Fredag hela veckan. Så har sommaren varit. Känslan. Men idag faktisk fredag. Men ingen skillnad då alltså. Fantastisktkänsla.
Här på kullen grejar man på. Murning av stos imorgon. Way over my head så att säga. Men försöker man inte så lär man sig inte. Lite äntligen över det där. Jag brukar inte skjuta upp det där otäcka utan ta det först, eftersom sådant där ligger och lurar i huvudet också när man inte tar tag i det. Tar energi som man behöver till annat. Kanske fegar jag ur i sista sekund ändå…
Farsans födelsedag idag. Ligger kvar där i almanackan. Kan inte få mig till att ta bort posten. Så hör du mig farsan någonstans där ute i universum så grattis. Fast jag tvivlar på att du har tid att lyssna åt viskningar över alla gränser från jordhållet såklart. Du hade också alltid haft dina projekt som slukade upp hela dig. Arv och stolthet och lite förnyelse är det man är. Ibland inget alls av det där eller bara en, eller två.
Listorna med att göra är hur långa som helst. Det är de alltid. Alla husägare vet väl det. Man får se lite dåligt ibland. Har man glasögon är det enkelt. Man tar bara av dom. Alla listor blir oläsliga. Man kan vila. Men stor del av tiden trivs jag med det där fixandet. Det är gott att göra annat ibland och få pricka av och säga “klart“. Som låtsasjobbare finns där ingen ände på det som skall fixas. Ja och jo och visst, jag skulle lätt kunna hålla tjugo man sysselsatta på heltid. Ja och tjugo man kommer väl ofta med egna idéer så man blir 60/120/200… bara för att klara av den där ursprungliga.
Kretskorten ligger här bredvid mig och väntar. Problemet är att jag har annat som måste göras innan jag kan kasta mig över dom. Tråkigt och det som måste göras först alltså. Men sen… Längtar. Processen där är ungefär densamma i både ansats och glädje som att skriva en låt. Skillnaden är efterarbetet. Låtarna blir de de blir. Kod och hårdvara har mer krav på sig och behöver långt efterarbete som ofta inte ens tar slut. Där finns +10000 timmar och bra mycket mer investerat.
På söndag börjar det igen alltså. Men jag tänker inte ropa hurra i år faktiskt. Skulle kunnat vara ledig en vecka till med lätthet. Till och med två. De som känner mig vet att det inte hör till det vanliga när det kommer från mig. Men nästa år. Nya tag. Jag är säkert lika slut då som innan semestern i år och varje år före det. Åtminstone tills mitt huvud faller ned med en hård duns mot tangentbordet en sista gång.
Nu när hösten kommer så börjar storstaden dra i mig igen. En helg i Stockholm skulle bota det där. Men dylika excesser befinner sig en bit bort från min position här på kullen. Nästa år. Kanske. Eller året efter det. Ja eller aldrig. Klarar mig med alla alternativen.
Hälsingland är den av mina låtar som folk lyssnar på lik förbannat. Antagligen är det Charlies fel annars skulle väl ingen vetat om att den fanns. Inget verk jag är direkt stolt över måste jag erkänna. Fast finns det någon av låtarna som jag är stolt över? Nåja de är allesammans mina barn. Så någon slags faderskärlek finns det väl där ändå. Man får helt enkelt stå för det man gör. Men hur det än är, inget överträffar glädjen i själva processen att göra den “där skiten“. Visst, fanns det gamla musikernätverket, så hade man ringt en trummis, en basist, en gitarrist osv och försökt fått till “bra“. Men nu är det bara jag. Det får räcka alltså. Som oftast måste man nöja sig med det.
Barfota gäller fortfarande såklart. Minst en månad till innan en strumpa åker på. Samma sak gäller sovandet med öppna fönster. Kostnadsfria ljuvligheter. Man får unna sig. Slösa. På det där.