Month: July 2021

Så njuter man en dag. Inte mer än så. Nöjd med det. Behöver man mer än doften av kaprifol, ljumma vindar och hummlesurr?

Moviken. Konstutställningen. Varje år tar vi en tur dit. Beskådar. konsten. Dellensjöarna. Trakten. Sen vidare upp mot Nordanstig. En första semesterdag. Ledigt.

Är det tänkt.

Men på väg dit. En mil utanför Los lossnar motorhuven på den lilla röda franska bilen vi äger. Det smäller till. Jag bromsar. Huven hänger kvar i ett fäste. Slår sönder en backspegel och en del av rutan. Krasch. Boom. Allt går så fort. Man fattar inte vad som händer. Som älgkrocken för länge sedan. Men jag tittar till på K och förutom chocken ser hon ut att må skapligt. Andas.

OK tänker man. Såklart tänker man så. Semester. Inget för mig liksom. Det kan liksom aldrig bara flyta på. Definitivt inte om en motor är inblandad. K suckar. Jag suckar.

Men besiktigar. Jo. Hmmm. Det skall nog gå att fixa hjälpligt. VILL se Nordanstig. Jodå. Så vi åker hem. Gaffatejp. Ett spett. Lite rep. Alltsammans håller ihop. En timme senare är vi på väg igen. Långamt. Men frammåt.

Moviken levererar såklart i år också. Vädret är det bästa tänkbara. Konsten finurlig och bra i år också. Delsbotrakten en fantastisk bit av Hälsingland.

En bulle och kaffe och sen iväg. Folk tittar nyfiket på bilen. Man skäms. Men missunnar dem såklart inte de fantasier om vad som hänt som uppstår i deras huvuden. Poliser hoppas man att man skall slippa se några just denna dag. Inga behov avsådana nu.

Tar en synnerligen tråkig väg mot Bergvik genom Hassela. Skog. Som i Los. Hasselakollektivet har visst blivit golfbana. Åtminstone enligt skyltarna. En bild av Sverige kan man tänka. Tänker det också. Oj! Liksom.

Fast Delsbo och hela den här trakten andas av det där också. Gröna vågare igår. Kapitalister idag.

Vinkar till Täppas. Men han ser oss såklart inte. En sorglighet i sig. Han som såg på sitt eget sätt och kunde förmedla det. Sen mer skog. Sen Bergvik. Över en vältrafikerad E4. Känns som ett uppdrag. Sen Jättendal. Mellanfjärden. Det fantastiska vädret håller i sig. En lyxig macka ute på piren. Gott. Gott Så jävla gott. En tjej på land idkar yoga. Tittar farcinerat på. Nope, det är inte gubbsjukan. Bara ren och ljuvlig fascination. Jag höll på med yoga redan under mitten av sjuttiotalet. Iof höll det inte i sig så länge men höll på ja det gjorde jag, ganska bra på “Lejonet” blev jag. Gå egna vägar och allt det där vet ni. Idag är man bara en följare och härmare om na kör yoga. Men de som följer efter på vägen där man gick först säger såklart alltid att de alltid gått där. Skit samma således. Fascinerande är det att se. Jag hoppas hon kan hålla sina inre demoner i schack med de där övningarna. Eller i alla fall stå ut den där tiden i husbil som återstår utan att börja skrika ut sin frustration öve livets meningslösheter.

Trolska Skogen är det som gäller sedan. Hit åker man normalt inte om man inte har barn eller är ett barn. Troll och tomtar och sagor som gäller. Men K har varit med bland säkert hundra kvinnor från landet som tillsammans virkat en sjö. Jo någon man var visst varit med också. Men mest kvinnor. Lite som open source, “tillsammans kan vi göra storverk“, fast med virknålar alltså. Invigning a’la coronatider. Utlagd över flera dagar. Det här är den sista dagen. Jag medbjuden som gäst. Chaufför också. En uppgift jag alltså klarade med nöd och näppe. Jag är nöd och näppe personifierad. Gravstensmaterial. Om man skulle haft någon.

