Month: August 2021

Solen går ner över trädtopparna där på andra sidan dalgången. Ocoola gubbars låtsasarbetsvecka börjar. Ingen är ledsen för det. Åtminstone inte här på kullen. Man tar tag i det som behöver tas tag i. Helgen har varit god. Vilan återhämtande och stärkande. Det räcker med att göra annat. I princip så. En film på det. En bok. En soffa. Sen har man kraft att förändra världen igen.

Härifrån och framåt alltså.

Tacksamhet känner man för ännu en dag. Inget är självklart. Inget är gratis.

Först en fantastisk sommar, sedan sådana här dagar. Man kan omöjligt begära mer av livet. Jag vilar. Läser lite. Äter rester. Dricker kaffe. Sågar och snickrar. Njuter av ett fritt liv i full harmoni med allt annat som existerar.

Nej. Jag begär inte mer. Speciellt inte när veckan innan också varit en fantastisk vecka långt nere i melankolins ljuvliga och härliga dalar. Jag har fått så mycket gjort. Tagit energi. Fått energi. Jämvikten har lugnat mig och lyft mig upp på slätterna igen.

Jag gillar hösten. Jo sommaren också. Och våren. Mer tveksam till vinter. Men hösten. Sinnet liksom lugnar sig. Först det här mellanstadiet mellan sommar och höstens verkliga inträde. Det som kommit tidigt på besök i år. Sen den där tiden när allt mognar. Då man får passa på. Och sist en tid som är som det utdragna vaket hos en döde. Förberedelse för sömnen. Men man säger inte “adjö” utan “på återseende“. Som den förhoppningsfulle idioten fastbunden utanför kyrkans ingång. Han som inte tror. Som måste straffas. Men ändå säger “på återseende“.

Fjärilen ser ut som en barkbit. Men mig lura den såklart inte. Det är allt annat som gör det. Men fjärilar är min sort eftersom jag skall bli en sådan i nästa liv. Jag beundrar. Är allt detta bara tillkommit av slump. Vinbärsfuks säger Google. Men jag vet inte. “Barkfjäril” döper jag den till.

Nu helgkväll. Också den går i vilans tecken. Det var länge sedan man kände den där längtan ut till festerna. Tröttheten och bekvämlighetens spöke har bosatt sig i ens själ. Lite tråkigt. Men ljuvligt om man låter spöket ta den plats det behöver där inne och sen ger sig hän i det man varseblir. Olika perioder i livet. Var tid har sina intressen och sin tid. Tillsammans jämvikt. Som det skall vara.

Nöjd med dagen. “I rest my case” med dem insikten.

Liksom.

Jag har stått inför val i hela mitt liv. Såklart har jag det. Jag som alla andra når fram till vägskäl och måste välja en av vägarna framåt eftersom bakåt är en absolut förbjuden väg att gå.

När vi spelade musik t.ex. hade det varit enklast att ta den där dansmusikvägen. Där fanns pengar, professionellt musikliv, en massa kvinnor som tyckte om “dansbandsutklädda” pojkar och roligt liv i turnebussar. Men jag valde egen musik. Inga publikhav. Inga pengar. Inget professionelt musikliv. Ja och mest var vi väl plantskola för dansbanden. Så fort en bassist kunde spela fick han jobb i ett dansband. Men det var en väg. Och jag valde den. Kan inte säga tat jag tycker det var fel vägval såhär långt senare heller. Turligt nog fick jag följa med de där dansbansmusikerna ibland och ha det lite roligt jag med. Lite vinn vinn liksom.

Att lämna Edsbyn och fabriken och lägga ner musiken var kanske ett mer självklart val. Mindre svårt än man tror. Rätt val helt klart.

Att inte satsa på den akademiska karriären utan kasta sig över datorer var nästa stora val. Dumt kanske. Men rätt val även om jag faktiskt tvekat där ibland. Men jag är ganska säker på att den akademiska världen ätit upp mig med hull och hår och spottat ut det som blev över. Man behöver vara mer tvävlingsinriktad där än på vilken os arena som helst i världen.

