Noll abstinens fram till alldeles nyss. Men nu sög det till i låtsasjobbartarmen. Men trycker undan. Är det semester så är det. Helvete om jag inte skall ge de här fyra veckorna en chans för framtida segrars skull. Det luriga med att älska något är att man inte känner när det blir för mycket. Det är där man oftast hittar folket i de utbrändas skara. Jag gjorde ju bara det som jag tycker är kul står de där på andra sidan och mumlar förvånat när de tagit alltsammans för långt. Än så länge har jag klarat mig från det där men varit delar ab mikrometrar från gränsen så, så , så många gånger.
Så stopp måste man säga till sig själv ibland. Trotts 616 mail i inkorgen. Tror dom kan ligga tryggt kvar där. Det mesta är ändå skit.
Så klipper gräs gör jag. Snickrar lite. Läser någon timme. Äter kakor. Ser film och serier. K och jag. Som ett rövarband i ett sommarland.
Gott liv helt enkelt.
Inget liv man kanske vill leva under återstoden av sitt liv. Då skulle jag nog bli galen. “Galnare” hör jag ett helt gäng skrika. Men såhär några veckor under vacker sommar. Javisst.
Men jag har redan sett havet. Skådat ut över obruten horisont. Känt de där speciella vindarna. Långt innan vi ser allt det där känner jag doften. Vi kör över en kulle och sen så finns den där. Odefinierad. Men sann.
Jag har sett ungdomar som alla ungdomar borde vara. Teateraporna som ger livet allt istället för fingret. All in hela vägen fram till villa, Volvo och hund. Om ens då.
Jag har sett andras drömmar realiserade. Å vad jag älskar det. Tanken som uppstår. Handlingen. Resultatet.
Sen konsten. Den som lyfter själen. Om man tillåter en att göra det.
Ja och så har jag sett vad som händer om många gör lite tillsammans. Storverk. En moderat politiker kommer aldrig förstå vad det där handlar om. Aldrig. En vänsterorienterad borde förstå. Solidaritet är väl just det där också. Empati och samarbete. Men tycker mest det handlar om makt från det lägret också. Var tog visionerna vägen?
Så såhär långt. Inte illa. Lite livemusik behövs. Den måste vi nog söka. Kanske något oväntat. Något man normalt inte lyssnar på. En kammarorkester kanske. Eller några nykläckta punkrockare. Eller opera. En sjungande tjock dam som avslutar alltsammans. Vad som helst egentligen. Som alltid. Jag är mer intresserad av de genuina än av de stora.
Han/hon/det/gud och jag har en lite krånglig relation. Mest kanske för att “han” och “hon” och “gud” går bort. Återstår gör bara “det”. Allt det där som finns. Det vi är och det som vi upplever och ser. Det behövs inga präster för att uppskatta det. Inte för att prata med det heller. Det är bara att prata på. Det är stort men eftersom du själv är den del av det så finns det ingen att hylla, ingen som utdelar straff eller belöningar. Bara du som själv måste avgöra vad som är rätt eller fel. Jämvikten är din väg. Matematiken språket om du vill försöka förstå.
Jag svamlar såklart. Men det är ungefär sådär som jag tror och lever. Maktlärorna, ALLA, Jodå Buddhister också, förslavar bara och försöker låsa in och skapa herrar och slavar. Åt helvete med sådant. Vi föds fria. Det är meningen att vi skall leva fria. Till slut dö fria. Fri är man inte innan man släpper den där sargen som kan kallas han/hon/det/gud.
Lite lunch på det så…
Liksom.
