En standard sommardeckare. Gillar. Men slutet är lite avhugget, ungefär som om någon bestämt att härifrån får du fem sidor på sig. Knyt ihop och avsluta! Eller att Tove nästan var klar med boken men var tvungen att ge sig ut på boksignerarturne men ville skicka in manus till förlaget först. När det gällde slutet trodde jag för en stund att jag missat ett kapitel och fick bläddra tillbaks. Underligt. Men alltså. Som sommardeckare. Lättläst. Underhållande. Välskrivet. Ett väldigt bra sommarval.
Så sitter man där igen framför sin dator. Nästan fastvuxen här. Det finns såklart absolut ingenting jag INTE gillar med det. Men inte heller något jag inte gillar med att vara härifrån. Om det inte är för långa stunder och detta andra innefattar en dos syre och en dos öppna vyer.
Vi ger oss ut med bil ut i markerna under eftermiddagen. Några mil utanför den fastlåsta centralpunkten i livet. Kullen. Skönt. Fast egentligen längtar jag efter att ta en öl på en uteservering efter en gata i Prag eller Amsterdam. Såklart gör jag det. Men senare. Eller kanske aldrig. Inget fel på drömmar heller. Om ni frågar mig.
Voxnan, Slotterblomma, milsvida Häsingeskogar. Sjöarna, Bäckarna. Vägarna. Ja det är här jag vill bo. Tills jag dör. Eller tills man inte vill bo här längre. Enkla val.
Åker förbi Samuelsfallet. Farsans och morsans dröm fanns här. En del av mig sitter hårt fast kvar här den med. Men folk i varje stuga och hus. Roligt att se. Det är ett fantastiskt ställe. Glad att folk uppskattar och njuter av det. Jag undrar fortfarande vem Samuel var.
Ja bilen. Den röda. Fransk. Den skall besiktigas innan sista november. Men det blir nog skrot innan dess. Eller dagarna före. Så man kan köra dit den till bildemonteringen själv. För nu har den nog gjort sitt. Alldeles för många pengar behövs för att fixa allt. Frågan är vad man skall färdas med istället? Färdtjänst? Önska sig ny bil i julklapp av tomten? Åka spark?
Edsbyn. Födelseby som bleknat bort. Eftersom jag inte känner någon där längre. T oräknad då. Vi känner såklart varandra. Pratar till och med ibland. Men allt annat borta. Som om det inte fanns. Men kanske lika bra. K såg att Lidman fått minnesmonument i Öjeparken. Vill man kanske beskåda. Fast skulle ha varit uppe efter ån om någon frågade mig. Eller vid ett fiskvatten. Fast Öjeparken är ju inte så dåligt heller . Såklart. Duger. För mig är han skyggheten, den dagliga vandringen i svart slokhatt mellan Elvens (fotoaffären) och sitt hem nära oss. Man mötte honom ofta. Det fanns ett tydligt utanförskap. Väldigt lite uppskattning för hans verk lokalt. Jag älskade tidigt hans texter. En mästare. Glad att det blev ett minnesmärke över honom. Synd att man måste vara död för det.
Men annars finns inget kvar i Edsbyn alltså. Bara människor jag inte känner (längre). Vår gamle trummis fyller sjuttio i december. OTROLIGT! Ofattbart. Skulle jag ha skrivit “mitt” bands trummis? Visst vore väl det förmätet att skriva så? Men länge sedan allt det där. Glömt. Förlåtet. Inget att längta tillbaka till i alla fall. Just när det gäller det där “mitt band” vet jag att någon har skrivit på ett urklipp “Åkes band“. Har alltid undrat om det var en negativ tanke eller en positiv tanke bakom dom orden. Har nog alltid lutat åt att tro det varit i en negativ kontext de kom till. Säger kanske mer om mig än om den som skrev orden. Såklart. Jag har aldrig förväntat mig positiva påhejningar.
Tänker fortfarande ofta på Backa-Jan. Snällheten i världen försvann liksom med honom. Minns hur glad han var när sönerna bjöd honom på stor middag i Dalarna när han fyllde sextio. Som han förtjänade den middagen skulle jag tro. Ändå kände jag inte honom alls. Lämnade stort tomrum men många goda minnen efter sig. Borde väl också fått ett monument. Ett monument över godheten. Jag får nog bygga ett sådant.
Men augustilåtsasjobbarsäsongen är igång. Väl i den så betyder väldigt lite runt omkring så mycket. Jag dyker ner i Åkes värld. Där nås jag inte av varesig elakheter eller annat. Är bara. Gott så.
En dag går. Sysslan är gräsklippning. Har inget emot det. Visserligen får jag mecka med gräsklipparen en timme först. Som vanligt. Och visserligen sitter motorn oroväckande löst senare när jag klipper. Och visserligen går allt annat på gräsklipparen på sista varvet. MEN, jag kan njuta av det här. Bara gå där i fyra timmar och klippa gräs. Gira för humlor, spindlar och paddor. Ja de kära paddorna. Som varje år brukar fastna i källartrappen som om den vore en fälla. Som vi inte sett några av i år förrän idag då både K och jag får träffa på en varsin. Jag kysser inte min. Oklart hur K gör med sin.
