Hade man varit luffare så var det dags att leta sig ett tak och fyra väggar att hålla sig inom den här tiden och under några månader framåt. Värmen. Och luffare är man väl. Mer eller mindre. Men jag känner mest tvärtom. Vill hitta en lång och krokig stig eller väg som jag inte känner och som man kan vandra efter länge utan att någonsin komma fram. Bara passera de där ställena där man inte känner någon eller ens är välkommen. “Vidare med sig luffarusling“. Kanske finns mitt hem i nästa by… Tänka så och vandra på.
Vägen man går efter med långa kliv. Men man kan ju också ropa till han/hon/det/gud att “det får räcka nu“. “Ta mig för helvete!“. Sätta sig i dikeskanten och vänta. Ge upp.
Luffare. En som inte riktigt hör till den här världen. Ett tungt ok som skall bäras. Eller det lättaste oket av dem alla. Kankske bara inbillad tyngd. Till ingen nytta alls.
Fast en vanlig dag här i Los är väl inte så stor skillnad ens den mot att befinna sig på en vandring efter den där vägen. Jag åker ner till affären. Känner ingen. Men säger “hej och hallå” och ler. Åker hem. Det är som vilken annan dag som helst. Efter en väg. Där man möter okända.
Fast tricket. Det som farsan också ägnade sig åt i sin rädsla för världen, det är såklart att jobba. Dyk ner i sakerna som kan samla tankarna. Stanna där. Och visst. Det där. Projektet. Eller projekten. Visst är väl också det en väg att vandra efter. Åtminstone får det duga som substitut. Och jodå, det fungerar.
Eller leva i Facebookvärlden. Småflörta sig fram genom flödet.
Katten kryper ner under täcket i natt och lägger sig riktigt nära. Ett av den kallare årstidens njutningar. Den stora trösten. Jag som ligger och funderar somnar såklart av det där. Direkt och alltid. När jag vaknar är hon borta. Kravlös kärlek. Enkelhet. Det är det vi kan få från djuren. Ja och ge. Den lilla kattungen räcker det såklart bara med att lyfta upp. Snusa lite i nacken på den. Känna den där barnlukten som inte är så olik den från vårt eget släktes ljuvliga doft av bebisar och barn. Men programmerade att gilla såklart. Så enkla.
Men det enkla är nu det svåra. Om en enda cell av alla de miljarder vi har i kroppen fuckar upp så kan det vara färdigt. Cancer och död. Annat. Så kanske är det inte så enkelt ändå. Såklart. Intelligent konstrueret. Komplicerat. Men skapat av slumpen… Nåja, nog finns det en ingenjör där någonstans. Kanske var det bara slumpen som skapade reglerna för liv. Liv VILL leva. Bygg världen efter den regeln. Ingenjörer bygger. Verktyg för liv. Men hur man än vänder och vrider på det så står man alltid där med ett före. Ja och vad fanns då. Tomhet? Ingenting? Allt, för alltid och i alla tider. Det behövs ingen han/hon/det/gud. Bara lagar och ekvationer. Men de kan såklart vara språket som han/hon/det/gud talar. Eller spåren efter det som försvann och lämnade oss ensamma kvar.
Fast om det nu inte finns någon guddom. Vem skall man då ropa ut sin ångest till frågar den drabbade? Mer än en av oss som kallar sig ateister har ropat efter han/hon/det/gud och lindring när smärtorna är för stora eller den levande varelsen helt enkelt inte orkar mer.
Den ljuvliga melankolin. Jag tar på mina slitna vandrarskor. Riktar blicken i fjärran och tar ett första kliv för dagen.