Flytta till Los från Täby. Nåja. Där har det tvekats. Kanske var det helt enkelt ett felaktigt beslut. Allt hade sett annorlunda ut om jag stannat. Fast ändå. Det är nog här jag hör hemma. Problemet är det som inte finns runt omkring. Pengar att växa med. Andra att diskutera ideer med. Sådant. Men kanske rätt ändå om man ser till hela livet. Dock med en liten tvekan inlagd.

En gång under svåråren när vi var helt utan pengar gick jag ut i skogen och satte mig på en bergskant och funderade. “Det här går inte” var väl slutsatsen efter någon timme. Platsen heter “vändpunkten” förresten numera. Jag tog jobb som lärare i Mora efter det där. Sen Gävle. Sen Alfta. Ett annat liv. Vägval!? Jo. Med kniven mot strupen. Men rätt. Helt klart.

Osv osv

Nu de senaste åren har jag suttit med VSCP. Det är 21 år nästa vecka sedan allt startade. Alltså hur mycket tid har jag lagt ner på det här? Helger och ledigheter. Allt som gått. Kvällar med block i handen framför tv’n. Heltid när det har varit möjligt. Vanligtvis sextontimmarspass. Fem eller sex timmar efter en hel dags jobb som lärare eller kodare. Löjligt mycket tid och energi ligger nedlagt i det hör projektet.

Är det värt det?

Såklart inte när man postar något man har gjort. Som bäst en person kanske gillar. Tre laddar ner. Sen tystnaden. Det är ungefär som när man spelade den där hårdrocken. Man vet vad man vill. Vad vet vad man tror på. Men av någon anledning så är man den ende som gör det. “Dåligt” tänker man såklart i låga stunder. “Idioter” i höga. Inget av det är sant såklart. Det är som det är och i grunden är det själva “görandet” som är det viktiga. Man får aldrig glömma det. Så länge man har känslan av “rätt” där i det så kanske man är på RÄTT SPÅR.

Fast jag har fått mycket av det här också. Givetvis. Vänner över hela världen. Jo jag tror det finns folk i varje kontinent. Många som varit med i över femton år. Som man aldrig träffat men som man skulle låna ut 300 000 till utan säkerhet om de behövde pengar. Ja om man hade dom. En annan nödvändighet vid sådan givmildhet.

Men rätt!?

Jag tvekar ibland. “Vad är meningen?” Men sen minns man ju rikt folk som lägger tusentals kronor på att försök att reda på meningen med livet och här sitter då jag och känner att åtminstone det har jag hittat. I mitt liv är det här meningen med livet. När jag gör det här är jag lycklig. Nope, inte alltid. Men oftast. Men här är jag hemma. Det här VILL jag hålla på med tills jag dör.

Men rätt val?

Jag har aldrig trivts riktigt som konsult. Det är ett jävla horande. Man är soptunna för andras misslyckanden. Pengarna är belöningen. Men mitt problem är att jag aldrig riktigt varit till salu. Pengarna ger inte så mycket. I alla fall inte efter att man betalat räkningar och det nödvändiga. Sen då. Ja man vill göra något skoj. Och om man redan gör det då?

Men rätt val?

Troligen inte.

Jag är så tacksam för den där elden som brinner inom mig. Jag tror farsan hade samma eld inom sig så jag antar att den kommer från honom. Han hade “sin” fabrik som betydde allt. Men skillnaden var att för honom fanns det en mecenat. Han vägleddes in och fick en del av kakan. En liten men ändå. Ensam är inte stark. Där är mitt problem.

Men rätt val såklart. För här har aldrig funnits ett vägval. I alla fall inte ännu. Inte i den frågan. Allt som efter VSCP vägen har sett ut som vägval har egentligen bara varit omvägar. Efteråt har jag alltid hamnat på den vanliga vägen igen. Och egentligen har jag aldrig lämnat den.

Så jag stannar ett tag till efter den här vägen. Mest för att jag inte har något val. För att jag måste. En man i bojor.

Liksom.