Nu tidig kväll. Det skall komma regn. Mycket regn. Prognos. Verkligheten kan bli en annan. Ok för mig vilket som.
Bloggen har dundrat på den här veckan. Oklart varför. Och inte alls på någon influensernivåer såklart. Men i alla fall dubbelt så många läsare och mer. Kul tycker jag. Men oftast beror det väl mest på en slump . Att några samtidigt söker på något jag råkat skriva på. Bloggen brukar snabbt ramla tillbaks och ticka på ungefär fyrtio läsa per dag. Men sanningen är ju såklart att jag skulle skriva också om det var noll. Jag skiter alltså i er läsare! Fast utan att det är illa ment kan jag påpeka. Ni får gärna stanna kvar. I alla fall om ni finner något litet nöje i det. Ni finns liksom inte där för min skull. Hur skulle det se ut? Mitt ego är för stort ändå.
Egosänkande kan väl mina musikfans fascination för ny “musik” från mig kanske vara då. Ordentligt. Jag är definitivt den ende som får färre lyssanare när han släpper ny musik mot vad han har innan. Men där är det då alltså tur att mitt ego är stort som det är. Annars hade jag kanske blivit ledsen. Gråtit en skvätt. 😉
Det är OK ändå. Konstigt nog är jag där i mitt liv. Det är en seger.
Nu lite mat, lite kaffe och sen en film. Perfekt lördag kallas det.
Jag lyssnar på Sommar i P1 här på morgonen medans jag tar mig runt i huset med dammsugaren. Malin Broman, konsertmästare hos radiosymfonikerna. Violinist av klass.
Fast programmet handlar om att hamna rätt. Hitta och leva ut passionen. Att veta att man hittat rätt. Känna det med hela sig. Att man är på rätt plats. Att inte förstå hur man skulle kunna göra något annat. Att vilja göra det man gör resten av livet. För att man måste. Jag känner igen den där känslan så väl. Hoppas att jag kan förmedla den här på bloggen ibland.
Programmet är definitivt värt en lyssning. Musiker av olika slag får kanske dessutom en extra kick av att lyssna. Men det gör alltså också en programmerare som jag själv.
Peter Carlsson, Northvolt, får fylla mina öron med sin berättelse under gårdagen. Jag har alltid fått känslan av att han har varit för mycket av sitt ursprung Eriksson. De flesta som tar sig vidare därifrån (och andra storföretag) är stela saker går bara att göra på ett sätt typer. Fler företag och visioner än de som går att räkna har förstörs av dessa “stjärnor”. Men Peter verkar ha lärt sig sin läxa där borta hos Elon. Jag får nog ta tillbaka mitt förhastade och för snabba omdöme om honom. För återigen så hör jag den där passionen. Lycka till!
Jag älskar verkligen människorna som lever för sin gärning. Det är dessutom sällan så lätt. Så kan det kanske se ut utifrån. Men det kostar energi och arbeta att ta sig till den där platsen man vill vara på. Också att finnas kvar där. Den hoppar liksom inte fram och ställer sig framför en och det bara är att kliva på till en bättre tillvaro. Man får knega på. Lyssna på vad man verkligen vill. Bestämma sig.
PÅ vägen möter man så många som lever sina föräldrars drömmar. Eller någon annans drömmar. Peter drömmer i sitt program om att bli vinbonde. Där ringer en klocka och varnar för mig. Håller han verkligen på med det han innerst inne vill?
Hur som helst. Båda sommarprogrammen är värda en lyssning. Musiken är kvar längre nu i år så man kan lugnt lyssna vidare på denna fantastiska programform som kräver att originalmusiken finns med i sin ursprunglig form, och inte förkortad, för att man på riktigt skall lära känna personen ifråga. Mer eller mindre kända personer här såklart. Men man skall alltid komma ihåg att egentligen kunde man plocka in vem som helst där ute på gatan, be dem berätta, hyra en dramaturg, och sen få höra fantastiska livsberättelser. Kändisarna är bara ställföreträdare för alla oss andra. Det finns visserligen lyssnarnas val. Men personerna där plockas från någon slags katastrofmall som blir rätt tråkig i längden. Vanliga liv har räckt långt.
Min fru brukar bli sur när jag säger att jag skulle bli glad om hon kom hem och hade hitta någon ny som hon ville flytta ihop med. Men det är hennes passion i det där som i så fall skulle göra mig glad. För att jag älskar min fru. Som personen K. Jag äger henne inte. Allt som föregår när något sådant där händer. Svek och lögner skulle såklart såra och kanske skapa osämja som åt upp den där glädjen. Det där är smutsigt och fel. Men aldrig kärleken. Hur kan man älska någon utan att vilja att den människan skall få vara lycklig?
Sen kan man bli ledsen för sin egen skull. Men det är länge sedan jag insåg att världen inte bara handlar om mig. Även om den här bloggen – som ju faktiskt gör det – kanske inte är rätt forum att hävda det på.
Nu skall jag hälla i mig kaffe. Koda. Lyssna på musik.
Sök det där du brinner för min vän. Jodå, det finns där. Jag lovar.
