Day: 25 August 2021

Som dagens slutord ber jag att få meddela att jag har strumpor på mig.

I AUGUSTI!

Okoncentrerat idag. Trots ljuvligt höstväder utanför fönstret. Man förstår inte. Det brukar fungera varje gång annars. Skitväder främjar kreativiteten. Alltid. Vad kan man för övrigt liksom göra sittandes i ett hus på en kulle dit ingen hittar?

Men ingen panik såklart. Jag har ingen att tävla med. Skiter i “tävlingen“. Möjligtvis är det en jävligt dålig förmåga. Eller snarare brist på förmåga. Lite tävlingsinstinkt hade säkert varit bra. Eller såklart mycket av den varan hälld utan bubblande rakt ner i strupen. HEJA liksom. Fast kanske alkoholfri tävlingsinstinkt ändå. OM det finns sådan.

Men tävlingar har aldrig varit något för mig.

Ändå har jag (faktiskt) vunnit några.

Men såklart förlorat fler.

Känslan i båda fallen är exakt densamma.

Frågan är. Ställde jag någonsin upp?

Det ramlar in post nu vid halv tio. Sensorer vet bäst och larmar om saken. Men måste vara vinden. Kulingen. Eller så levereras posten numera denna tid. Med postverket vet man aldrig. Dom har kanske anställt ett gäng svartjobbare.

Dyckjom förresten. MYCKET längre sedan en klunk whisky flödade nedför min strupe. Tävlingsinstinkt ger denna dryck aldrig. Bara en lugn värme i kropp och själ som gör att man i ännu högre grad skiter i allt tävlande. Åtminstone om man dricker stilla. Det gör jag. Men länge sedan är ett faktum. Börjar nog närma sig två år. Om 68 dagar kanske man skall unna sig en munfull eller två. Pusta ut. Lasta av sig ett gäng stenar och välkomna livet som friherre. Om det där nu är sant och han/hon/det/gud inte har lagt några elaka ess i rockärmen för att jävlas. Har sett det för ofta. Bojorna skall sitta kvar. På trälarna.

Men åjo. Det knappas även en sådan här dag utan större inspiration här på kullen. Jag lärde mig tidigt att det inte lönar sig att sitta och vänta på “inspirationen”. Man måste jobba sig fram till den. Så är det med text, musik, elektronik och dataprogram. Allt annat med för den delen. Man kommer liksom inte undan. Åtminstone inte i längden.

Pratar med Ljungström. Den gamle rockaren. Snart pensionär. Finns tid för musik. Jag hoppas att vi får se massor av nya verk från och med i höst när “trött efter jobbet måste sitta och vila” spöket har blivit bortskrämt av all frihet han skaffat sig. “Ljusdals Dylan” kallar vissa honom fast han bor i Hudiksvall. Så är dom i Ljusdal. Det är inte så noga med gränser. Långt bort och nära kan dom däremot. Los är långt bort. Hudiksvall är nära. Logiken där går mig dock förbi. Jag är som bekant gammal Edsbybo. Vi därifrån har inte koll på så mycket.

Men icke viktigt med gränser i Ljusdal alltså. Här är det det. Vi har öst och “västsian”. Över den gränsen går det inte att samarbeta. Ändå gör vissa det. Dom som säger “fuck det där”. Kör på ändå. Jag gillar!

Fast egentligen skulle man befunnit sig i Paris nu. Museer hela dagarna. Otrevliga kypare. Baguette. Giffel. Croissant. Illaluktande ostar. Trötta ben. Vilse. Men hemma i den stora staden eftersom hemma är precis där man vill att hemma skall vara. Men sen efter några dagar längtan hem till kullen. Ja “hem” igen. Det bästa med att åka bort en tid är ju såklart att få komma hem. Stiga in på låtsaskontoret och säga för sig själv, “här vill jag vara” och “tack och lov att detta finns“. Den där macken-känslan. Jag antar att det är en vinst av någon slags högsta vinstmöjlighet att få känna så. Återigen visste jag inte om tävlingens existens, vilket gör det än mer förvånande att man vann det där priset också.

