En rätt intensiv dag börjar gå mot sitt slut. Ute fortfarande ljust. Man skulle kunna sitta uppe hela natten. Men då pajar man morgondagen. Jo, och ja och naturligtvis, jag vill gärna ha den oförstörd. Trots att SMHI skickar SMS om stora mängder regn. Jag tror ändå på morgondagen. Det finns mer att göra. Mer att putta ut genom dörren. Ge egna vingar. Morgondagen känns som en bra dag att göra lite till på. Om man nu får en sådan. Säkert som ett kassavalv kan ingen människa någonsin vara. Definitivt inte på sen och dagar som ligger i framtiden.
Får en glass idag, ja och en till senare. Små. Men goda. Borde väl egentligen inte. Men vem kan hålla sig. ICA Basic. Billigt. Men prisvärt. Som belöning till Pavlos Hundar och gamla ocoola gubbar duger de definitivt till. Knappast till fint folk. Såklart och liksom.
Frasse saknas mig. Kan inte fatta att han inte finns med oss längre. Han har ju alltid funnits. Känns det som. Ett sår till i själen som skall bli en skorpa och sen ett ärr att bära genom resten av livet.
Igår när jag skulle stänga dörren och gå och lägga mig en bit efter tolv satt en vit-svart stor katt vid garaget. Tittade på mig. Jag försökte prata med den men då försvann den som ett skott. Mycket fin. Bor den inte någon annanstans får den gärna flytta in. Men jag gissar att det gör den nog.
Men kanske var det en spökkatt också såklar. Sådär efter tolv kan man inte vara säker på sådant. En del är ju det ändå såklart. Men ser heller aldrig annat än det självklara och sanna. Fantasi och fantasivärldar är en tillgång.
I torsdags en veckogammal rävunge efter vägen. Jag lovar. Gullig är ett ord som passar där. Man är tacksam för att få se.
Klockan börjar närma sig tolv nu också. Alltså dags att lämna plats åt de eviga kvarsittarna och deras lärare som behöver lokalerna för sin undervisning. Var sak har sin tid. Kanske blir jag själv en av de där kvarsittarna en dag. Sitter här och kodar hela vägen in i evigheten.
“Klar” har jag stämplat på saker idag. Det är väl lite ~ över det där som vanligt. Som det måste vara. Men skall plocka fram den där stämpeln några gånger under morgondagen också. Kanske också dagen efter den. Sen så. Semesterflykt och glömska. Nope. Inget av detta skall få uppta en endaste liten tanke i mitt huvud. Fast det gör det ju såklart. Man får trycka bort. Hårt. Resolut. Som om man var ett proffs.
Men låt alltså denna dag ses som avklarad här och nu. 23:50 säger klockan. Man hinner läsa en stund. Om man kan hitta en bok. Men blundar man istället så får man och kan man såklart hitta på sin egen historia. Fungerar det också. För mycket fantasi alltså. “Det kan aldrig vara bra”. Torrbollarna säger så. Men såklart det är bra. Vartenda hittepå man kan åstadkomma. Det är en del av att vara människa. Eller kråka. Eller ekorre. Eller annat. Levande. Full av liv. Och att älska detta faktum.
Godnatt!
