Den gamla damen och jag. Vi har väl båda passerat bäst före datum. I mitt fall är jag inte ens riktigt medveten om när det skedde. Men fullt medveten om att det har skett. Ja det är jag Men jag kramar henne idag, Stammen är alldeles varm. Sen sågar jag av de där grenarna som vintern knäckt. Det har varit en mycket hård vinter för ett gammalt körsbärsträd. Ett träd som under ett helt liv troget levererat söta, solvarma körsbär när sommaren varit som ljuvligast. De vi delat med fåglar. De som blivit saft. De som blivit delar av kakor. De som blivit söt likör. Men framförallt de som stoppats in i munnar och bjudit på små explosioner av sött solvarm sommar som fått en att tacka universum och han/hon/det/gud för att man är en av de levande som får uppleva detta.
Jag kan inte ens hennes historia. Vår tid med huset och de marker vi kallar våra är kort om man jämför med husets ålder. Bara några decennier. Huset har stått här på kullen sedan 1907. Upplevt mycket. Precis som sin trädgård. Kanske kom körsbärsträdet hit i samma veva som huset byggdes. Vem vet. Men helt klart är att det, liksom ett av våra äppelträd, det som den mycket gamla lärarinna som besökte oss berättade att hon satt, också har en historia. En gång var det kanske en gåva från tacksam elev och dennes familj. Eller längtan efter en hembygds körsbärs som en ung lärarinna här på skolan en gång kände i sin ensamhet och i sin längtan hem till ett annat körsbärsträd. Någon satte det nämligen. Det är helt klart. Någon grävde gropen. Skottade igen den, vattnade och skötte om trädet när det var ungt. Men denne någon är inte känd för mig alltså. Omöjlig att få kännedom om också om ingen då självmant en dag kommer hit och berättar dess historia. Men troligast är väl att personen som grävde gropen är död sedan länge. Att det där inte var en stor grej. Man hinner plantera många träd i sitt liv.
Jag tror att fler än vi älskat trädet i alla fall. Man känner det när man står bredvid. Här står ett träd som blivit älskat. Att ha blivit älskad under ett liv betyder säkert saker för ett träd också. Vem kan tro annat.
Men den gamla damen har kanske inte så många år kvar nu. De senaste åren har gått hårt åt henne på de åldrande körsbärsträdens vis. Vi skall försöka plantera ett nytt i år. Som den gamla dammen får lära upp. Om vi får råd att köpa ett. Annars får det väl bli nästa år. Men den gamla damen hon får stå kvar. Såklar får hon det. I alla fall tills det inte finns en enda gren kvar på hennes stam. Då kanske det är dags. Men inte innan. Det handlar om respekt. Några bär blir det säkert också med bara några grenar kvar. De godaste körsbären i världen. Inte behöver de vara så många. Det förstår ju alla.