer han igen den gamle sure Österlensgubben. Motvilligt sker det där från min sida. Försöker mota i dörren. Men han tränger sig in. Har bestämt sig. Hit skall han. Men har jag nu ställt mig i den långa kön av gubbar som vill lösa den där fyran, bok fyra alltså, så må han väl få komma in då. Jo. Tänker att man kan ju alltid skumma valda delar. Eller hela boken. Så att man kan säga att man har läst den. Det är ju tufft. Att ha läst en sån här bok. Också om man nu inte gjort det alltså.

Men vi får se. Skummar gör jag bara när det blir riktigt dåligt. Det är stadiet för lägga boken åt sidan. Fast nu är det här en bok med kö på. Man har två veckor på sig. Många sidor. Man måste rappa på. Helst vill man ju hinna med annat också. Skumma alltså. Eller alltså låtsas att man läst den. Det är så man blir ett geni. Man tar genvägar. För visst räcker det väl att folk tror att man är ett…

Ja sen står jag i kö för bok fem också. Ja jävlar. Tur i alla fall att Guillou har avslutat sin serie. Det är liksom mycket gubbar ändå. Speciellt när man själv är en.

Men om jag inte skummar fyran så får jag väl skumma femman. Sen hoppas jag att han lägger ner. U.L. alltså. Så att man kan skriva om fåglar ifred alltså. Sen han började skriva sin blogg och skrev om fåglarna på gården så härmas ju alla vi andra som också skriver om fåglarna på våra gårdar. Spelar ingen roll att vi andra var först. Jävligt är det. Spott. Spott. Söderut.

Nä det där förtjänade han såklart inter. Jag säger bara “Öppna Landskap”. Det är inte vem som helst som kommer upp med något dylikt. Ja och jo och visst, det finns ju tjugo till på samma nivå som kommit från hans hand. Man bör buga sig mellan loskorna. Motvilligt men lite villigt också. Men inget fel på gubben. Men den där fyllekörningen ligger liksom ivägen. Kan inte acceptera sådant. Nope. Inte av någon.

Antagligen är det dessutom bara en egen brist på talang som genererar gnället uppåt. Men hellre slå uppåt än att sparka neråt är min device. Dom där nere slår så bra på sig själva.

Någon värme är det inte att tala om här på kullen. Alltså fryser jag. Men till helgen skall det visst bli ändring på det. Värme. Blir det inte så, så får vi offra en meteorolog. Eller två. Då finns gudar som måste blidkas. Såhär kan vi inte ha det. Sommaren är kort. Och någon måste ju ändå bära hundhuvudet. Så varför inte en budbärare. Det har fungerat förr i historien. Ett avhugget huvud tillbaks till prognosmaskinerna. Sen jävlar kommer sommaren. Säkert.

Räknas det där som ett hot?

Isåfall tar jag tillbaks det.

Feg är jag sedan barnsben.

Har egentligen inget emot meteorologer. Vi kan lika gärna ta en lapplisa.

Men…

Sjuttioplussarna rusar runt som stepphöns hela bunten till barnbarn och andra tillställningar. Nu är dom skyddade. Skiter väl i alla andra. Dom har väntat länge nog nu. Fyrtiotalisterna. Proppen. Har alltid hållit sig själv först. “Sjuttio är det nya fyrtio”. Sicket trams. Gamlingars sludder. Men det är inte över. Inte på långa vägar. Man får hålla ut. Det finns ingen som vill. Man måste. Serru.

Fast som sagt. Influenser blir jag aldrig. Mina ord har alltid fungerat i motsatt riktning. “Ja vi åker till…” Då vill alla andra åka åt andra hållet. Ett helt liv med det gör att man resignerar. Ja och vid sextio börjar fatta att det inte är någon ide att försöka påverka.

Det skall vara BlondinBellor till sådant. Eller i alla fall en rolig person. Eller snygg. Möjligen kan rik fungera det också. Lite.

Men skitsamma. Det där är inget att gråta över, i alla fall inte när man har gråtit klart.

Fyra koltrastar utanför fönstret i morse. Det laddas nog för sångtävling. Där ligger melodifestivalernas mediokra utbud i lä. Nåja, det var ett tag sedan jag tog del av det där. Man skall inte gnälla. Många gillar. OK för mig. Ulf Lundell tittade säkert.

Nej. Jag försökte alltså inte härma U.L. nu. Jag är min egen.

Har min egen kulle.
Där det ofta är det full rulle.
Utom när undertecknad äter söt bulle.
i tid och otid och lusse lulle.

Nåja

Men det gick fort.

Man kan inte begära mer.

Men nu skall jag packa ihop lite högar med hårdvarupapper och göra mig redo för några raders otroligt vacker kod. Eller också kanske man skall lägga mig. Återstår att se. Men ljuset ute gör att man tror att klockan är en bra bit före åtta. Vem vill sova nu liksom. Det är sommar. Man bör leva sommaren.

Gäsp…

Mitt i allt annat tar jag en sväng ut i hårdvaruland. Kreativt kaos uppstår såklart. Fullständigt assimilerad blir ocool gubbe. Som vanligt. Det blir rörigt i det där. Men några grejer kommer ändå fram ur det hela som har mindre entropi än övrigt och alltså kan få stämpeln “klart”. Ja “klart” för att skicka till kretskortfabriken. Några vändor lär det väl bli. Som vanligt.

Anledningen till det nya vägvalet, som faktiskt bara är en stickväg, är att jag vill använda tiden så effektivt som möjligt. Det tar nämligen några veckor att få tillbaks kretskorten från landet där i östern. Tid som jag kan göra annat på. Sen hinner jag förhoppningsvid med att bygga ihop grejerna och göra en ny revision innan semestern och kan på så vis använda dom veckorna till att vänta på nästa sändning som med lite tur ligger och väntar då när sommarledigheten är slut.

Japp så tänker jag. Fast bråttom har jag väl inte. Fast det har känts så ändå hela livet. Det finns så mycket man vill göra. Nu. Jodå. Det där drivet kan nog ses som en sjukdom. Finns säkert diagnoser för sådant. Och mediciner. Men Tack gode/han/hon/det/gud för att jag fick den här hjärnan som vill göra saker. Det här är hela mitt liv. Älskar’t! Ja hjärnan med. Det finns så många idag som så snabbt stämplar “annorlunda” som dåligt. Men det är faktiskt precis tvärt om. Likformigheten är döden. Annorlunda bra. Däri finns överlevnaden och mänsklighetens hela utveckling. I likformigheten… ingenting. Bara död och tristess. Sug i er dom orden. Jämvikt uppnår man inte med alla och allt på samma sida av gungan serru och jämvikt, ja det strävar allt i universum efter. Däri har du han/hon/det/gud om du nu vill ha och behöver en sådan.

Men sitter jag här och skriver blir inte mycket gjort. Låtsasajobb tar också tid.