Month: June 2021

En helikopter som dundrar över oss. Polisbilar cirklar runt efter vägarna. En dement kvinna är borta sedan i morse. En av de där goda, snälla, glada som inte borde drabbas av något ont alls i världen. Inte hennes familj heller. Men så fungerar det som vanligt med skitspridningen. Skiten träffar alla. En klick i alla riktningar. God, ond rik, fattig. Tjoff. Nu hoppas vi bara på ett lyckligt slut på den här historien. Alla tummar hålles.

Själv ägnar jag dagen åt att gräva ut för fundamentet för statyn över min egen storhet. Japp, eftersom ingen annan har kommit på tanken att starta en större insamling och sätta upp en staty till min ära så får jag väl göra det själv. Jag har tänkt mig något i stil med Jesusstatyn i Rio. Att jag efter att den är färdig kan stå här på kulle och blicka ut över “min” by sen i evinnerliga tider. Självklart med en välsignande gest. Jag är ändå den jag är. Eller hur?

Nåja.

Möjligen blir det till slut ett av K beställt blomland också.

Men sommarsäsong igång här på riktigt. Det blir inte lika mycket såsande i soffan i helgerna. Det rusas ut. Finns en njutning i det också. Förvånandsvärt tillfredställande är det att varje år komma ut och jobba med händerna. Göra sådant som gör ont i kroppen. Gillar mycket.

Koltrasten här på kullen är något alldeles extra i år. Tror fan den inte bara kan härma storspov utan att den kan joddla också. I alla fall lyckades den åstadkomma något som var väldigt likt en joddling idag. Ja och sen har den några andra underliga toner som jag inte riktigt kan identifiera för sig också. Jag tänker att antagligen spenderar den vintrarna i någon Schweizisk multimiljardärs trädgård. Någon i hushållet joddlar. Eventuellt gör alla schweizare det förresten. Känner bara en. Inte multimiljardär. Har aldrig frågat om han kan joddla. Eller om han gör det. Men hur som helst. De andra ljuden. Ja en multimilinärs tomt. Vad vet man vilka ljud som förekommer där. En Ferrari startar. Drinkmixer körs. Ja ni fattar. Förhoppningsvis tar den lille svarte med sig några av mina svordomar tillbaks till vintern. Möjligen skulle man bara för att jävlas ägna dagarna åt att högt sjunga internationalen. Men å andra sidan finns en fara i det. Då kunde koltrasten eventuellt bli klassas som ohyra i miljonärskvarteren. Skjutas. Bortsaneras. Det vill vi inte. Jag har stor glädje av hans sång. Även om jag saknar vår gamle Pavarotti också såklart.

Nu skall jag stoppa in lite mat i därför avsett gap sen skall jag börja min låtsasarbetsvecka. Liv som går.

Jodå. Det finns människor som har mer än en skruv lös. Jag är definitivt en sådan. Den skruv finns inte som jag inte har tappat. Det där får ni såklart tolka som ni vill. Jag har inga problem med andras syn på mig. Förutsätter låga poäng.

Njuter idag. Det flyter på. Skall nog kunna släppa saker nästa vecka om inget konstigt händer. Det gör det iof ofta. Så hålla andan tills dess tänker jag inte göra.

Men rivit ner och byggt upp igen idag. Sagt till mig själv först

Gör om gör rätt

Rent av rutrit de där orden. Ja och det svider såklart att riva det som fungerar. Men nu när det är gjort så känns det finemang såklart. Det blir liksom bra det här.

Problemet… ja det är att det nog bara är jag som tycker det. Jo någon mer finns det kanske där ute. Men fungerar det så hör man aldrig ett knyst såklart. Ja och man vill ju att det skall fungera. Oftast gör det det också. Så ett “knystfritt” liv lever jag.

Men ville jag ha ovationer så var det väl skrivandet jag skulle hålla på med. Det är nog det enda i mitt liv som jag fått beröm för. Tycker nog själv att jag inte förtjänar det där, att annat jag gjort förtjänat beröm i mycket högre grad, men sådant där bestämmer man inte.

Fast gudarna skall veta att också där finns det åtskilliga belackare. Det tycks. Gärna negativt. Bekommer mig icke. Tricket ärt att lära sig att inte bry sig om berömmet heller. Då spelar inte det negativa någon roll heller. Båda är bara åsikter.

Det är alltid dom flabbande snubbarna som hämtar hem poängen. Ytligheter. Jodå, också hos dom som säger sig stå över den. Dom är såklart inte lika tråkiga som oss andra. Vi som gör jobbet. Ja, eller låtsasjobbet.

Man får stå ut.

Ändå.

Men en whisky skulle sitta fint nu. Innehar dock ingen. Ett års torka på den fronten nu. Ja ännu längre sedan är det nog. Janne var nog hit meed en pava i februari 2020 tror jag. Men eftersom Vic’s Blå går före där så är det ingen fara på taket. Inte under det heller för den delen. Lika oviktigt som en backer bil. Men gott. Ingen tvekan där.

Frasse väntar man sig såklart att se lite överallt. Men nu ligger han under jord. Det stinger till i magtrakten när man kommer på att han är borta. Konstigt nog har en hel hög med död inträffat just den här tiden och strax före. Eller sorgen har varit här. Janne. Morsan. Farsan. Osv. Glädje över sommaren blandad med sorg och saknad. Skaka. En del av varje. Jämvikt kanske. Man får dricka upp hela bägaren.

