Month: July 2021

Kvavt. Annat väder på gång. Allt säger att det är på väg. Till och med Meteorologerna. Fast tillfälligt. Supersommaren verkar fortsätta. Att man inte sett det på Aftonbladets löp ännu förresten. Dom brukar ju vara snabba med superlativen. Jag njuter. Svettas mig genom nätterna. Svettas mig genom dagarna. Dricker däremellan. Snickrar lite. Ser mycket saker på Netflix. Tar min blodtrycksmedicin.

Det är nästan så att man kan börja vänja sig vid det här. Skulle väl också egentligen kunna leva det här livet. Pensionärstillvaro. Men mer än en månad. Knappast. Inte som frisk. Jag är ännu inte klar med det som måste göras. Passionen är riktsnöret i mitt liv.

Jag ser att en av de influenser som tackat ja att delta i serien om influensers har hundrasjuttiotusen följare. Tack och lov att jag tackade nej till att delta i det där. Jag skulle ha framstått som ännu löjligare än vad jag är. Ja även som anti-influenser. Fast fundera kan man ju. En ung kvinna med fillers där det tydligen är nödvändigt vs. en gammal ocool gubbe. Behöver det ens vara en tävling? Vilket är våra respektive budskap? Vad är viktigt?

Fast gubbar, speciellt inte ocoola, står väl inte speciellt högt i samhället. Jag kan leva med det. Ytligheten är dock svårare att leva med. Folk läser bara rubriker. Folk kastar sig över andra och ägnar sig åt personangrepp bara för en åsikts skull. Det hatas, ojas, och hålls prisutdelningar i vem som kan vara mest rädd för det man inte känner igen från förr. Fån min horisont så har sociala medier blivit ett monster som tar tugga efter tugga av det goda i samhället. Tystar röster som bord höras. Spär på det som skiljer oss åt istället för det som förenar oss. Förminskar det goda och höjer det onda.

För…

Det enda som vi har gemensamt är att vi är olika.

Serrö.

Och japp, flockdjur och så. Osäkrat högstadietänkande. Vi försöker skapa grupper av de få likheter vi har. Sverigedemokrater, Moderater. Hat och jag först. Eller mitten. Ingenting. Eller vänsterut. Vi som egentligen också är jag politikern. Pengar och makt.

För jag är säker på att det finns många Sverigedemokrater som är bra människor. Till och med moderater. Det är åsikterna som är problemet. Det är dem man måste bemöta. Påverka. Man är ingen idiot för att man har en åsikt som inte delas. På samma sätt som man inte är en stjärna för att man har en åsikt som gillas. Folk – ja det är vi alla alltså – verkar ha glömt det där. “Tycker du fel skall du dö“. Ungefär så sägs det.

Det värsta med allt det här är att de där som ligger där i bakgrunden och hatar. Det är dom som släpps fria i ett Jugoslavien i krig, i ett Nazityskland. Ja i något av Afrikas eländiga och låga religiöst influerade massakrer. Eller nästa gång när det händer här. Då de kryper fram från sina trygga platser bakom tangentborden och släpps ut i det fria för att våldta, plundra och döda. Troll.

Fast själv försöker jag hålla mig borta från allt det där. Skriver här såklart. För att jag gillar att skriva saker. Enbart därför. Det mesta läses väl inte alls. Rubrikläsare som de flesta är. Det har man insett sedan länge. Men egentligen gör det väl inte ett dugg. Väl skrivet finns det där. Sen kan det diffundera ut i jämviktens evighet precis som allt annat jag gör. Guldmedaljer och tacktal är nog inte min grej ändå. Jag trivs ganska bra här på min kulle ändå. Eller för den delen. Någon annanstans där jag lagt min hatt.

Liksom.

Det har gått femtiofem år mellan att de här bilderna togs. Platsen är Ejheden. Släktträff för Törns på den första bilden. Den andra tagen igår. Tittar man på tallarna bakom människorna på den första bilden så ser man att det är samma som på den nedre. Lite grövre. Men inte mycket. Träden har inte människornas brådska (och glömska) i sig. Sjön är såklart också densamma. En dröm för sportfiskaren. Tänk om naturdyrkarna nere i Centraleuropa ens anade att den fanns. Helt tom på folk som den är också under en av de vackraste sommardagarna som denna.

Men av människorna på den första bilden är det bara jag kvar. Åtminstone en dag (eller ett tag) till. Ja och levandes till namnet. På femtiofem år hinner man bli en annan. Man har ömsat skinn många gånger. Men nio år är jag där på bilden. Liv ligger framför mig. Morfar. Lill-Karin och dom andra i Törns släkt borta sedan länge.

“Släktens hus” finns inte kvar nu idag som då 1966. Bara en bild i ett fotoalbum återstår och resterna efter en grund. Men platsen är utmärkt med skylt och allt där det låg. Törns väg heter vägen som går förbi. Också markerat. Snyggt och prydligt. Törnshansberget heter berget strax bredvid. Namngivet för evigt på alla kartor. Sicken “minnessten” en förfader fick kan man tycka.

En gren som startar med att Törns-Hans deserterar från den Danska armen (Norrman som han var i ett Norge som styrdes av Danmark) under en tid när Napoleon härjar i Europa. Men en gång soldat alltid soldat. Hälsinge regemente sen under resten av sitt liv. Bocken ni vet. Den som Gävle stal. Eller fick. Vi har alltid varit givmilda av oss vi Hälsingar. Ja tog dom inte hela regementet förresten och kallade det I 14 till slut? I den “nya tiden”, den som redan är den gamla.

Fast jag blickar hellre framåt såklart. Hässjaberg, Ejheden, Ämnebo, Stockholm och Orsa är grundpelare jag står på när jag tar mina steg här i framtiden. Den jag lever i. Inte mer. Inte mindre. Men såklart skulle man lyssnat mer då den där gången på de gamla. Lagt historierna på minnet. För att ha fått en ännu stabilare grund att stå på. Men nu är det ändå så så att man måste bli äldre för att på allvar börja blicka bakåt. Hitta något nöje i tillbakaskådandet. Självklart förstår man människosläktets korta tid på jorden först då. Men som nioåring. Det gamla intresserar inte. Man vill in i framtiden. Helst så fort det bara går. Ja och fort gick det ju. Sett härifrån perspektivet framtiden.

Liksom