Så var vi där på minussidan. Burrigt. Växthuset visar sig dock från sin bästa sida och håller temperaturen uppe på en bra bit över plussidan. Men utanför. Minus två. Kung Borse första strid. En strid han kommer att förlora. Men det kommer fler. Till slut vinner han alltid.
Men jag som mest hålls inne sätter på lite element och sen ordnar väl det sig med den saken. Det fungerar i brist på vedkamin såklart. Trots krigsrubriker är ändå elen väldigt prisvärd i Sverige. Men nog rullar elmätaren på alltid. Mycket verkar ha hamnat på L2 här i huset. Måste jag ta och åtgärda till sommaren. Fast varför skjuta på det…
Vitt kommer vist på måndag. Man får hoppas på “smälta-bort-effekten“.
Hulken får ramla igång nästa helg tror jag. Ingen ide att plåga sig mer än nödvändigt.
Inne i intensiv kodarperiod just nu. Finns liksom inget annat när man är där. Önskar att jag kunde vara lite mer multiarbetande. Göra annat en stund och återgå. Men vill helst koncentrera mig på en sak åt gången. Tycker nog att det där också blir mer och mer utmärkande med åren. Fast min hjärna är ändå så beskaffad att den far runt som en vettvilling. Men ofast störs jag inte av vettvilligheten och kan hålla mig till huvudspåret. Stackar upp det vettvillingen hittar.. Tar sen. Det som verkar intressant. Ibland händer det såklart att man snubblar över något som bryter allt. Men då brukar det vara värt det. Telefonsamtal är sällan det. Men bryter tråden lika brutalt nästan varje gång. När jag var rökare kunde man lätt hålla koncentrationen en hel dag utan att ramla ur alls. Ja i dygn ibland. Fast det tog säkert en massa av en som man skulle behövt ha kvar nu som gammal gubbe. Det är nu man betalar de där räkningarna från unga år. Japp, också som programmerare.
Men det är såklart det här jag gillar. Som jag har svårt att tänka mig leva utan. Ta en ide till verklighet är ändå mitt liv. Där är den stora njutningen. Ja i alla fall vid punkt ett. När det är en ide. Allt är som bäst då. En nyförälskelse. Sen är det såklart mest bara jobb och jobb och jobb och låtsasjobb. Och när man säger “klar” fast man alltid och definitivt inte känner “klart” så är det ändå mest “jaha…”. Enda räddningen där är att komma på en ny ide. Sen får man hålla på sådär tills man inte kommer på några nya ideer. Än så länge känns det där inte som ett problem. Tack för det.
Liv som går. Som inte är så illa faktiskt.
Nu låtsasjobb.