Men kanske är förnöjsamhet förlorarens hemvist. Man nöjer sig med sitt “skitliv“. Kan inte annat.

Men det känns inte så.

Ändå är förnöjsamhetens gåva den största.

Serru.

Kommer mig för att tänka på gamla kamrater igår. Alla de där från förr. Tänk så många man kände. Alla självklara sammanhang som fanns. Tunnare nu. Känner jag någon alls här i byn egentligen. Visst. Vet namn. Säger hej ibland till folk. Pratar till och med lite. Konverserar. Men mer är det inte.

Fast mitt fel. Har jobbar för mycket. Inte odlar jag mitt sociala nätverk. Har aldrig gjort. Sen är man väl ingen sån där trevlig person heller eller för den delen en framgångsrik man som det kan vara värt att hänga på. Hänger man sig på mig så vet man säkert vilket håll det går åt. Men det där är överlevnadsbart. Jag är vältränad på det området. Fast ensam är INTE stark.

Icke!

Men skriva skit det kan jag. Som här. Ordbajseri. På hög nivå. Skulle väl egentligen vilja skriva noveller. På låg nivå. Men tid. Bristvara. Jag har nämligen en plan. En som saknar ett färdigställandeslut som det verkar. Just det är synd egentligen. För några historier har jag ändå i mig. Som borde få komma ut. För sin egen skull. Inte av någon annan anledning.

Icke.

Döden är den bortre gänsen för de projekt man brinner i.

Snart nog tar den en. Finns inget man kan göra åt det. Möjligen le. Så at man blir ett vackert lik. Vad de nu skall vara bra för. Min gravsten är min musik , min kod och mina ord. Inget värdefullt. Men innehåller en hel del av min själ. Evigt liv där?

Fast kanske måste sådant vara brukat för att finnas. Finns den där kvinnan som ingen någonsin har sett som bor ensam i ett fallfärdigt hus mitt inne i Amazonas djungler. Eller den där människan som gömt sig i garderoben. Finns hen också när garderobsdörren är stängd. OM så. Hur kan man vara säker på det? Ensam finns inte för världen utanför. Det är därför som ensam inte är stark.

Den där kvinnan finns i mitt huvud såklart. Jag skulle kunna skriva många sidor om henne och hennes liv. Om jag ville. Om jag tog mig tid. För så fungerar fantasin. Man kan hitta på vad som helst och sen skriva om det. Jodå. Jag skulle till och med kunna berätta vad hen har för sig i garderoben. Vad som tänks. Hur mörkt det är. Om personen ifråga har en påse godis med sig. Och om godiset är gott.

“Fast sånt där” säger vän av ordning. Flummande. 1 + 1 är två och kan inte bli annat. Se där något att ta på. Säger hen.

jaha

Säger jag.

Lyfter blicken och ser kvinnan i Amazonas slänga iväg en loska åt ordningsmannens håll. Men bara i den riktningen. För hon vet ju inget om honom såklart. Om nu inte jag skickar iväg honom på en bananbåt. Som förliser. Tar honom till djunglerna. Ja kanske…

Jo jag vet. Nu är jag tröttsam igen. Men jag kan inte hjälpa det. Jag tycker det där är rätt fantastiskt. Att vi alla är små guidar som har möjlighet att skapa världar. Befolka dom och påverka öden. Vi släpper bara på hämningarna där i huvudet och låter det som vill komma fram. Hänger på det där. Förundras.

Fast kulingen tar i där ute. Skall knappa ikapp lite. Sen lägga mig och sova. Kanske.

God natt!

Det regnar ute. Blåser kuling i byarna. Perfekt kodarväder alltså. Visserligen är inte melankolin på plats. Jag är nämligen gladare än vanligt, men just den saken bör väl någon spellista kunna ordna. Det finns alltid någon låt som kan dra en nedåt om man bara söker.

Men på det hela taget lovande utsikter för dagen alltså. Sugen.

Firar det hela med en cappuccino här på morgonen och sen kör jag bara. Låtsasarbete när det är som bäst.

Liksom