Day: 5 August 2021

Jag lyssnar på Sommar i P1 här på morgonen medans jag tar mig runt i huset med dammsugaren. Malin Broman, konsertmästare hos radiosymfonikerna. Violinist av klass.

Fast programmet handlar om att hamna rätt. Hitta och leva ut passionen. Att veta att man hittat rätt. Känna det med hela sig. Att man är på rätt plats. Att inte förstå hur man skulle kunna göra något annat. Att vilja göra det man gör resten av livet. För att man måste. Jag känner igen den där känslan så väl. Hoppas att jag kan förmedla den här på bloggen ibland.

Programmet är definitivt värt en lyssning. Musiker av olika slag får kanske dessutom en extra kick av att lyssna. Men det gör alltså också en programmerare som jag själv.

Malin när hon spelar allt själv kan du beskåda här.

Upplyft.

Peter Carlsson, Northvolt, får fylla mina öron med sin berättelse under gårdagen. Jag har alltid fått känslan av att han har varit för mycket av sitt ursprung Eriksson. De flesta som tar sig vidare därifrån (och andra storföretag) är stela saker går bara att göra på ett sätt typer. Fler företag och visioner än de som går att räkna har förstörs av dessa “stjärnor”. Men Peter verkar ha lärt sig sin läxa där borta hos Elon. Jag får nog ta tillbaka mitt förhastade och för snabba omdöme om honom. För återigen så hör jag den där passionen. Lycka till!

Jag älskar verkligen människorna som lever för sin gärning. Det är dessutom sällan så lätt. Så kan det kanske se ut utifrån. Men det kostar energi och arbeta att ta sig till den där platsen man vill vara på. Också att finnas kvar där. Den hoppar liksom inte fram och ställer sig framför en och det bara är att kliva på till en bättre tillvaro. Man får knega på. Lyssna på vad man verkligen vill. Bestämma sig.

PÅ vägen möter man så många som lever sina föräldrars drömmar. Eller någon annans drömmar. Peter drömmer i sitt program om att bli vinbonde. Där ringer en klocka och varnar för mig. Håller han verkligen på med det han innerst inne vill?

Hur som helst. Båda sommarprogrammen är värda en lyssning. Musiken är kvar längre nu i år så man kan lugnt lyssna vidare på denna fantastiska programform som kräver att originalmusiken finns med i sin ursprunglig form, och inte förkortad, för att man på riktigt skall lära känna personen ifråga. Mer eller mindre kända personer här såklart. Men man skall alltid komma ihåg att egentligen kunde man plocka in vem som helst där ute på gatan, be dem berätta, hyra en dramaturg, och sen få höra fantastiska livsberättelser. Kändisarna är bara ställföreträdare för alla oss andra. Det finns visserligen lyssnarnas val. Men personerna där plockas från någon slags katastrofmall som blir rätt tråkig i längden. Vanliga liv har räckt långt.

Min fru brukar bli sur när jag säger att jag skulle bli glad om hon kom hem och hade hitta någon ny som hon ville flytta ihop med. Men det är hennes passion i det där som i så fall skulle göra mig glad. För att jag älskar min fru. Som personen K. Jag äger henne inte. Allt som föregår när något sådant där händer. Svek och lögner skulle såklart såra och kanske skapa osämja som åt upp den där glädjen. Det där är smutsigt och fel. Men aldrig kärleken. Hur kan man älska någon utan att vilja att den människan skall få vara lycklig?

Sen kan man bli ledsen för sin egen skull. Men det är länge sedan jag insåg att världen inte bara handlar om mig. Även om den här bloggen – som ju faktiskt gör det – kanske inte är rätt forum att hävda det på.

Nu skall jag hälla i mig kaffe. Koda. Lyssna på musik.

Sök det där du brinner för min vän. Jodå, det finns där. Jag lovar.