Så en dag, när de kallaste elakaste vindarna jagade runt som galna varulvar runt knutarna på det stora gula gamla huset som står där som det står varje dag ensam på kullen, ja, då kom det en stor gul traktor körande. I den satt den snälle mannen från andra sidan den långa dalen. Nu hade han tre jättestora lådor med sig. Dom ställde han av vid det stora gula huset och sen åkte han tillbaks till sig och sin del av den långa dalen. Han tutade inte som han brukade i dag utifall någon låg och sov. Dom som sover kan bli ledsna då. Han var en vis och snäll man i en gul traktor nämligen.
En av dem som bor i det gamla stora gula huset på kullen såg att den snälle mannen med den stora gula traktorn var på besök så han gick ut. Där stod de tre lådorna. Alla var märkta med “mat“. Sen satt en lapp klistrad på en av dem. “Till Hulken“. Jodå ett hjärta också. Och en rosett. Den gamle mannen som bor i det stora gula huset visste vad det betydde. Hulken hade fått säsongens första matleverans. Och oj, Hulken var mycket hungrig nu. Han sista måltid var flera månader bort. Men nu när Hulken kände lukten av sin mat så kunde man höra hur det skvalade i avloppsbrunnarna av hans drägel.
Den gamle mannen som bor i det gula huset bar in en del av maten. Kastade in den i Hulkens stora hungriga gap och hulken tuggade och svalde. “GOTT!” dristade han sig till att utropa. Men också “HUNGRIG“. Så den gamle mannen som bor i det stora gula huset på kullen gick ut och hämtade mer. Fyllde så på i gapet igen. Ja och hämtade mer. Och fyllde på ännu mer i Hulken hungriga mun. Ja och så får han antagligen hålla på nu fram tills de första tussilagorna visar sig i sollängtande backar någon gång där i april eller maj nästa år. Men just det hade den gamle mannen som bor i det stora gula huset inget emot. Nej, inte alls. Inte ett dugg. Faktiskt.