Jag sitter under lönnen, den vi kidnappade i Sörmland för många år sedan och tog med hit upp till kullen. Jag känner så tydligt som det går att känna att mer än det här behöver inte jag. Jag och lönnen. Jag där i en utemöbel och ett med naturen. Insikten att man alltid är det närvarande. Fjärilarna som dansar omkring oss. Ingen levande kan begära mer.
De där bladen som lönnen bär. De skuggar och skyddar. De är mat. Tittar man närmare så ser man deras fantastiska konstruktion. Var och ett av dom är ett underverk. Något att förundras över. Alla är de olika. Unika. Om bara några veckor kommer alla de här löven att singla ner mot marken. Men först en sista hälsning utsänd som ett fyrverkeri, ett adjö i skarpt gult och rött såklart. Men de har verkligen snart gjort sitt.
Energin som användes till att skapa dem under de första varma dagarna i maj, återlämnas till den gemensamma banken av energi nu i september och oktober. Inte en enda atom av de där bladen går till spillo. Energi finns det i obegränsad mängd. Den försvinner aldrig. Den bara omvandlas och byter form och återvänder i evigheten.
För min själ räcker det såklart att sitta här. Här är jag trygg. Här finns mitt verkliga och sanna jag. Lycklig under ett träd man själv planterat.