Men helg nu. Har jag tur så regnar det inte imorgon. Då kan jag klippa gräs. Gräsklippning är det enda jag hinner med på helgerna nu för tiden. Känns sådär. Men tre veckor kvar till semester. Eller tills K har semester. Ja jag tar låtsassemester jag då också alltså. För sakens skull. Fyra veckor. Vila. Abstinens den första veckan. Som en fånge som sluppit ut ur sin fängelsecell. Undrar vad jag skall göra. Nej då. Men jag brukar klara det. Skaffa nya krafter inför hösten och nya låtsasprojekt. Speciell höst i år också. Hoppet svävar över den. Ett annat liv. Bättre hoppas man. Men bra nu också så vad mer kan man önska?

Men grön IKEA soffa. Janne (Backa-Jan) brukade skrocka åt den där raden. Han hade ett gott skrockande den mannen. Katt i knät blir det inte. Men å andra sidan känns det som om jag kan somna rätt omgående i den där soffans famn ikväll. Stor sömnskuld har inkasserats under veckan. Har jag tur blir jag väckt innan det är dags att gå och lägga sig. Då hinner man se en film eller en serie inna fredagen flytt. Det finns många såna att se inna livet också flyr. Man bör försöka klara va några alltså.

MEn bokslut här över en blandad vecka. Röda siffror och svarta. Döden har funnits nära mig hela livet. Jag har aldrig känt mig främmande för den. Men saknaden. Den är svårare. Men man får klara av den såklart. Och man gör ju det. Framförallt skall man vara glad över att man fortfarande känner. Att sorg, glädje, och kärlek fortfarande väller upp inom en då och då. Att man kan ta till sig det där och möta det. Att man inte blivit till en angripen stubbe med för alldeles för många årsringar av ickeliv. Liv som levs. Varje stund. Det gör vi alla. Hud som hårdnar. Som man får mjuka upp ibland. Leva fullt ut. Utan rustning.

Trevlig helg påre!

Jag går runt huset och öppnar alla dörrar. Sommaröppet på kullen. Ett speciellt privilegie det där morgonöppnandet som sker med fortfarande känsliga barfotafötter i det av morgondagg fuktiga gräset. Men en present till en källare som inte får känna av mycket av vindar under andra årstider är ett lagom korsdrag genom ett åldrande hus.

Sommar. Så jäkla underbart.

På kontoret öppnar jag två av de stora fönstren. In med fågelsången. Stannar upp en stund och lyssnar. In också med den friska luften. Kanske kan den läka en gubbe i snabbt förfall.

Sen sätter jag på kaffe. Det är ändå fredag. Man får unna sig.

Lyssnar lite mer på fågelsången

Stryker lite med handen över Frasse på utskriften av honom som ligger här på bordet.

Får en klump i halsen.

Fast bra såklart i alla annat. Döden är alltid närvarande. Man kan inte gräva ner sig i ner genom de lättgrävda lageren av skit. Ta sig hela vägen ner i sorgens mörker. Måste leva. Ja och här vill jag vara. Just nu. Kan en människa önska sig mer?

Är det inte fantastiskt att man känner så? Att man får känna så?

Måste flina lite.

Tur att ingen ser mig.

Säger nej till en till intervju. Har varit duktig på det under de senaste åren. Att finnas trots att man inte syns. Att njuta av det. Solitärens liv.

Bravo gubbe!

När man börjar adressera sig själv i tredje person med sina tankar så har man antagligen passerat en gräns. Vägen vidare i den riktningen är att man uttalar allt det där högt. En slags slutstation. Åtminstone stationen innan.

Men fågelsången. Den tar sig med lätthet in i en genom öppna fönster precis som dess kamrat de varma sommarvindarna. Omsluter mig. Mildrar och läker det som gör ont.

De sista dagarna har det konvergerat. Listorna med “att-göra” har inte fyllts på som tidigare. Kanske är jag äntligen på väg mot “klart”. Där, i de fem bokstäverna vilar en befrielse. Paradoxen är att jag redan lever i en slags befrielse.

Men andra “att göra” listor fylls såklart på istället. Man hinner inte allt. Sommaren har i alla njutning också många måsten. Ännu är det långt till höstens befrielse från allt sådant. Men sommar… man är såklart mer än villig att betala priset.

En utkastare har stått på listorna här i många, många år nu. Säkert mer än tjugo. Alltså inte en sådan där biffig typ som står utanför de hotta ställena på Stureplan. Nej en för vatten. Slang kopplas till den. Munstycke sätts på slangen. Vattning av växter där ute går som en dans. Men gissar på att den står kvar där på listan nästa år också.

Men sådant där är inte viktigt. Materia i förfall. Det mesta av det där är bara en hög med skrot på hundra år. Entropin vinner. Därför att den är själva jämvikten. Den enda vägen. För allt.

Ordning är som ett fotografi. Kort. Onaturligt. Overkligt.

Men dags att börja med dagens låtsasvärv. Backuper först. Sen några PR’s. Sen till själva saken.

Höjer min kaffemugg till munnen och tar en lagom stor klunk. Låter fredagen starta.

Är jag trött på människorna eller älskar jag människorna?