Min skog. Fast inte riktigt såklart. På ägarpappren står någon annans namn. Kommunen eller grannen? Nope, vet inte. Gillar den i alla fall. Fast lite min är den ändå. Eftersom den var “Pytt-Nils” innan han gick bort. Det hävdade han med bestämdhet. Hämtade den ved han behövde där. Själv nöjer jag med att vandra genom den.
En bild säger mer än en massa ord såklart. Det borde man ju lära sig. Men i alla fall tycker jag den nya elmätaren som Ellevio kom med är en tillgång.
https://www.akehedman.se/wordpress/wp-admin/post.php?post=38542&action=edit
Normalt är det ungefär 8000 mil mellan oss. Men på promenaden möter jag honom. Thailändaren. Leende såklart. Finns det oleende Thailändare? Han plockar blåbär. Har inte tid att prata. Kan inte heller för Thailändska verkar vara hans enda språk. Han försvinner bakom mig fullt upptagen i en dialog med sig själv.
Jag beundrar modet. Att inte ens kunna engelska. Men att i alla fall ge sig iväg till en annan del av världen. Må han hitta mycket bär. Må han ta med sig en stor mängd dollar med sig hem till de sina.
Själv vandrar jag på. Lite seg idag. Men vandringen piggar upp. Mänsklig fysionomi. Det borde vara tvärtom.
Så har jag då träffat en levande människa idag. Det är såklart mer än de flesta andra dagar om man inte räknar med familjen.
En hackspett ojjar sig å det grövsta när jag går förbi den plus hundraåriga granen han sitter i. Tycker väl att jag stör. Hade tänkt sig en sovmorgon just idag. Men jag mumlar lite surt att maten på fågelbordet den duger minsann under iskalla vinterdagar och sen fortsätter vi framåt i livet år varsitt håll. Man kan alltid påminna om den där surmuligheten i januari.
Som vanligt undrar jag över meningen med alltsammans. Om det är någon ide att låtsasjobba vidare. Eller om man bara skall lägga sig ner och invänta slutet. Men det har liksom aldrig funnits ett val i det där. Det här är min väg. Jag kan lika väl gå den sista biten också. Om inte annat håller det mig borta från grubblandet. Allt som hjälper till där är av godo.
Jag är en del av skogen när jag går där. En del av naturen. Jag har MYCKET svårt för de där uppifrån tittande synen där man skall “rädda naturen”. Det där har satts i oss av kristendomen. Den ende guden och allt det där. Innan den där skiten spred sig över världen var vi en del av naturen som en ren självklarhet. Att vi skulle vara förmer än annat är såklart blaha blaha. Visst är vi han/hon/det/guds avbild men det är varje sandkorn, barr och alla världens skitkorvar också. Så det är inget att sätta sig på höga hästar för. Så istället för att “rädda“. “UPPFÖR” dig i ditt hus, naturen. Så jävla svårt är det nu inte.
Förr skrattade man åt sandwischmännen som stod i gatuhörnen och ropad ut jordens undergång. Nu ger man dem priser och helsidor. Men det är aldrig genom att ropa “det går åt helvete” som man förbättrar något. Det är bara handling som kan förbättra. Valen man gör. Ingen annan gör det där åt en. Nu är hela tiden och det är NU det skall göras.
Dagens vandring är inte klar här hos mig. Ett låtsaskontor. Knappandet. Kodandet. Också det en vandring. Kanske en vandring helt utan värde och mening. Ungefär som den jag gjorde i skogen alldeles nyss. Men ändå, i allt, är vi ändå en liten kugge i det stora maskineriet. Det är tillsammans vi skapar framtiden. I det finner jag tröst.