Month: August 2021

En del försök får fornminnesskylt. Blir adlade till “borg“. Själv tycker jag nog att alla försök är värd den där äran. Att försöka är ändå att gå/nå halva vägen. Det finns så många som inte ens kommer dit. Så miljarder forntidsborgsskyltar skulle jag vilja se. Jag skulle glädjas åt var och en.

Innan jag kommer till skylten som pekar ut “Tryggens försök” har jag gått uppför den brantaste av backarna. Solen står precis i kanten där upp i toppen av backen. Bländar mig med sin full kraft. Fotonbombardemang. Uppstigningen känns som att dö. Ni vet sådär som människor berättar om att man går in i en tunnel mot ljuset och där i änden av det där ljuset så står nära och kära och väntar. Men när jag flåsande når toppen finns ingen där. Om det är ännu ett tecken på det solitära i mitt liv eller om jag nu ändå inte är död, det har jag ingen aning om.

Tele2mastens fläkt ylar fortfarande. PWM-styrning kära Tele 2. Och kullager.

Jag beställer tid för besiktning av den nyinstallerade kaminen. Äntligen. Storebror skall komma och titta och godkänna. Gillar inga av de där uppifrån och ner kollerna. Som bilbesiktning. Jag blir så liten både till person och tanke i det där. Känner mig förminskad. Det är ofta inte på något logiskt saker och ting faller. Nästan alltid handlar det om något tyckande. Men i grunden bra och nödvändigt såklart. Längtar efter värmen den kan ge under de kallaste vinterdagarna. Får stå ut. Muta med kaffe.

Hittar en rad till en låttext där ute i skogen. Spelar in på telefonen. Det där händer för ofta. Skulle definitivt kunna göra en ny låt varje dag. Om jag bestämde mig för det. Men vill jag det? Nope.

Här och nu brummar en oskriven vecka framför mig. Det gillar jag. Mycket man kan hinna med. Det är gott att leva. Det kan inte hjälpas men så är det. Ja och känner man så är det ju inte lätt att ta sig ner i den ljuvliga melankolin. Lite shit också över det. Men man får försöka hitta inspiration ändå.

En framtidsdag nästa Losvecka? Nåja. Det vore väl ändå att ta i…

Jag sitter under lönnen, den vi kidnappade i Sörmland för många år sedan och tog med hit upp till kullen. Jag känner så tydligt som det går att känna att mer än det här behöver inte jag. Jag och lönnen. Jag där i en utemöbel och ett med naturen. Insikten att man alltid är det närvarande. Fjärilarna som dansar omkring oss. Ingen levande kan begära mer.

De där bladen som lönnen bär. De skuggar och skyddar. De är mat. Tittar man närmare så ser man deras fantastiska konstruktion. Var och ett av dom är ett underverk. Något att förundras över. Alla är de olika. Unika. Om bara några veckor kommer alla de här löven att singla ner mot marken. Men först en sista hälsning utsänd som ett fyrverkeri, ett adjö i skarpt gult och rött såklart. Men de har verkligen snart gjort sitt.

Energin som användes till att skapa dem under de första varma dagarna i maj, återlämnas till den gemensamma banken av energi nu i september och oktober. Inte en enda atom av de där bladen går till spillo. Energi finns det i obegränsad mängd. Den försvinner aldrig. Den bara omvandlas och byter form och återvänder i evigheten.

För min själ räcker det såklart att sitta här. Här är jag trygg. Här finns mitt verkliga och sanna jag. Lycklig under ett träd man själv planterat.

Vi firar lugnt idag. VSCP och jag och tjugoettårsfirandet. K får vara med på ett hörn. Hon som står ut med alla timmar jag sitter där och knåpar. Någonstans mellan 40000 timmar och 70000 timmar finns det i det där. Det verkliga talet omöjligt att räkna fram såklart. Oviktigt dessutom. Ingen vill veta. Minst jag. Bara galenskap alltihop egentligen såklart.

Ser filmen om Winnerbäck igår på SVT Play. Gillar vanligtvis inte de där filmerna om idoler där de framställs som gudarna som vandrar ibland oss vanliga men det här fungerar. Den är lika lågmäld som huvudpersonen. Bra.

Jag har stått på hans konserter och titta ut över publikhavet och gråtit. Ja bara lite. Inom mig. Kvinnorna i den där massan. Tusentalen som sjunger med. De där trånande blickarna som riktas mot “Lasse”. Var och en säkert en hur trevlig varelse som helst. Men från scen. Tillsammans. Blir alla de där blickarna som en stor spindel som vill äta upp och tugga i sig en liten “Lasse” med sina krav och all sin kärlek. “Ge mig”. Men hur skall de var och en kunna veta det? Tro mig herr Winnerbäck vet och känner.

Fast det är oftast sådär jag genomlever mina konserter. Jag kollar på publik. Vill stå där på scen jag med. Uppleva det där de som står där får uppleva. Avundsjuk såklart. Men bara lätt. Men en gång i Gävle drabbades jag på riktigt av den där konsertmagin. Helt oväntat dessutom för det var med en förartist till jut Winnerbäck som den drabbade mig. En jag visste väldigt lite om. Som jag hört väldigt lite av. Men efter en låt så hamnade jag liksom i trans och sen var jag ett med Laleh genom konserten till hon spottade ut mig och gick av scen. Fantastiskt. Jo så jag kan nog förstå dom som gillar konserter. Såg Laleh senare. Men då fanns inte den där magin. För stort då. Hon nådde inte fram och tog min själ i besittning.

Sorgmantlar, Admiralfjärilar, Citronfjärilar och massor av andra fjärilar här idag. Jag blir lycklig. “Grattis VSCP” sjunger de allesammans i väldigt vacker stämsång. Tror jag. Låtsas jag. Fjärilarna och jag är vänner. Också i det här livet.

Men nu då så är 21-års dagen nästan slut. Förr brukade någon av de som hängt med genom åren skriva att “i år så händer det nog”. Men efter tio år så avtog väl det där med all rätt. För mig gör det såklart ingen skillnad. Tio miljoner gubbar som skickar slumpvisa JSON meddelanden har såklart inte fel. Vem behöver metodik och system och ordning och klassificering. Det här är väl vilda västern inte någon Linne’isk äng. “Jo så är det såklart” svarar jag. Och knappar på.

Men just nu. Nu skall jag fira vidare med lite hemlagad pizza. Inte så dåligt det serru.