“Jag skall nog visa dom“. Jo jag har nog sagt det till mig själv sen tioårsåldern. Många gånger. 64*365 ~23000 någonting borde det bli. Ja, lägg till 10000 på det. Svåra dar har jag nog sagt eller tänkt det där mer än en gång på ett dygn.
Nu såhär med 76 dagar kvar till pensionering är det kanske dags att sluta med det där. Inse att man aldrig kommer att visa “dom“.
Eller också har man gjort det ändå. Visat “dom“. Utan att veta om det.
Fast troligen inte.
Det värsta med det där är väl ändå att jag inte har någon aning om vilka “dom” är. Vilka det är jag skall visa att jag är något att ha för alltså. Man borde ha tagit reda på det först. Kan man tycka. Jag har använt så mycket kraft år att mata in det där i huvudet varje dag. Försöka tro på de där orden. De har karvats in i mitt skinn och min hjärna och är en del i mig numera. Svåra att skiljas ifrån.
Fast det handlar väl om att man inte kan se sitt eget värde. Alla vet ju att de flesta som börjar med musik gör det för att få brudar. De tycker liksom inte att de duger ändå. Antagligen är det här ett uttryck för samma sak. Fast mer allmänt då. Handlar om mer än bara att skaffa brudar.
Man skulle tro att det bottnar i dåligt självförtroende. Men jag har snarare för mycket självförtroende än för lite. Fast självkänslan hänger kanske inte riktigt med det där självförtroendet. Jag har svårt att ta emot beröm t.ex. Kanske är det det.
Men nu då. Sjuttisexdagar kvar till pension. Jag kör iof på. Men målsnöret närmar sig obevekligt. Jag önskar att jag kunde känna att “jag har visat dom” vid den här punkten. Men inser såklart att jag aldrig tar mig dit.
Jo jo.
Liksom.
Melankolin tog mig igår. En del skulle nog kalla det depression. Många vill se sjukt i allt. Det går att “medicinera bort“. Men jag älskar det här melankoliska tillståndet. Det är nu och här jag är som mest kreativ och produktiv. Jag skulle aldrig vilja bli av med mina melankoliska perioder. Att få frossa några dagar i att vara ledsen. Spela den där Spotifylistan som heter “🙁” i några dagar. Jo jag har en som heter “🙂” också. Härligt helt enkelt.
Min medicin, om jag nu då frivilligt ville ta mig upp ur de ljuvliga melankoliska tillståndet är helt enkelt att köra den där “:-)” listan. En genomlyssning sen är jag upp igen. Lättbotad. Men vill då såklart ogärna bli “botad“.
När det gäller sjukdomar så är jag säker på att om några av oss skulle utveckla förmåga att flyga så skulle den första åtgärden från samhället vara att skriva ut medicin mot åkomman. “Här skall det fan inte flygas”, åtminstone inte utan flygplan, skriker de etablerade och icke flygkunniga. “Superkrafter?” “Vafalls!?“
För är det inte så vi ser på genier också idag. Sjuka. Jättesjuka. “Medicinera bort dom“.
Tack och lov har ingen tvingat på mig medicin mot min melankoli ännu. Ingen har vågat. Ännu.
Nu skall jag lyssna på deppig musik och sitta här och tycka att jag är den ynkligaste i hela världen. Fast samtidigt koda och göra det jag älskar mest i världen. En ond cirkel det där. För sådant blir man till slut glad av. Illa…
ps För det mesta är allt ens eget fel. Föräldrar, bröder, systrar, kamrater eller förfäder har väldigt lite med saken att göra. ds