Några ungdomar spelar teater här och går med ungarna och deras föräldrar på en resa bland småfolk, onda och goda. De är fantastiskt duktiga. Det finns en ungdomlig friskhet i deras spelande som är helt och fullt intagande. Jag blir otroligt imponerad. Ja och glad. För deras skull. För allas skull. Kan ett liv börja bättre. Jag hoppas det fortsätter efter den där vägen för dem alla.

Sen ett hus med virkade sjödjur. Också fantastisk. Där hänger K’s fisk bland räkor och bläckfiskar. Percys Barenviks ord. “Här sitter folk och vänder papper hela dagarna och så går de hem och bygger en båt” kommer för mig. Han tyckte att hans företag (ASEA) skulle ta till vara på den där kraften folk har. Här är det samma sak. Vilken skaparkraft!

Sen sjön. Japp. Den virkade. Det fungerar. Om alla gör en liten bit och sen sätter någon ihop det. Då kan man göra storverk. Omöjligt om alla bara sitter själv hemma. Ja Internet har väl sitt ursprung det där också. Jag kopplar ihop mig med dig och så vidare till gemensam glädje. Fungerade i alla fall tills girigheten och storfinansen tog över. Det här är underbart. K och de andra som gjort det här kan med rätta känna stolthet. En milstolpe i historien om tillsamman.

Jag hoppas nu bara att någon lyssnad på man eller kvinna upprepar dom orden. Förstår också såklart. Först måste man fatta. För få fattar saker om ni frågar mej.

Men en dag som började lite knasigt blir till en helt fantastisk dag. Får till och med fika där bland troll och älvor. Och de som ger mig fika ka dom gillar jag förhållningslöst.

Hem kommer vi också utan några missöden. Trötta men levandes och berikade i själen. Nu är det bara resten av semestern kvar.

Vad tusan skall vi hitta på nu?

Den sista lappen blir kvar. Usch! Men man får försöka att inte tänka på den för nu och här börjar semestern. Ingen låtsassemester. En riktig. Och resa skall man. Japp. Till Nordanstig. Covidpass fixat. Det blir nog bra.

Ha nu en trevlig sommar på er allesammans. Möjligen kan det tänkas att jag smyger in hit och skriver några rader fast det är semester. Men sådant återstår att se och står fortfarande skrivet i stjärnorna.

Liksom

One to go…

Men mycket tur kan det gå. Men den här drivaren har lägst prioritet så om jag nu inte skulle hinna med den så må det så vara. Men ännu några timmar kvar innan semestern tar vid så chansen finns där ännu. Har iof redan ändrat status på Github till “VACATION” så egentligen har semestern väl redan startat. Och jodå, nu börjar det väl liksom kännas som man behöver den där semestern. Ögonen går i kors. Ser svarta prickar.

Men sandkonstens mästare har jag gått och blivit. Det blir inga trumpeter eller fester för det jag producerar. Texter, musik eller kod. En gång i tiden kanske man hoppades på sådant. Satt därt besviken när man blev en del av bruset. Numera är jag igång med nästa sandkonstprojekt innan det det nuvarande är slut. Mycket nöjd med att ha kommit dit. För Open source kan vara tröstlöst. Så många vill ha. Så många kräver. Så får ger något tillbaka. Det är faktiskt så att tystnad är den största belöning man kan få. Då fungerar det. Oftast. Om inte bruset stampat på grejerna i ren ilska och pulvriserat allt man gjort till molekyler igen. Men jämvikt. Den finns där. I sönderfallet. Jag tror på den.

Men semestern har sina projekt. Hjärnan brukar dessutom köra igång där i dom och mellan dom. Skall försök rikta tankarna mot studiodator och mixerbord. Så kanske, någon regnig dag under sommaren utan för mycket åska, så kommer det någon ny “musik” härifrån. Jodå, sandkonst det också. Brus.

Fast lite till nu alltså.

Sen så.

Liksom.